Boendet i Alexandra

Stavgång vid soluppgången

Stavgång vid soluppgången

Det var vinter i Australien. Och vinter där är precis samma väder som hemma i Sverige under sommaren. Jag kunde under de  tre veckor vi var strax norr om Brisbane inte se att vädret var annat än som hemma. Jag hade packat ner alla mina sommarklänningar, samma packning som jag hade med mig till Teneriffa. Men det mesta blev oanvänt. Alla klänningarna hade jag aldrig behövt att packa upp. Det blev aldrig så varmt och på kvällen var det för kallt.
Vi bodde på en semesterort. Här var liv och rörelse från tidig morgon. Restaurangerna var fulla med frukostätande turister och likadant under luncherna. Solen gick upp klockan sex och redan klockan sex på kvällen var det mörkt. Här gällde det att hänga med från början. Sena kvällar var inget som någon satsade på. Det fick vi erfara redan första kvällen när vi anlände till Alexandra Headland. Vi var superhungriga och inget fanns i kylskåpet. Klockan var halv tio och vi gav oss ut för att hitta något att äta. Ingen restaurang var öppen och ingen affär. Vi frågade en kille som höll på att stänga och fick på klingande göteborgska besked om att i seven-eleven längre ner på gatan kunde vi handla det vi behövde.

Milsvida stränder i Alexandra Headland

Milsvida stränder i Alexandra Headland

Lägenheten vi hyrt var välförsedd med allt vi behövde, tvätt- och torktumlare och diskmaskin, micro, spis, kaffekokare, dusch- och toa till varje sovrum, ugn, kyl och frys. Jag visste att vi inte hade beställt det mest handikappvänliga, men det var bara några få detaljer som var besvärliga. Problemen gick att stå ut med eftersom min elmoppe är relativt lätt att lyfta. Från gatan var ett första trappsteg där moppen måste lyftas upp. Två meter fram fanns nästa trappsteg och en grind som öppnades mot oss. Det var klurigt att hålla grinden och lyfta moppen uppför trappsteget på samma gång. Fyra meter framåt och sedan ett trappsteg ner och jag var inne på vår innergård. Vi bodde på bottenvåningen så jag kunde köra in elmoppen i lägenheten. Den lilla detaljen att ytterdörren hade en supertung dörrstängare löste jag med att ta spjärn med foten mot dörren och ta moppen till hjälp för att få kraft när jag skulle in. Ut var besvärligare för då kom dörren emot mig. Men jag hade ju sällskap som kunde hjälpa mig.

Full-lastad i regnponscho

Full-lastad i regnponscho

Ut var vad som gällde. Alla dagar. Även om vädret är som en svensk sommar så kändes det säkrare där. En dag regnade det en stund precis när vi skulle gå och handla. Jag köpte en regnponscho och damen i affären sa att nu när jag köpt den så kom det säkert inget mer regn. Hon hade rätt.
Maten var dyr och restaurangbesöken var dubbelt så dyra som hemma. Det gällde att hålla i plånboken. Vi ville ju kunna göra allt det där roliga och inte lägga alla pengar på att äta. Och vänstertrafiken var vi inte intresserade av att provköra i. Så vi åkte buss. Härs och tvärs. Och vi lagade maten hemma och hade med oss matpaket. Visst låter det mossigt, men det var inte tråkigt alls.

Hemma igen

Hemma igen. Med svullna fötter och jetleg kom jag hem från tre veckor i Australien. Det känns alltid skönt att vara hemma. Hemlängtan finns där vart och med vem jag än reser. Men svullna fötter och jetleg förtog inte glädjen av allt det vackra som mötte mig när jag steg ur bilen vid infarten till vår trädgård. Lavendeln hade brett ut sig och blommade som aldrig förr och rosorna, som hälsade välkomnande med helt utspruckna famnar, doftade fantastiskt.
Efter att ha varit bortrest i tre veckor så blir allt därhemma så otroligt fint.

Vi gav oss iväg strax efter midsommar. Visst kändes det helt bedrövligt att åka hemifrån under den vackraste årstiden, men sonsonen som studerade i Australien hade bara några få veckors vinterlov och sonsonen som går i skolan här hemma hade sommarlov bara under den tiden. Och jag skulle få följa med son och familj. Det var inget enkelt beslut. Jag behöver viss assistans. Det är ofta långa vägar i korridorerna i samband med mellanlandningarna och så långt är det besvärligt för mig att gå även med pumpstavar. När jag beställde flygbiljetten beställde jag också assistanshjälp vid de båda mellanlandningarna. Vi var i god tid. Det tar alltid lång tid när sådant som elmoppe skall checkas in. De vände och vred på elmoppen. De frågade var batteriet satt och ville absolut ta ur det. Batteriet är hela den där stora klumpen som ligger under stolen. Och visst går det att ta ur men om nyckeln inte sitter i så finns ju ingen ström. Det är ofta ett fasligt tjafsande om det där med batteriet. De svalde den förklaringen men kanske tog de ur det senare för vi såg vid framkomsten att det varit urtaget. Resväskan checkades också in. Jag avbeställde assistans på Landvetter. Här vet jag ju hur långt jag skall gå och jag hade bara handbagaget, kryckan och pumpstavarna med mig att bära på in i planet. Det ena handbagaget var min handväska och det andra var en stor röd kuddpåse som det stod god jul på och som var fylld med inkontinensblöjor för tre veckors förbrukning. Det gällde att inte bli strandsatt med en stor våt fläck bakpå byxorna i Australien.
Jag hade förberett mig med en kvarts Sifrol. Innan resan hade jag kollat in hur det skulle funka om jag regelbundet tog en kvarts tablett var fjärde timma. Det skulle bli mycket stillasittande och risken för att värken eller spasticiteten i benen skulle starta var stor. Någon gång ställde jag mig där flygvärdinnorna arbetar och töjde och stretchade en stund. Det funkade.
Efter ett par timmar mellanlandade vi i Paris. Jag sa till flygvärdinnorna att jag inte ville ha någon hjälp och knallade nerför trapporna till bussen som körde oss till terminalen. Nästa flyg gick om två timmar och det var precis lagom för att vi lugnt skulle kunna ta oss till gaten för vidare transport till Abu Dhabi. Under sju timmar läste jag Gräset sjunger av Doris Lessing. Det är Lessings debutroman från 1950. Handlingen utspelar sig i Sydrhodesia under det vita styret och är både en krönika över mänskligt sönderfall och en studie i rasmotsättningar som ser ut att vara oöverstigliga. Jag lovar, jag hade inte en enda tråkig minut. Den är nästan lika ”häftig” som Stoner.

Utanför vår lägenhets uteplatsltan

Utanför vår lägenhets uteplats

Även här i Abu Dhabi avbeställde jag assistansen. Jag följde de andra med mina pumpstavar genom hissar och på rulltrappor. Under de dryga två timmarnas väntan hann vi t.o.m med ett pizzabesök innan vi knallade fram till gaten. Där är det bra att vara handikappad för då har man alltid företräde. Tillsammans med småbarnsfamiljerna knallade vi först in på planet. Vi fick fyra platser bredvid varandra. Nu väntade nästan 14 timmars flygning till Brisbane i Australien. Det var förbaskat segt. Benen höll sig ganska lugna och jag sysselsatte mig med att se två stycken filmer. Jag som är totalt ointresserad av film och som aldrig sett en enda film till slutet under hela min uppväxt har aldrig lärt mig att uppskatta den sysselsättningen. Jag är uppväxt sju kilometer utanför Strömstad och bussen gick alltid tio minuter före filmen tog slut, men det var viktigt att få vara med sin kille och att sitta där med honom i mörkret var värt varenda minut. Jag hade laddat ner Ebba Witt Brattströms bok om äktenskapet men den orkade jag inte med. Det var för mycket oväsen om allt vad han sa och vad hon sa. Jag hade också med mig Elena Ferrantes böcker i mobilen. Jag lyssnade klart t.o.m den tredje boken under australienresan. Visst fanns det skäl till varför jag orkade läsa alltihop, men nu är jag supertrött på Ferrante och kommer inte att välja henne inom den närmaste tiden. Det blev för mycket intriger till slut. Jag hade väntat mig att allt skulle lugna ner sig men så blev det inte. PUH säger jag bara.
Äntligen landade vi på Brisbanes flygplats. Det var sent på eftermiddagen och mörkret hade redan lagt sig. Den förbeställda transporten med flygbussen stod och väntade och körde oss i en och en halv timma i mörkret upp till Alexandra Headland där vi skulle bo i tre veckor.