Midsommardagen var solig men jag hade hemlängtan. Vi åt rester från midsommarbordet och satte oss i sedan bilen och åkte hem.

Midsommarmaten

Å det var skönt. Hemma är alltid bäst. Att få sitta i vårt fina helt inglasade uterum är stor lycka. Hela söndagen ösregnade det. Jag har bakrus. Ja inte från alkohol utan från alla engagemang de senaste dagarna. Jag vet, det kommer som på beställning. Tyvärr har jag inte den rätta kroppen för att klara så mycket. Huvudet värker, jag känner mig gråtfärdig hela dagen, armar och ben går knappt att lyfta och jag är så otroligt trött. Det blir soffan idag. Tråkigt, men jag står gärna ut med bakruset. Är det priset för att få vara med om så himla mycket roligheter så är det värt att ha tråkigt i soffan ett par dagar.

Long time, no see. Tiden sprang så snabbt så jag hann inte med. Nu har alla mina viktiga rutiner ramlat ur spår. Min almanacka är tom. Inget ramverk har jag att hålla mig till och ingen planering alls. Hur gör jag då?

Acryl av Alina Witwitska (min målarfröken)

Den senaste veckan har verkligen varit fartfylld. Jag var iväg och filmade min yogainstruktör Anette. Filmen redigerades och var klar för översändande och godkännande. En kortis på tre minuter lades ut på youtube (se skogh-dave youtube).

Konfirmation i Öckerös kyrka

Så var vi på konfirmation till ett syskonbarnbarn. Det gäller att hålla ihop släkten. Jag brukar alltid säga att släkten är bäst. När det blåser som värst så är den bra att ha.
Släktfirandet fortsätter uppe i Stockholmstrakterna så vi styr kosan österut och startar med ett åttaårsfirande hos ett barnbarn. Farfar spelade gratulationslåten på klarinett och vi blev bjudna på tårta med åtta ljus. På söndag var det studentuppvaktning

Tal till studenten

Talen avlöste varandra. Hela den nybakade studentens liv rullades upp och framfördes i berättelser och på film. Med 19 MVG var hon verkligen värd att fira.

Utställning av JvS silversmycken i Kaknästornets butik

Under måndagen hade min syster och jag fullt upp med att skruva ihop ett Ikea-vitrinskåp och sedan fylla det med alla fina silversmycken som min sonhustru gjort. Smyckena skall säljas i Kaknästornets butik uppe i hufvudstaden. Vi var så himla nöjda med vårt verk, det blev jättefint.

Midsommarveckan tog vid och jag styrde mot Strömstad. Det var nästan ingen idé att packa om. Lite kompletteringar inför midsommar och så for jag vidare. Pappas tänder måste fixas klart, så ett besök hos tandläkaren var nödvändigt. Mamma ramlade in i karusellen och fick besöka tandhygienisten. Pappa hade gått upp i vikt och hade inga byxor sa han. Jag gick igenom hela hans garderob. Det hamnar liksom lite här och där. Eftersom inte mamma ser så bra så blir det inlagt i fel skåp och då är det omöjligt att hitta. Fyra par byxor sydde jag ut i midjan. Efter alla farsdagar har pappa mängder med fina skjortor och slipsar och tröjor, men med byxor är det lite snålt. Men med fyra par beigea byxor borde väl en 95-åring klara sig, tycker jag.

Järnbröllopsfirande

Min syster och jag städade igenom hela trevåningshuset (mest systern förstås). Så var det klart för midsommarfirande och firande av mammas och pappas 70-åriga bröllopsdag. Det kallas järnbröllop om man slår på nätet. Ja ett starkare järn-par än vår mamma och pappa får man nog leta efter. Grattis!

PUH, det var långa arbetsdagar. I två dagar har jag varit och jobbat hos Ösay i hennes ateljé. Det är så fantastiskt roligt. Tänk att det kan vara så himla kul att sitta timma efter timma och bara fila på en liten utsågad silverplåt. Ju mer man håller på ju noggrannare blir man. Så här ser mitt hänge ut:

Eget tillverkat silverhänge med röd korall (framsidan)

Att vara där i Sockerbrukets lokaler i Göteborgs största konstnärsvärld ger inspiration och skaparglädje.  Äntligen blev mitt hänge klart. Det tog drygt 20 timmar att färdigställa. Hade jag varit proffs så hade det kanske tagit halva tiden. Som gammal revisor räknar jag gärna timpeng. Men då spårar det ur. Jag förstår att de jag träffar där har ett extrakneg som småskollärare, undersköterskor och alla möjliga jobb för att klara av sin försörjning. Som väl är så behöver jag inte tänka så längre. Jag har ju min pension numera och all tid i världen att bara pyssla med det jag gillar bäst.

Baksidan av mitt eget tillverkade silverhänge med röd korall

Jag är gräsänka och har all tid i världen bara för mig själv. I morse fanns 3 val för vad jag skall ta mig för: skall jag gå på bio eller på Operan eller bara vara hemma och måla. Jag vet ännu inte vart det lutar. Just nu känner jag mig mest trött efter att ha läst broschyren om Spasticitet och efter att ha gjort färdig målningen.

Broschyren från NHR: Att leva med spasticitet"

Broschyren beställde jag hos NHR. Jag tyckte den var bra att läsa eftersom jag inte haft den informationen tidigare där man beskrev så generellt om spasticitet. Där beskrivs vad spasticitet är och vad som händer i musklerna. Där kan man läsa att när spasticitet uppstår, startar en hög muskelspänning i en kroppsdel, en spänning som ökar alltmer (s.k. tonusöknng). Parallellt ses ofta senreflexer. Anledningen är en skada på centrala nervsystemet som orsakar en förändring i signalbalansen mellan nervsystemet och musklerna. Vid MS är spasticitet ett vanligt resultat av myelinförluster och nedbrytning av nervfibrer i centrala nervsystemet. Ben och armar kan påverkas, liksom talet. Graden av smärtsamma kramper och stelhet varierar mellan olika individer. En ny behandlingsform för spasticitet vid MS finns nu också. Den bygger på cannabinoider och tas i form av en nässprej.
Jag skickade ett brev till min MS-läkare den 25 maj om att få utskrivet Savitex, men har ännu inte fått svar. Jag skall skicka en påminnelse i nästa vecka. Det är inte särskilt kul att varje natt vara uppe och cykla för att få slut på eländet. Men skall jag se det positivt så får jag ju en bra träningshjälp. Men mitt i natten…..

Egen målning

När ni beställer broschyren så kommer ni att känna igen den här målningen. Omslaget på broschyren är så vackert så jag kunde inte låta bli att prova mina nya färger med omslaget sm förebild.

Jag sätter mig i bilen och styr söderut, hemåt. Efter tre dagar hos mor och far har jag så mycket att tänka på att jag stänger av radion. Det är ändå bara norska radiostationer som bäst kommer fram så här nära norska gränsen.

Jag åkte upp på onsdag eftermiddag och hade som vanligt med mig mat från laxbutiken, som jag dukade fram direkt efter ankomsten. Mamma har svårt för att svälja så det får bli laxpudding och färdigkokta potatisar. Pappa har tappat fyra tänder i underkäken. De två främsta är borta och sedan står den rotfyllda hörntanden i eget majestät rakt upp. Därefter är det en ny stor glugg där det fattas ytterligare två tänder. Han har haft svårt för att tugga länge eftersom tänderna varit lösa. Nu äntligen har de släppt taget. Det blir bra med puddingen. Då behöver han inte tugga så mycket.Torsdagsmorgonen startar med mannagrynsgröt, ägg och kaffe med honungssmörgås som vanligt. Idag är den stora resdagen. Pappa skall till tandläkaren klockan halv 12 i Strömstad och mamma skall till ögonläkaren klockan två i Uddevalla. Jag ber dem ta med sig extra blöjor. Vi skall vara borta länge och det är inte kul om det händer en olycka på vägen. Pappa har stoppat ner en extra i fickan och mamma går till slut med på att stoppa ner en extra i sin handväska. Mamma är så himla pimpinett.
Pappa blir snart inropad. Han vänder sig till mig och ber mig följa med in. Mamma får sitta kvar i väntrummet. Tandläkaren bestämmer sig för en protes. Den skall fästas på de andra tänderna. Pappa får en bedövningsspruta och en dålig tand bredvid den främre gluggen dras ut. Det kändes inte alls som förr tyckte pappa, det kändes inte alls. Så tog de tandavtryck och pappa fick bita i en tjock deg. Om 10 dagar skulle han få komma tillbaka. Allt skulle kunna bli klart till den 70 åriga bröllopsdagen som är på självaste midsommarafton.Så var det nästa. Turen fortsatte till Uddevalla. Det kom en sjuksköterska, en ung kille, och ropade in. Mamma trodde det var doktorn. Sjuksköterskan droppade i mammas ögon så pupillerna blev jättestora. Sedan kom doktorn, en ung kvinna. Mamma trodde det var sjuksköterskan. Doktorn läste av mammas ögon och fotograferade. I datorn såg doktorn att mammas nedersta ögonlock inte sluter an ögongloben så mamma måste opereras. Den gula fläcken gör att mammas syn inte kan förbättras. Det är trist att alltid höra mamma säga att det är så grått ute, trots att solen skiner. Hon kommer alltid att se sin omgivning i grå dimma. Man får trösta sig med att hon kommer att ha kvar synen ändå. Nu får vi vänta på tid för operation som skall få de understa ögonlocken på plats. Då kommer det kanske inte att göra så ont i ögonen när de inte blir så himla torra. Tills dess får hon droppa in gelé när ögonen känns torra.

Vi kom hem sent på eftermiddagen och möttes av lillasyster som var där och städade. Hon är verkligen en ängel. Och så var hennes dotter, min kära guddotter med. Pappa blev masserad. Hans vänsterarm behövde hjälp med att mjukas upp så den kunde höjas lite. Sedan kunde han nästan klia sig i örat. Och så fick han sina fotnaglar avklippta. Det är inte så lätt att greja det när man bara har en arm i full funktion. På hemvägen från Uddevalla hade mammas hörapparater slutat funka. Pappa kunde inte äta med bedövningen kvar och en nyss utdragen tand och mamma hörde inget och brukar inte vara intresserad av mat alls. Vi åkte raka vägen hem utan att stanna på det vanliga matstället.

Egentillverkat silverhänge

Så kom fredagen. Mamma hörde fortfarande inget. Hennes lånade hörapparater hade slutat att funka. Vi bytte batteri och gjorde rent men inget hjälpte. Jag ringde till hörcentralen i Strömstad och fick beskedet att mammas egna hörapparater hade kommit tillbaks från Uddevalla där de varit på reparation. De kunde komma och lämna dem idag. Jag berättade att vi skulle ha besök av rehab klockan 10. Hon samåkte med rehab så de kom båda på en gång. Det var en stor lycka när mamma kunde delta i samtalet igen. Det kontrollerades också att hon kunde höra TV´n och prata i telefonen. Hon har en slinga i hörapparaten som går till TV´n och telefonen. Utan slingan kan hon inte höra alls. Det hade hon inte kunnat göra under de veckor som hon hade låneapparaterna.

Rehab kollade dusch- och badmöjligheterna. Mamma vill bada i badkaret. Pappa måste duscha för han kan inte ta sig upp ur badkaret med stor obalans, ingen ork och bara en arm. Det sitter handtag både på väggen och på badkaret, men det hjälper inte pappa. För att duscha måste pappa ta sig ner till källaren. Jag fyllde i en ansökan om att få hjälp av kommunen med att installera ett trappräcke ner till källaren. Pappa måste ha ett räcke på höger sida eftersom han inte kan använda vänsterarmen. Och så skulle han få en duschstol så han inte ramlar omkull i den nya duschen.

Eget-tillverkat silverhänge

På eftermiddagen kom brunnsborraren som skall fixa vattenförsörjningen. Förra året fixades bergvärmen och nu står vattnet på tur. Det var en stor lycka att få bort oljan. Pappa orkar inte hugga ved längre, som han gjorde för att få ned de dyra oljekostnaderna. Nu hoppas vi greja eget vatten också, så de slipper dela det med grannarna.

Ja det är mycket som skall grejas med föräldrar som är över 95 år. Det blir nästan så som det gör när man har små barn. Plötsligt blir det kul att åka till Legoland. Nu gäller mest besök på kyrkogården, där det skall planteras,  eller att fara på små korta bilresor.
Jag gillar att se att de blir glada. Jag har levt i funknedsättningsvärlden nu i så pass många år att jag kan det mesta om hur man måste slå sig fram. Det känns skönt att få vara till nytta och ge tillbaks för allt vi fått av mamma och pappa.

Det kom ett mail från en vän som var på rehab i Tyskland:

Nu har jag provat mina nya färger. De var inte så lätta att handskas med. Jag har i strålande solsken suttit inomhus hela dagen. Jag tycker inte det är så himla kul att ge mig in med rullstol till stan för att vifta med flaggor. Om det nu är det de gör där på nationaldagen. Jag har ju bara varit med och firat nationaldagar i Norge och där gör de så. Här hemma har jag aldrig firat någon nationaldag och har nog inte något intresse av att göra det fortsättningsvis heller. Jag tycker det känns lite väl inskränkt det därmed nationalism.

Jag kunde inte släppa tanken på att det skulle behöva vara så förbaskat svårt att måla. Jag fick en drös med barnmatsburkar som jag nu fyllt upp med utspädd färg. I de burkar som färgen kom levererad i ligger färgen som gelé. Så kan jag ju inte ha det när jag skall måla. Det är inte nog med att jag inte kan måla granna motiv. Nu skall jag lära mig att hantera färgen också. Men med min mors envishet kommer man långt i livet. Nu har jag i alla fall fått ihop två målningar. De skall säkert förbättras efter hand som jag blir duktigare med färgen men så här ser den senaste ut

Egen VedicArt - målning

Jag kämpar på och försöker att blanda färger. Jag målar med pensel eller med spade eller med tvättsvamp. Ibland tar jag lite vatten och ibland tar jag mycket vatten. Jag lägger ljusa färger i botten och målar mörka ovanpå eller tvärtom. Hela tiden för att lära mig hur färgerna skall kunna användas. Jag är jättenyfiken på hur detta kommer att sluta. Det hade varit kul med en utställning till vintern. Det är ju mitt mål.

Jag skrev nyss om mina rundor med rullatorn runt gärdet och dagiset som tar en halv timma att gå. Jag berättade att jag var helt slut efter att ha gått dessa två dagar. Jag mer eller mindre släpade mig in till träningen igår sent på eftermiddagen efter att ha talat med en inspirerande kompis på telefonen. Nu känner jag likadant – glädjen kommer in i kroppen.

Jag har just talat med min entusiasmerande brorsa. Jag nämnde att pappa har jättemycket yrsel och ligger alldeles för mycket. Bosse drog igång med allt han vet om yrsel och det var inte lite. Han vet allt om att hålla igång kroppen. Så samtalet blev långt och avslutades med att han lotsade mig in på en länk där det berättades om när han tog OS-silver i Los Angeles för 5 mil i gång. Gå in du också och låt dig inspireras på länken: http://www.svtplay.se/t/103746/stopptid

Jag talade också med Andreas, Bosses son. Hans nästa mål är OS i London. Men innan dess väntar en kvaltävling i Moskva i nästa vecka.

Collage-tävlingsgång 2009

Mina båda yngre systrar har också en historia inom gångsporten. Eva, minstingen var med i landslaget och Nilla, mellansyster tävlade med stor framgång på lokal nivå. Visst var även jag med på ett hörn. Vi tränade på Näsingevägen, medan vår tränare hälsade på sin älskarinna (som senare blev hans hustru). Vid en tävling i Oslo blev jag förbigången av alltför många. Jag insåg då att detta inte var min grej.

Livet förändras och nu tränar jag hårt med att på nytt lära mig att gå. Jag måste ha mer sväng i höfterna. Jag märker att bara den där lilla knicksen gör att min balans och styrningen i steget blir bättre. Den där knicksen kom sjukgymnasten Viktoria hos Fungera på. Så nu står jag på ett trappsteg med vänsterbenet och låter den högra höften snabbt ramla ner, lyfter upp höften och låter den ramla ner, om och om igen. 6 x 2 omgångar med vila emellan. Och så tåhöjningar. Kraften måste också tränas. Det kan jag göra när jag borstar tänderna.
Det är viktigt med en entusiasmerande omgivning. Jag tror det varit min räddning.

Den här dagen var inte den bästa. Efter att ha promenerat med rullatorn både lördag och söndag under vardera en halv timma så mår inte kroppen så bra. Det sätter spår. Jag vaknade efter en nästan sömnlös natt klockan halv 7 när klockan ringde . Spasticiteten får nytt liv genom träningen. Helt slut kände jag mig. Jag läste GP och åt frukost men insåg att dagen skulle bli seg. Det blev sängen igen. Jag sov i ytterligare två timmar, men kände mig inte alls utsövd. Det blev soffan en stund till. Men jag kände mig så otroligt uttråkad. Det är så lätt att bli deppig i sådana stunder.

Vedic Art - färger

Jag hämtade mina nyköpta Vedic-Art färger som kommit med posten i förra veckan. Jag köpte dem på internet. De skickades från Gotland där Curt Källman, Vedic Art´s grundare, hade sin hemvist. På hemsidan kan man läsa att människor frågade hur man kunde få tag på ”Curts blåfärg”. Det var den färg som Curt Källman för länge sedan hittade ett recept för att göra sidenmatt ultramarinblå färg. Ytan gav en känsla av att färgpigmentet låg direkt på målningens yta. Bilderna fick en fantastisk rymd och lyster. Jag trodde att nu, nu skulle jag nog kunna få till den där perfekta målningen. Jag skulle till sist bli nöjd över det jag gjort. Inte tusan blev jag nöjd. Och lyster?

En kompis ringde och vi talade en stund om träning. Hon har bestämt sig för att träna genom att promenera minst fem kilometer 5 dagar i veckan. Jag blev äntligen på gott humör och kände kraften återvända. Efter att ha känt mig helt värdelös hela dagen så tog jag mig kragen och packade snabbt ihop mina träningskläder och gav mig iväg med bilen till stan för att träna. Det var en stor lycka när jag nöjd och belåten kom hem efter en och en halv timmas träning på Fungera. Så skönt att dessa entusiaster finns som man kan dras med av.

Sommaren kom och gick och kom och gick. Idag är det bara 12 grader ute och moln över hela himlen. Fast det regnar inte. I Sverige regnar det säger man på TV´n. Då regnar det i Stockholm. Här har vi haft sol varenda dag när de sagt att det regnar i Sverige.

Snöbollsbuske i vår trädgård

Att sommaren är på väg kan man i alla fall vara säker på. Ljuset är helt fantastiskt. Man blir så himla pigg av ljuset. Man vill göra allt. En del får stress i kroppen och lite så känner jag också. Man måste liksom stanna till och fundera över vad det är man skall prioritera och så blir det bara lite gjort av allt man vill. Jag drog ut alla kläder som jag inte använt på några år. Det blev en stång full.

Den färgglada klänningen från mitt 50-årskalas, den beigea rocken från revisorstiden, sommarklänningar och revisorsdräkter skulle bort. Min svägerska tog med sig ett par långklänningar och min städerska fick med sig några tröjor. Sedan är det ingen mer som velat ha något. Hälften åkte in i garderoben igen. Jag klarade inte att slänga det. Och den andra hälften lades i en sopsäck för vidare befordran till en lastbil som kommer och hämtar emellanåt. Tänk att det skall vara så svårt att slänga kläder som man inte har använt på 15 år. De hänger ju bara där. På något sätt finns förälskelsen kvar. 50-årsblåsan blev inte lämnad trots att jag inte kan få på mig den längre. Den har liksom krympt.

Kaprifol, vår landskapsblomma i vår trädgård

Men visst får det regna här också. Vi har haft turen att det mest regnat på nätterna. Eller är det så att jag inte märkt av regnet. Jag har ju min fina veranda. När det regnar så smattrar det så mysigt på taket. Jordgubbsplantorna och vindruvsbuskarna ser ut att må jättebra. Jag älskar jordgubbar och Göran älskar vin. Han har satt 13 stycken vindruvsbuskar. Jag är inte så säker på att han kommer att få så mycket vin därifrån, men är man forskare så är man.

Jordgubbsplantor och vindruvsbuskar i vår trädgård

Vi fick massor med vindruvor i vårt förra växthus.  Göran plockade dem och trampade i en spann. Sedan stod de där på det uppvärmda badrumsgolvet och skulle bli vin. Ända tills barnbarnen kom och frågade vad det var i den där spannen. Det hade inte varit så kul om de berättat i skolan att hos farmor har de skitit i en spann. Så spannen åkte ut.