Nu har jag provat mina nya färger. De var inte så lätta att handskas med. Jag har i strålande solsken suttit inomhus hela dagen. Jag tycker inte det är så himla kul att ge mig in med rullstol till stan för att vifta med flaggor. Om det nu är det de gör där på nationaldagen. Jag har ju bara varit med och firat nationaldagar i Norge och där gör de så. Här hemma har jag aldrig firat någon nationaldag och har nog inte något intresse av att göra det fortsättningsvis heller. Jag tycker det känns lite väl inskränkt det därmed nationalism.

Jag kunde inte släppa tanken på att det skulle behöva vara så förbaskat svårt att måla. Jag fick en drös med barnmatsburkar som jag nu fyllt upp med utspädd färg. I de burkar som färgen kom levererad i ligger färgen som gelé. Så kan jag ju inte ha det när jag skall måla. Det är inte nog med att jag inte kan måla granna motiv. Nu skall jag lära mig att hantera färgen också. Men med min mors envishet kommer man långt i livet. Nu har jag i alla fall fått ihop två målningar. De skall säkert förbättras efter hand som jag blir duktigare med färgen men så här ser den senaste ut

Egen VedicArt - målning

Jag kämpar på och försöker att blanda färger. Jag målar med pensel eller med spade eller med tvättsvamp. Ibland tar jag lite vatten och ibland tar jag mycket vatten. Jag lägger ljusa färger i botten och målar mörka ovanpå eller tvärtom. Hela tiden för att lära mig hur färgerna skall kunna användas. Jag är jättenyfiken på hur detta kommer att sluta. Det hade varit kul med en utställning till vintern. Det är ju mitt mål.

Jag skrev nyss om mina rundor med rullatorn runt gärdet och dagiset som tar en halv timma att gå. Jag berättade att jag var helt slut efter att ha gått dessa två dagar. Jag mer eller mindre släpade mig in till träningen igår sent på eftermiddagen efter att ha talat med en inspirerande kompis på telefonen. Nu känner jag likadant – glädjen kommer in i kroppen.

Jag har just talat med min entusiasmerande brorsa. Jag nämnde att pappa har jättemycket yrsel och ligger alldeles för mycket. Bosse drog igång med allt han vet om yrsel och det var inte lite. Han vet allt om att hålla igång kroppen. Så samtalet blev långt och avslutades med att han lotsade mig in på en länk där det berättades om när han tog OS-silver i Los Angeles för 5 mil i gång. Gå in du också och låt dig inspireras på länken: http://www.svtplay.se/t/103746/stopptid

Jag talade också med Andreas, Bosses son. Hans nästa mål är OS i London. Men innan dess väntar en kvaltävling i Moskva i nästa vecka.

Collage-tävlingsgång 2009

Mina båda yngre systrar har också en historia inom gångsporten. Eva, minstingen var med i landslaget och Nilla, mellansyster tävlade med stor framgång på lokal nivå. Visst var även jag med på ett hörn. Vi tränade på Näsingevägen, medan vår tränare hälsade på sin älskarinna (som senare blev hans hustru). Vid en tävling i Oslo blev jag förbigången av alltför många. Jag insåg då att detta inte var min grej.

Livet förändras och nu tränar jag hårt med att på nytt lära mig att gå. Jag måste ha mer sväng i höfterna. Jag märker att bara den där lilla knicksen gör att min balans och styrningen i steget blir bättre. Den där knicksen kom sjukgymnasten Viktoria hos Fungera på. Så nu står jag på ett trappsteg med vänsterbenet och låter den högra höften snabbt ramla ner, lyfter upp höften och låter den ramla ner, om och om igen. 6 x 2 omgångar med vila emellan. Och så tåhöjningar. Kraften måste också tränas. Det kan jag göra när jag borstar tänderna.
Det är viktigt med en entusiasmerande omgivning. Jag tror det varit min räddning.

Den här dagen var inte den bästa. Efter att ha promenerat med rullatorn både lördag och söndag under vardera en halv timma så mår inte kroppen så bra. Det sätter spår. Jag vaknade efter en nästan sömnlös natt klockan halv 7 när klockan ringde . Spasticiteten får nytt liv genom träningen. Helt slut kände jag mig. Jag läste GP och åt frukost men insåg att dagen skulle bli seg. Det blev sängen igen. Jag sov i ytterligare två timmar, men kände mig inte alls utsövd. Det blev soffan en stund till. Men jag kände mig så otroligt uttråkad. Det är så lätt att bli deppig i sådana stunder.

Vedic Art - färger

Jag hämtade mina nyköpta Vedic-Art färger som kommit med posten i förra veckan. Jag köpte dem på internet. De skickades från Gotland där Curt Källman, Vedic Art´s grundare, hade sin hemvist. På hemsidan kan man läsa att människor frågade hur man kunde få tag på ”Curts blåfärg”. Det var den färg som Curt Källman för länge sedan hittade ett recept för att göra sidenmatt ultramarinblå färg. Ytan gav en känsla av att färgpigmentet låg direkt på målningens yta. Bilderna fick en fantastisk rymd och lyster. Jag trodde att nu, nu skulle jag nog kunna få till den där perfekta målningen. Jag skulle till sist bli nöjd över det jag gjort. Inte tusan blev jag nöjd. Och lyster?

En kompis ringde och vi talade en stund om träning. Hon har bestämt sig för att träna genom att promenera minst fem kilometer 5 dagar i veckan. Jag blev äntligen på gott humör och kände kraften återvända. Efter att ha känt mig helt värdelös hela dagen så tog jag mig kragen och packade snabbt ihop mina träningskläder och gav mig iväg med bilen till stan för att träna. Det var en stor lycka när jag nöjd och belåten kom hem efter en och en halv timmas träning på Fungera. Så skönt att dessa entusiaster finns som man kan dras med av.

Sommaren kom och gick och kom och gick. Idag är det bara 12 grader ute och moln över hela himlen. Fast det regnar inte. I Sverige regnar det säger man på TV´n. Då regnar det i Stockholm. Här har vi haft sol varenda dag när de sagt att det regnar i Sverige.

Snöbollsbuske i vår trädgård

Att sommaren är på väg kan man i alla fall vara säker på. Ljuset är helt fantastiskt. Man blir så himla pigg av ljuset. Man vill göra allt. En del får stress i kroppen och lite så känner jag också. Man måste liksom stanna till och fundera över vad det är man skall prioritera och så blir det bara lite gjort av allt man vill. Jag drog ut alla kläder som jag inte använt på några år. Det blev en stång full.

Den färgglada klänningen från mitt 50-årskalas, den beigea rocken från revisorstiden, sommarklänningar och revisorsdräkter skulle bort. Min svägerska tog med sig ett par långklänningar och min städerska fick med sig några tröjor. Sedan är det ingen mer som velat ha något. Hälften åkte in i garderoben igen. Jag klarade inte att slänga det. Och den andra hälften lades i en sopsäck för vidare befordran till en lastbil som kommer och hämtar emellanåt. Tänk att det skall vara så svårt att slänga kläder som man inte har använt på 15 år. De hänger ju bara där. På något sätt finns förälskelsen kvar. 50-årsblåsan blev inte lämnad trots att jag inte kan få på mig den längre. Den har liksom krympt.

Kaprifol, vår landskapsblomma i vår trädgård

Men visst får det regna här också. Vi har haft turen att det mest regnat på nätterna. Eller är det så att jag inte märkt av regnet. Jag har ju min fina veranda. När det regnar så smattrar det så mysigt på taket. Jordgubbsplantorna och vindruvsbuskarna ser ut att må jättebra. Jag älskar jordgubbar och Göran älskar vin. Han har satt 13 stycken vindruvsbuskar. Jag är inte så säker på att han kommer att få så mycket vin därifrån, men är man forskare så är man.

Jordgubbsplantor och vindruvsbuskar i vår trädgård

Vi fick massor med vindruvor i vårt förra växthus.  Göran plockade dem och trampade i en spann. Sedan stod de där på det uppvärmda badrumsgolvet och skulle bli vin. Ända tills barnbarnen kom och frågade vad det var i den där spannen. Det hade inte varit så kul om de berättat i skolan att hos farmor har de skitit i en spann. Så spannen åkte ut.

Alldeles slut efter att precis ha kommit hem från vattengympan, så måste jag sätta mig ner och skriva om mina funderingar omkring det där med friskvård. Jag var, som jag berättade igår, iväg och träffade Marcus på Olskrokens rehab. Jag hade hoppats på att han skulle ge mig fortsatta möjligheter till träning där, men det gick inte alls för sig. Mina 8 veckor var slut och sedan måste jag söka mig till gym någon annanstans eller fortsätta träningen hemma.

Jag är som sagt ett hopplöst fall när det gäller att träna själv hemma. Jag har massor med träningsredskap men klarar inte att få igång träningsrutiner på egen hand. Jag tror att den sociala biten saknas och sedan finns det så mycket annat att hitta på hemma. Allt annat kommer före och så är den dagen också slut.

pion i vår trädgård

Jag skulle tjäna tusenlappar på att få igång egna träningsrutiner. Friskvården är inte gratis. Yogan kostade 1000:-, Qigongen 1.080:-, vattengympan 900:-, gymkort 400:- och på Feldenkraiss och rehab på Olskroken gäller frikort efter att jag betalat 900:-. Då är jag uppe i 4.280:- på ett halvår för träningen.

Till det kommer akupunkturen som jag provade för att bli av med spasticiteten. Den kostade 500:-/gång, totalt 3.000:-. Och på samma sätt provade jag också kraniosakral terapi för 800:-/gång, totalt 3.200:-.Spasticiteten har jag kvar.

Veckan i Saxnäs tycker jag också kan räknas som friskvård, liksom mina målar- och silversmideskurser. Hade jag inte den sysselsättningen så hade nog humöret ramlat ner i botten och då faller allt det andra också.

Det är förbaskat mycket pengar som går åt för att hålla kvar gångförmågan och för att jag skall kunna hålla mig borta från rullstolen så länge som möjligt. Min självständighet skulle starkt begränsas om jag inte kan gå. Utan träningen funkar det inte alls. Då blir jag sittande här ute i Torslanda.

På silversmideskurs

Det var en rolig och uppiggande vår, men nu får jag nog bita på ramarna under hösten. Jag får krypa till korset och se till att få igång träningsrutinerna här hemma. Ett hopplöst fall får nog bli ett hoppfullt fall. Det skall bli intressant att se hur det går. PUH.