Jag blev jätteglad i morse när en av tjejerna vid vattengympan berättade att hon inspirerats av det jag skriver i min blogg. Hon sa att nu skall hon anmäla sig till kören. Hon hade redan varit på första gången i kurs om kroppskännedom. Efter att ha genomgått en cancerbehandling och en massa andra ont-ont i kroppen så vill hon förstå hur man kan tänka annat. Kul, kul. Nästa vecka har vi bestämt avsluta gympan med frukost på Dahlheimers hus.
Som en väl uppvärmd degklump tar jag mig de 5 metrarna upp ur det 34-gradiga vattnet och kyler av mig under kallduschen. Direkt efter gympan varannan vecka så åker jag till kursen i intuitiv målning för Alina. Då gäller det att vara pigg. Idag hade hon bestämt att vi skulle måla efter linjer. Linjer kan ju se olika ut och vi målade dem med krita först. Sedan fyllde vi på med färg. Det var den andra målarträffen idag. Jag hoppas att jag kommit fram till något alldeles speciellt efter den sjunde och sista gången den 8 december, för än så länge känns det som ett idogt trevande. Vad tycker ni? Kan det bli nå´t?

Dahlai Lama

eller kanske den här kan vá nå´t

Vad kom först

Till nästa gång skall vi fundera över mörkt och ljust, vad som är mörkt och ljust för mig. Jag får kolla in Lars Lerins verk. Där finns gott om ljus och där finns också mörkret, som behövs för att framhäva ljuset. Spännande blir det.

Under det senaste året har jag varit på jakt efter hjälpmedel för min dåliga gång. Det funkar inte med en rullstol som jag inte kan klara av att manövrera själv och jag mår inte bra av att vara kolli. När vi går på promenad vill jag vara med i diskussionen och det går inte när alla går där bakom (för de går alltid bredvid den som kör rullstolen). Jag har diskuterat med min arbetsterapeut om el på hjulen och det låter bra, men jag tycker att jag sitter alldeles för lågt ner. Därför har jag tittat på lite andra modeller

Blimo hjälpmedelwww.blomo.se

Kan jag få in den i mitt bagage tro? Det är ett villkor eftersom jag skall använda den när jag är i stan och handlar, när jag går i trädgårdsföreningen eller gör nåt annat kul på stan.
Det skall finnas någon slags batterier som heter Jelbatterier och med dem skall man kunna få med elmoppen på flyget, säger Blimo-försäljaren. Det låter jättebra för då kan jag ha med den på våra semesterresor utomlands. Vad tycker ni andra?

Idag har jag varit på Qigong för tredje gången. Vi kör fortfarande med tranan. Jag hade aldrig kunnat drömma om att Qigong skulle kunna vara så krävande. Det är det med att stå i närmare en timma. Det är för länge för mina ben. Men det är också alla rörelserna som tränar balansen och som kräver koncentration på högsta nivå. Rörelserna är otroligt fantastiskt jättebra för balansen. De verkar så enkla. Jag skall berätta om ett par rörelser:
1) ”Den ösande tranan”:
-stå med hälarna ihop, böj dig framåt som om du öser vatten från golvet – andas ut
-res dig upp och för armarna i en cirkel/spiralliknande rörelse inifrån och ut och upp över huvudet och lyft väster knä – andas in
-sänk armarna sidledes med handflatorna nedåt – andas ut
-upprepa
Det är stärkande för njurarna och balansen.

Den ösande tranan

2) här kommer nästa ex. ”Den gående tranan sträcker ut sina vingar till sidan”
– stå med hälarna ihop
– tag ett steg framåt med vänster ben, lyft armarna framför kroppen, handflatorna nedåt – andas in
– för över vikten på vänster ven och för armarna till sidan av kroppen med handflatorna framåt – fortsätt att andas in
– skifta vikten till bakre benet samtidigt som du för armarna framför kroppen med handflatorna mot varandra – andas ut
– återvänd till utgångsläget och för armarna bakom kroppen med handflatorna vinklade uppåt – fortsätt att andas ut
– upprepa med höger ben
Denna rörelse öppnar bröstkorgen, hitta lättheten och rytmen

Den gående tranan sträcker ut sina vingar till sidan

Jag måste nog träna mycket innan jag uppnår någon lätthet och rytm. Jag känner mig som ett ras efter en stund och nu i skrivande stund tycker jag inte jag har återhämtat mig ännu. PUH, det är lång väg att vandra känner jag.

Regissören Hans Sjöberg hade kallat till workshop. Marie och jag var de enda gamla bekanta från min tidigare skådisvärld

Hans och Marie

och så var där 6 nya ansikten. Idag har vi kört igång. Hela gänget samlat för att spela teater. Hans har förberett med textremsor. Det är helt fantastiskt vad man kan göra med ord som inte stämmer med handlingen eller med handling där man i ena fallet är den svaga och i andra fallet den starka. Hans ger oss ramar och vi fyller i med detaljer. Helt improviserat. Det är fantastiskt intressant att se vad alla kan leva sig in i roller. De flesta helt utan tidigare erfarenhet. Det är ett svårt jobb och krävande. Jag känner mig riktigt trött och gäspig när det är slut efter fyra timmar med ett kort avbrott med kaffe och kanelbulle. Men nöjd och glad över att återigen få vara med om en sådan rolig grej i livet. Till våren är det premiär.
—————————–
Jag måste lägga in mailet som jag fått från Hans, som gjorde mig så glad:
Hej, tack för igår, det var en bra workshop.
När vi var nere på puben efteråt var det flera som berömde dig och Marie för er avslutande scen om systrarna. Jag håller med. Den hade allvar och värme och var välspelad. Bra gjort! Vi ses och hörs snart/Hans
——————
Mitt svar till Hans var:
Tack. Så jättekul att ni tyckte så. Jag kände själv att det var riktigt bra. Det var nästan så vi hade tårarna i ögonen när vi kramades. Det kändes häftigt. Hans, tusen tack för allt trevligt jag får delta i. Må så gott/BM

Marie och jag spelar systrarna med två tidigare gruppers sceneri som underlag. Görhäftigt!

Det har varit en omtumlande vecka. Det har pendlat från hummerkalas till sömnbrist. Jag skall försöka berätta. Det var tur att jag inte gick in och skrev på min hemsida igår. Jag var som ett ras efter den nattsömnen. Idag är jag pigg som en mört efter en hel natts sömn, så nu kan jag skriva igen.
Jag var hos sjukgymnasten Erik Kristersson, som jag blivit ordinerad av dr Marcus Axelsson för mina gångsvårigheter. Han ville veta allt om mina vardagsbehov, jag fick visa hur min balans såg ut och hur jag gick. Han vände och vred på mig för att komma fram till hur min kropp funkade. Han tyckte jag gick bra och att jag inte hade särskilt mycket nervryckningar. Gissa om jag tänkt på det efteråt. Han skulle vara med mig på nätterna när jag drar benen nästan upp över huvudet eller när jag står i mörkret som ett ras och trampar på min cross-trainer för att få slut på nervryckningarna. Då skulle han kunna komma och trösta. Hans uttalande gav ingen tröst. Jag känner mig bara besviken. Men han skrev ut ett medicinskt underlag till ortopeden  med förslag på Dorsalskena PP vänster fot. Snart får ni se hur den kommer att se ut. Han skriver att ”den skall underlätta gång, lyfta vänster fot vid framföring av ben samt stabilisera något fotled”. Jag hoppas att den skall ta bort det onda i nacken, som jag får för att jag måste lyfta benet högt, när jag går, för att inte slå i foten som hänger ner. Den haltande gången gör att det blir snedbelastning och det sätter sig i nacken.
Efter besöket hos Erik åkte jag vidare till akupunktören. Det var andra gången hos akupunktören. Jag berättade att spasticiteten inte avtagit. Hon underströk återigen att det var viktigt med värme för nervtrådarna och bad mig ta på varma sockor om nätterna. Jag betalade femhundringen och fick en ny tid om 1½ vecka.
Dagen efter var jag på hummerkalas och med vin i kroppen är det inga problem att sova. Tyvärr har det besvärligare följder om det blir till en vana, inte minst ekonomiskt. Hummer är ju ingen lågprisvara precis och vinet för ju också med sig kostnader för taxi. Men min svåger fiskar hummer och bilen fick stå till nästa dag.
Vi hade besök av en indier i några dagar. Vi diskuterade aurveda, healing och vegetarisk kost. Han är Görans kollega men jag tog chansen att få veta hans åsikter. Som uppväxt i Indien vet han en hel del om sådant där. Det får nog bli en vecka aurveda i Indien. Vi bjöd honom på bohuslänsk fiskgryta på akvarellmuseet i Skärhamn och såg en mexikansk konstutställning. En guide informerade oss om konstnärerna. Hon berättade att en av konstnärerna hade sagt att bilden är inte det viktigaste, det är tanken bakom som är det viktiga. Det tog jag fasta på, jag som inte är bra på att måla saker så som de ser ut i verkligheten. En hatt kan bli en gubbe och en kjol en kvinna eller kanske inte ens så målande när det passar. Då vet bara jag vad det är för tanke bakom. Så skall jag tänka nu på min målarkurs i intuitiv målning.
När jag kom hem från Vejbystrand var jag i full gång med att fixa. Det blev Qigong, akupunktur, målarkurs och så bröderna Tranberg(www.tranberg.net). De jobbar med  ett helhetstänkande eller den s.k holistiska medicinen. Grunden för deras arbete är att finna samspelet i kroppen som påverkas på olika sätt av smärt- och sjukdomstillstånd.
Jag fick ligga på rygg på en brits. Han lade händerna under huvudet en stund och tryckte jättelite mot nedre skalpbenet, sedan lade han händerna under ryggslutet och sist höll han i vänsterbenet och knäet. Nerverna i benet började lite smått att röra på sig och jag förväntade mig att spasticiteten skulle starta. Men den avtog efter några få minuter. Jag blev jätteförvånad och berättade det för honom. Då talade han om att han känt aktiviteten i musklerna komma och gå. Efter det bestämde han sig för att han skulle kunna hjälpa mig att bli av med nervryckningarna. Jag betalade mina 800:- och fick en ny tid om fyra veckor. Jag fick också veta att jag nog kommer att känna mig trött efter behandlingen. Behandlingen tyckte jag liknade den där healingen, som indiern talade om. Spännande, eller hur?
Efter ”handpåläggningen” gick jag på Qigong. Oh, det var så jättejobbigt. Jag var tvungen efter en stund att sätta mig ner. Var det tröttheten, som Tranberg talat om eller var Qigongen så jobbig? Jag vet inte. Svaret får jag nästa tisdag då jag skall på Qigong för tredje gången. Vi lärde oss Tranans rörelser stående. Eftersom jag har alltid har svårt för att stå så länge så kan det vara Qigongen som tog musten ur mig. Rörelserna var svåra eftersom de kräver bra balans. Men det är ju främst för min dåliga balans som jag är där. Jag hoppas verkligen att jag klarar att fortsätta. Jag skall träna lite här hemma -hoppas jag.
Ja, och så har jag naturligtvis filmredigerat. Jag håller på att förminska till ca 3 minuter en 2-timmarsvideo filmad under en resa till Sydamerika och Antarctis. Det tar tid. Att välja bort är svårt. En hel del är känslomässigt förankrat och kanske inget som är viktigt i en 3-minutersfilm i bloggen. Den kommer nog ut i nästa vecka. Jag hoppas att ni tittar på mina filmer? Gå in under Videobloggar i menyen på förstasidan!
Ja, jag lär nog återkomma om det där med dålig nattsömn. Förra natten var bedrövlig. Jag var uppe och trampade på cross-trainern FYRA gånger mellan halv två och fem. När Göran frågade om jag sovit gott var det inte någon drömhustrus leende ansikte han mötte precis. Jag lyckades ta mig till bilen med baddräkt och handduk och vidare till vattengympan. Jag visste att jag skulle få tillbaka det goda humöret efter träningen.
I natt har jag sovit med långkalsonger och tjocka sockor på. Gissa om jag blev lycklig när jag vaknade klockan tio i sex på morgonen, helt utsövd. Det händer så gott som aldrig att jag sover i så många timmar i sträck, utan att bli väckt av nervryckningar under en natt. Kinesiskan, som ger mig akupunktur hade rätt. Värme är viktigt för att lugna ner nerverna. Det där med bra sömn är en stor lycka. Min kamp mot spasticitet och en god nattsömn går vidare.

PUH-det här var jobbigt. Jag råkade läsa en artikel i Illustrerad Vetenskap och i tidningen Land som handlade om hur man genom att utvidga halsens vener kan få livet tillbaka. Det gör mig nyfiken och jag går in på hemsidan www.ccsvi.se. Där finns en film som heter Lenas befrielse. Jag ser att Lena rör sig exakt så som jag gör, droppfoten finns där och svårigheten att lyfta vänsterbenet, hon har precis samma obalans och svårt för att gå ner på knä som jag har. När jag sedan ser hur hon rör sig efter operationen kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Det är svårt att se. Jag vill också leka med mina barnbarn och dansa med min man. Jag vill orka. Alla denna trötthet är förfärlig att bära med sig alla dagar. Det funkar när jag inte tänker på det. När min syn på mig är att det är sådan jag är. Det är inget man kan ändra på. Tänk att andra vågat ta chansen att åsidosätta vetenskapen och den svenska sjukvården.  Jag vill också våga. Varifrån får jag den kraften?

artikeln om Dr Zambonis metod att bota MS i Illustrerad Vetenskap nr 10/2010

Så här går det till att avlägsna problematiska järnavlagringar i venerna: de sprängs bort av en speciell ballong

Jag läser om Dr. Paolo Zamboni vid University of Ferrara i Italien som står bakom den nya metoden, som är en ”helt vanlig” ballongdilatation, liknande den som används vid behandling av patienter med kärlsjukdomar. MS orsakas av att immunsystemet plötsligt uppfattar det isolerade lagret runt hjärnans nervtrådar som främmande och börjar angripa det.  Det leder till att man bl.a. får känselstörningar och muskelförlamning. Zamboni upptäckte att immunförsvarets angrepp sätts in i bestämda områden av hjärnan, där blodkärlen är skadade och där det har uppstått lokala järnsamlingar. Enligt Zamboni beror det på att venerna på andra ställen i kroppen är förträngda, så att blodet har svårt att flyta bort från hjärnan. Zambonis metod är att vidga de förträngda venerna. Jag läser i tidningen Land att en Marianne Madsen-Hult har fått operationen genomförd i Polen och att den kostade henne 55.000:- och att hon tycker att det var värt varenda krona.
Jag tycker inte att pengarna är det viktigaste, jag vill bli pigg. Tänk om jag bara har tilltäppta blodkärl och att det är det som gör att jag inte orkar? Visst skulle Sahlgrenska också kunna röntga och se om jag har tilltäppta blodkärl. Jag skulle önska att den svenska sjukvården och de läkare vi möter skulle kunna vara mer ödmjuka inför den nya forskningen som bedrivs utanför det gamla tankesättet.
Jag motsatte mig för flera år sedan de årliga kontrollerna där man blir ombedd att gå på en rak linje, peka blundande på näsan och stå på ett ben. Ingen förklarade varför jag skulle göra så. När jag jobbade på polisstationen i Strömstad fick fyllosarna göra så, men varför jag? Nu vet jag att MS-skadade har dålig balans och dålig kordination plus en massa annat och doktorn skulle väl dokumentera. Jag stod heller inte ut med biverkningarna, som jag fick av sprutorna och som jag får av olika piller.
All denna trötthet och begränsade rörlighet. Huvudvärk om jag tar i för mycket och ont vid snedbelastning. Att bara kunna gå i några minuter och sedan behöva vila för sedan är kraften borta i benen. Kan jag slippa allt detta?
Jag har just anmält mig som medlem i Svenska MS/CCSVI föreningen, SMOC. Vågar jag ta steget till ett bättre liv som Lena berättar om i sin film? Och nästa fråga: om jag lägger ner 55.000:- i år – hur länge dröjer det innan venen  måste rensas på nytt? Det är många frågor som måste besvaras. Kanske kan föreningen hjälpa mig att ge svaren

Igår började jag och 7 andra målarsugna på kurs i Intuitiv målning hos Alina Witwitzka.

Alina Witwitzkas reklamblad www.creare.nu

Kursen är för oss som vill måla fantasibilder, våra inre bilder och vi som vill leka med färg och komposition med känslan som utgångspunkt. Vi fick börja med att välja de färger vi gillade att använda. Jag lade beslag på den palett som Alina använt när hon visade oss och det var väl kanske inte riktigt de färger jag själv skulle valt. Men jag såg det som en utmaning. Det fick bli som det blev. När vi fyllt hela arket med färg åt höger åt vänster och upp och ner eller i snett eller i cirkel så skulle vi försöka utröna om det föreställde något som vi skulle kunna förstärka eller som Alina sa, lyfta fram. De andra var färdiga tidigt med att se vad de skulle ”lyfta fram”. Usch, jag tycker alltid att alla andra är bättre än vad jag är på sådant här. Till sist fick jag tryckt ur mig att jag tyckte det så ut som ett vikingaskepp. Ja, vad bra sa Alina, då förstärker du det. Jag fick lite vit färg till hjälp. Vad tycks?

Vikingaskeppet

Vi hängde upp allas målningar på väggen och analyserade. Någon tyckte min målning såg ut som en stad som brinner. Ok,då. Jag är glad att det kunde se ut som något över huvud taget. Å andra sidan har jag gått på en veckas abstrakt måleri och där målade jag alldeles för föreställande. Varenda streck kunde se ut som en karusell eller ringar eller något annat. Och det fick inte se ut som något alls på den kursen. Det skulle vara balans, det var viktigt då. Men det är buskul och skall verkligen bli intressant att se vart det strandar. Det viktigaste är, och nu använder jag Kaisus ord, att man gör något utanför all sjukdom. Kaisu som är med i vattengympagruppen och ville börja sjunga i kör. Jag lämnade henne min bloggadress. Jag tänkte att det kanske skulle kunna inspirera henne att se vad jag gör och att man kan göra en himla massa olika saker för att må bra.

Jag har just kommit hem från min första Qi Gong-lektion. Hösten har börjat med mycket nytt och det är kul och intressant. Jag har ingen aning om vart detta skall ta vägen. Sjukgymnasten Birgit på Sommarsol rekommenderade mig att prova Qi Gong för att få bättre balans. Så nu har jag börjat. Vi är 9 personer, de flesta pensionärer. Gudrun Gylling, vår ledare välkomnade oss

Gudrun Gylling, vår Qi Gong-ledare www.gudrun-gylling.se

och berättade för oss att detta var Wu Qin Xi (De Fem Djurens Lek)

kursmaterial där alla rörelser finns beskrivna

Rörelserna vi skall öva på skapades av läkaren Hua Tuo 110-207 e kr. Han kallas ofta för Kinesiska Medicinens Fader, så det verkar vara väl beprövat. Jag tror jag kommit i rätta hander hos Gudrun. Hon har arbetat med Qi Gong i olika metoder i över 30 år. Det skall bli jätteintressant att se om min balans blir bättre. Efter vad jag såg idag är jag i alla fall säker på att det blir en trivsam sysselsättning. Jag kommer att berätta mera om detta framöver. Har du erfarenheter att dela med dig av är du välkommen att berätta här.

Jag var på bokmässan igår, söndag, och knallade omkring med min rullator. Det gick jättebra. Med korgen hängande framtill så fyllde jag på med visitkort och allt annat som kan vara bra att ha med hem. Jag hade inga problem med att hitta en ledig stol för den hade jag ju med mig. När jag hörde ett intressant föredrag så var det bara att sitta ner en stund och bli underhållen. Fredrik Belfrage intervjuade Sara Lovestam. Hon berättade om hur hon var som barn. Hennes bok handlar om en 5-åring och Belfrage frågade hur hon kunde se utifrån en 5-årings syn. Himla bra var det.

Intervju med Sara Lovestam

Strax efter intervjuades Alex Schulman, som skrivit om sitt lyckliga första år med sin fru. Han har varit en storbloggare en gång och det var intressant att höra hur han gick till väga.
Jag blev uppraggad av en som värvade medlemmar till Göteborgs Skrivarsällskap (GSS). Det är en förening för människor med intresse för skrivandet i alla former. Jag gillar ju att skriva, men kanske mest för mig själv. Fast nu har jag ju börjat blogga. Då tänker jag på er andra som förhoppningsvis tycker det är kul att läsa min blogg. Ja vi får väl se om jag blir medlem. Jag brukar ju hoppa på det mesta som verkar kul. Bokmässan är i alla fall en himla rolig föreställning. Jag köpte inte en enda bok. Skälet till det är att jag har så mycket som ligger och väntar och bokhyllorna är fulla. Vi slängde faktiskt flera papperkassar fulla med böcker i våras. Böckerna växte oss över huvudet och ingen ville ta hand om dem. Finns det någon som kan säga var man gör av med böcker som växer en över huvudet? Det känns inte kul att slänga så många timmars jobb.