Resans slut

På pumpstavsprommis vid soluppgången

På pumpstavsprommis vid soluppgången

Tre veckor är så pass lång tid att man får tid att reflektera över det speciella. Människorna är otroligt lättpratade. Frågar man efter vägen så tar det lång tid att få svar. Det är ju så mycket man kan prata om utöver att bara beskriva vägen.
Det där med värmen som på sommaren ofta går upp till 40 grader sätter spår. Husen är byggda så att inte solen kommer till. Det kan bli lite mindre glädjande för oss nordbor som vill ha sol hela tiden.
Vi fick säkert den bästa lägenheten eftersom vi beställde för så lång tid och i så god tid före ankomsten. Den låg i skuggan. Det var mörkt inne och kallt ute på vår altan när vi skulle äta frukost. Det gällde att ta vara på dagarna. Vi var alltid uppe med tuppen eftersom dagarna var så korta, sex till sex. Något kvällshålligång fanns inte. Allt var stängt och nedsläckt redan runt nio. Och vi var inte ensamma med den dygnsrytmen. Tidiga morgnar fylldes hela strandpromenaden med gående och springande människor och på frukostrestaurangerna fanns inte ett bord ledigt.

Son och sonson som fixar middagen vid gårdsgrillen

Son och sonson som fixar middagen vid gårdsgrillen

Vi drygade ut reskassan genom att använda grillplatserna som fanns lite varstans. Vi hade en sådan på vår gård och det fanns flera längs strandpromenaden. Det var bara att sätta på gasen och vänta tills plåten blev tillräckligt varm. Sen kunde man lägga på korven eller köttet. Det var viktigt att man gjorde rent efter sig. Vi körde ibland med folie under för att slippa rengöringen. Vem som stod för omsorgen och kostnaderna för dessa grillplatser har jag ingen aning om, men de var helt gratis överallt. Och de var populära. Vi såg ofta stora familjer som samlats runt grillstationerna.

Australiensisk gran

Australiensisk gran

Hur är det nu? Går solen upp i öster eller i väster. Solen gick åt fel håll när vi satt och åt frukost.
Och barren på granarna står rakt upp.

Men annars är det sig likt. Man känner sig som hemma. Nu var det dags att ge sig iväg.
Efter avskedsmiddag med sonsonen som har en termin kvar i skolan så knallade vi iväg till den förbeställda bussen med all packning.
Jag hade beställt assistanshjälp även för hemresan. Vi checkade in all packning, men fick behålla elmoppen fram till gaten. Väl där tog en mycket bestämd flygpersonal hand om elmoppen men fick mig att plocka av det stora batteriet. De stoppade ner det i en påse och gav det en egen incheckningslapp.

Provkörning av elmoppe

Provkörning av elmoppe

14 timmars flygning och vi var framme i Abu Dhabi. En man väntade på mig med en rullstol precis nedanför flygplanets trappa. Usch så illa jag tycker om det. Han körde mig några få meter fram till den väntande bussen och vände rullstolen så han kunde lyfta mig in i bussen utan att jag behövde gå ur. Mysigt eller hur? Bussen körde till terminalen. Mannen var borta och hjälpte några andra så jag reste mig och började gå ur bussen. Men jösses vilken fart han fick. Han skulle ju lyfta mig ur. Men då kom en annan man fram och sa att det var ok. Men jag fick allt sätta mig i rullstolen igen. Han körde mig några få meter till en väntsal där jag satt och väntade jättelänge tillsammans med några andra i rullstol. Människor kom och gick och visst är det intressant att filosofera över var de kom ifrån eller vart de skulle åka, att se deras olika klädsel och att iaktta hur en del var superstressade och andra lugna vana resenärer.
Där satt jag. Till sist kom en man som körde mig ut i drygt 40 graders tryckande värme. Han körde mig runt flygplanet, nej fel sida, runt igen, bakom planet fram till en stor container där jag blev parkerad, han tryckte på en knapp och vi åkte upp och containern stannade strax framför en dörr till planet. Där väntade vi länge innan flygplanspersonalen upptäckte oss genom rutan och öppnade dörren. Då fick jag gå ur rullstolen, hänga handväskan på ryggen, bära med mig god-jul-påsen som nu var så gott som tom och samlade ihop stavar och kryckan och knalla fram till min sittplats. Väntetiden i Abu Dhabi var drygt två timmar. Jag hade hellre haft med mig min egen moppe och knallat omkring i affärerna än att sitta i ett rum på källarplan i väntan på att någon skall köra mig ut till nästa plan.

23,5 kg vikt och batteri 2,3 kg

23,5 kg vikt och batteri 2,3 kg

Efter sju och en halv timma landade vi i Amsterdam. Väl där stod en rullstol framkörd ända fram till flygplanets ingång. Jag blev körd en kort sträcka fram till ett fordon som liknade en golfvagn. Precis när jag satte mig kom jag på att jag glömt mina glasögon i stolsfickan framför där jag suttit. Men mannen som körde golfbilen hade bråttom och körde iväg. Schiphol är ingen liten flygplats så vi åkte en lång sträcka innan han stannade. Han började ringa runt för att få klart för sig vad jag skulle göra för att få tag i mina glasögon. Jag skulle säga till där och lämna en lapp där. Sedan försvann han och sa att en annan skulle hjälpa mig vidare. Efter trekvart kom en ung mysig tjej. Jag flyttades över till en rullstol och hon körde mig genom hissar och förbi långa sträckor med restauranger och affärer. Vi bytte till en golfbil någonstans på vägen och fortsatte tills vi kom fram till gaten. Jag försökte få henne att ta kontakt med någon av dem som mannen hade ringt till om mina glasögon, men det var kört. Hon sa att jag måste skicka en förlustanmälan när jag kom hem. Jag reste mig ur golfbilen och gick genom gaten fram genom korridoren, nerför trappan och in i bussen som körde ut till planet. Jag gick ur bussen och fram till trappan som ledde in i planet. Sist i kön stod en göteborgsfamilj som liksom vi varit i Brisbane.

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Bara att packa ihop och köra som en resväska, men tyvärr kostar den drygt 25.000:-

Jag fick hjälp med att bära upp stavarna och kryckan. Bara en dryg timma kvar och sedan hemma.
Gissa om jag kommer att boka assistans någon mer gång. I fortsättningen kommer jag att se till att få med mig min elmoppe själv fram till gaten när jag skall på planet och att de kör fram den till flygplanstrappan när jag skall jag skall gå av planet. Den där tjejen på Schiphol sa att flygplanspersonalen gillar att man checkar in elmoppen för hela resan men att hon som assistanspersonal tycker att det är bättre att man sköter transporterna själv om man kan. Jag kommer att följa hennes råd. Någon mer incheckad moppe kommer aldrig mer från mig. Och när jag vunnit på lotto skall jag köpa en sådan där ny fin där batteriet bara väger drygt ett par kilo och jag kan lägga ner det i min handväska.

Tillgänglighet down under

Vi åkte buss härs och tvärs och tåg och båt. Ingenstans var det några problem för mig att ta mig fram.

Nerför rampen från bussen

Nerför rampen från bussen

När jag stod på busshållsplatsen och bussen stannade framför mig kom chauffören snabbt ut och lyfte med sig rampen som låg nedfälld i golvet på bussen. Det var bara att köra in och ställa ifrån mig elmoppen på handikapp-platsen. Betalningen tog han sällan emot eftersom det skulle ta tid att vänta på att jag skulle knalla fram med pengarna. Som pensionär och icke australiensisk medborgare så gick det inte att köpa busskort, som man normalt betalar med, så jag måste betala kontant. Men man får bara 50-lappar ur bankomaten och busschauffören hade aldrig så mycket växel så det blev att åka gratis nästan hela tiden. När jag skulle gå av lyfte chauffören upp rampen igen och när jag åkte av önskade alltid chauffören ”have a good day”.

På utflykt i Brisbane

På utflykt i Brisbane

Vi åkte till Brisbane med tåget en dag. Jag blev glatt överraskad när en tågpersonal/man ställde sig bredvid mig på handikappmarkeringen med en rulle under armen, som visade sig vara en ramp. När tåget stannade framför oss rullade han ut rampen, sa varsågod och jag körde på tåget. Så enkelt, så lätt. Jag kände mig inte alls handikappad. Hissar fanns överallt väl markerade och alla offentliga toaletter hade bred dörr som kunde öppnas med knapp på utsidan och var alltid gratis. När elmoppens batteri var på upphällningen var det dags för lunch. Då ställdes elmoppen på laddning. Vi hade alltid sladdar och adapter med i korgen. De flesta affärerna var lätta att köra in i och det fanns gott om plats.

På promenad längs stranden i Mooloolaba beach

På promenad längs stranden i Mooloolaba beach

Vår egen strandpromenad i Alexandra Headland och Mooloolaba beach, som var ett par mil lång, hade uppbyggda träramper längs hela stranden. Promenaderna där blev många och långa, tidiga och sena. Jag växlade mellan pumpstavarna och elmoppen. På toastationerna som fanns lite här och där längs stranden kunde jag ladda moppen.
De långa promenaderna barfota i sanden med pumpstavarna var fantastiskt bra. Sanden krävde att jag lyfte fötterna. Det var bra träning. Och stavarna hjälpte bara det nödvändigaste för min urdåliga balans. Det var också bra träning.

Gåträning med pumpstavar i sanden

Gåträning med pumpstavar i sanden

 

 
Vi hade hamnat i surfarnas paradis. Tyvärr var det inte lika bra för mig som är utan balans. Jag klarade inte att bada. Det var 21 grader i vattnet och jag hade verkligen önskat att jag kunde bada. Men jag vågade inte. Hade jag hamnat under vattnet så hade jag aldrig kommit upp. Jag bestämde mig för att det där med bad får vänta tills jag kommer hem. En dag trodde jag att jag skulle kunna ta mig ner i utepoolen på hotellet, men usch så kallt. De kalla nätterna gör att vattnet inte hinner bli varmt trots att solen ligger på hela dagarna. Men som sagt, det är vinter i Australien.