Å så skönt, nu har jag bara två heldagar kvar och så utskrivningsdagen. Så på onsdag eftermiddag är jag hemma igen. Tre veckor går snabbt ändå. Vi har intensiva dagar.

Klitterna vid Vejbystrands strand

Den här veckan har varit fylld av information. På måndag var det föreläsning av sjukgymnast, på tisdag föreläsning om inkontinens och på eftermiddagen föreläsning/samtal med doktor Ågren, på onsdag hjärngympa, torsdag föreläsning av arbetsterapeut och på fredag samtal med sjuksköterskan om livsstilsfrågor. Alla har sina egna vinklingar på hur man ser på MS. Det fanns väl en del matnyttigt men jag tycker nog det blir lite väl tjatigt nu. Efter alla dessa år, 18 stycken sedan jag fick diagnosen, så finns det inte så mycket nytt.

Vibrationsplatta

Medicinerna och den forskning som hittills gjorts är bara för de som har skov. För oss andra gäller bara att träna och försöka få balans i livet. Balans mellan tråkigheter och roligheter är jätteviktigt. Alla ni som läser min blogg har säkert förstått att jag inte har problem med den balansen. Jag tränar mycket och har många roligheter i min vardag.

Min enda stora bedrövlighet är spasticiteten. Skulle jag kunna bli av med den så skulle jag nästan kunna se mig själv som frisk. Min yrsel=dåliga balans kan jag träna upp och min gång är mycket bättre nu efter all träning på Sommarsol.

Havet utanför Vejbystrand

Men spasticiteten är ett stort problem. Jag fick låna en vibrationsplatta. Sjukgymnasten Birgit ställde in den på mitt rum på kvällen. Vi trodde kanske det skulle kunna vara en bra idé att prova den på natten och se om spasticiteten går över. Jag tog en halvtimmespromenad ner till stranden på eftermiddagen och ställde mig på plattan innan jag somnade och tänkte att det kanske skulle bli bra att sova på. Jag väcktes av ryckningar första gången klockan 2 på natten och satte igång vibrationsplattan. Fem omgångar gånger 30 sekunder. Sedan lade jag mig igen. Det var lugnt och jag trodde att nu var det äntligen över.

Balansträning för Inger

Men oj, vad jag tog fel. Jag hann inte att somna förrän vänsterbenet satte igång igen. Upp på plattan. Fyra omgångar gånger 30 sekunder och sedan till sängs igen. Det hjälpte inte. Klockan var nu 02.48. Jag började stretcha som jag brukar. Efter en stund gick det nästan över, men inte helt. En molande värk fortsatte att hålla mig vaken. Nu hade klockan hunnit bli 03.24. En omgång till på balansplattan. Jag ville ju så gärna se att det skulle gå över med den. Men nej. Det funkar inte. Jag stretchar igen. Klockan går och jag kan inte sova. Jag läser i den nyinköpta boken om 5:2-metoden.

Jag skall ha balansträning klockan 9 nästa morgon. Kanske skall jag skippa balansträningen? Jag kollar schemat och inser att det blir mycket att missa om jag inte får sova.

Efter balansträningen följer morgongympa, sedan handträningen, som är så otroligt viktig och därefter vattengympa. Jag känner stressen och besvikelsen över att inte kunna träna på grund av spasticiteten. Jag somnar äntligen. Klockan är 05.28.

På något sätt klarar jag att genomföra det jag föresatt mig trots att nattsömnen inte blivit den bästa. Antagligen har jag vant mig vid att sova på det sättet nu efter snart 10 års spasticitet.

Vattengympa för Kajsa

Jag genomförde hela programmet. Efter lunch och sjuksköterskans livstidsfrågor nästan sprang jag till bilen. Jag skulle hem. Hem till vårt lilla vita hus med blåa knutar och Göran. Jag klarar inte att vara borta så länge som i tre veckor. Det har jag nästan aldrig klarat utan att få hemlängtan trots att vi varit på fantastiska semestrar långt utomlands.