Stavgång vid soluppgången

Det var vinter i Australien. Och vinter där är precis samma väder som hemma i Sverige under sommaren. Jag kunde under de  tre veckor vi var strax norr om Brisbane inte se att vädret var annat än som hemma. Jag hade packat ner alla mina sommarklänningar, samma packning som jag hade med mig till Teneriffa. Men det mesta blev oanvänt. Alla klänningarna hade jag aldrig behövt att packa upp. Det blev aldrig så varmt och på kvällen var det för kallt.
Vi bodde på en semesterort. Här var liv och rörelse från tidig morgon. Restaurangerna var fulla med frukostätande turister och likadant under luncherna. Solen gick upp klockan sex och redan klockan sex på kvällen var det mörkt. Här gällde det att hänga med från början. Sena kvällar var inget som någon satsade på. Det fick vi erfara redan första kvällen när vi anlände till Alexandra Headland. Vi var superhungriga och inget fanns i kylskåpet. Klockan var halv tio och vi gav oss ut för att hitta något att äta. Ingen restaurang var öppen och ingen affär. Vi frågade en kille som höll på att stänga och fick på klingande göteborgska besked om att i seven-eleven längre ner på gatan kunde vi handla det vi behövde.

Milsvida stränder i Alexandra Headland

Lägenheten vi hyrt var välförsedd med allt vi behövde, tvätt- och torktumlare och diskmaskin, micro, spis, kaffekokare, dusch- och toa till varje sovrum, ugn, kyl och frys. Jag visste att vi inte hade beställt det mest handikappvänliga, men det var bara några få detaljer som var besvärliga. Problemen gick att stå ut med eftersom min elmoppe är relativt lätt att lyfta. Från gatan var ett första trappsteg där moppen måste lyftas upp. Två meter fram fanns nästa trappsteg och en grind som öppnades mot oss. Det var klurigt att hålla grinden och lyfta moppen uppför trappsteget på samma gång. Fyra meter framåt och sedan ett trappsteg ner och jag var inne på vår innergård. Vi bodde på bottenvåningen så jag kunde köra in elmoppen i lägenheten. Den lilla detaljen att ytterdörren hade en supertung dörrstängare löste jag med att ta spjärn med foten mot dörren och ta moppen till hjälp för att få kraft när jag skulle in. Ut var besvärligare för då kom dörren emot mig. Men jag hade ju sällskap som kunde hjälpa mig.

Full-lastad i regnponscho

Ut var vad som gällde. Alla dagar. Även om vädret är som en svensk sommar så kändes det säkrare där. En dag regnade det en stund precis när vi skulle gå och handla. Jag köpte en regnponscho och damen i affären sa att nu när jag köpt den så kom det säkert inget mer regn. Hon hade rätt.
Maten var dyr och restaurangbesöken var dubbelt så dyra som hemma. Det gällde att hålla i plånboken. Vi ville ju kunna göra allt det där roliga och inte lägga alla pengar på att äta. Och vänstertrafiken var vi inte intresserade av att provköra i. Så vi åkte buss. Härs och tvärs. Och vi lagade maten hemma och hade med oss matpaket. Visst låter det mossigt, men det var inte tråkigt alls.