Veckans träning är till ända. Jag tränar redcore på måndagar och torsdagar, qigong på tisdagar, feldenkrais på onsdagar och vattengympa på fredagar.

Min red-core-träning startar med 10 minuters cykling för att värma upp. Sedan lägger jag mig på mattan och hänger upp vänsterbenet i bandet. Benet tränas genom att jag drar det till vänster och för det tillbaks till mitten. Visst låter det idiotiskt enkelt. För mig känns det som om det stod ett stort berg i vägen, både när jag för benet utåt sidan och när jag drar det tillbaks. Det beror på att kopplingen mellan huvudet och nerverna, som styr musklerna i benet, är skadad. Trots att benet ligger lugnt i bandet så är det super-super-super-tungt att föra benet fram och tillbaka och det känns i huvudet så som det nog känns för en tyngdlyftare som lyfter 500 kilo. Man blir alldeles röd i ansiktet av ansträngningen. Jag tar hjälp av andningen. Sex gånger ut och lika många tillbaks. En minuts vila emellan.

red-core-träning

I nästa övning drar jag upp knäet mot ansiktet och sträcker sedan rakt ut hela benetDen övningen är minst lika svår som den förra. Benet skall ligga nertryckt i bandet. Det är lättare att göra övningen utan tryck neråt bandet och som du ser så är foten på bilden upplyft. Då säger min sjukgymnast genast till, så får jag inte göra – ner med benet. Usch, det är tungt. Sex gånger upp och fram och sedan vila.

Jag gör ett par övningar till som är lika svåra. Alla 4 övningarna går ut på att få igång nerverna som styr musklerna. Det triggar igång uppe i hjärnan på ett så energikrävande sätt att man blir alldeles slut. Jag vilar några minuter.Jag håller på med red-core-träningen i ca en halv timma.

Sedan är det time för gåbandet i 10 minuter. Jag kom ju på nere i Vejbystrand på Sommarsol hur jag skulle sträcka fram foten och sätta i hälen med bestämdhet i steget. Ni har ingen aning om hur besvärligt det är att göra det. Min vänstra fot, s.k. ”droppfot” hänger alltid ner på grund av att kopplingen hjärna och nerverna/musklerna inte har kontakt med varandra. Om jag inte anstränger mig att tänka på droppfoten ordentligt vid varje steg hamnar foten med tårna nedåt och böjer sig gärna inåt. Då ligger jag där, pladask.

Jag tar bilen och åker hem. Jag lovar att jag inte är särskilt stor i korken när jag tar mig innanför dörren där hemma. Efter en timma i sängen är jag fit for fight igen. Återhämtningen blir kortare och kortare. Så här i början av träningssäsongen tar träningen mycket tid och jag orkar inte så mycket annat. Men det blir bättre framåt våren.

I förra veckan berättades i ett radioprogram om det ofantligt stora behovet av bra sysselsättning för äldre. Det gick rakt in i min kropp. Här har vi levererat färdiglagad mat, hjälpt till att städa och handla och sett allt färdigköpt kaffebröd i kylen. Jag kom på helt andra tankar. På torsdagsmorgonen låg jag och funderade över hur jag skulle kunna hjälpa min mamma och pappa på bästa sätt. Jag bestämde mig för att åka upp till dem på eftermiddagen efter träningen. Nu skall vi göra saker tillsammans.

Efter 17 mil norrut, men på motorväg numera, kom jag in och överraskade framåt 6-tiden på kvällen. Jag hör att det pratas och brötas i övervåningen. Jo visst, min fantastiska syster hade slängt ut alla mattor och höll som bäst på att städa rent i badrummet. Hon är en riktig ängel. Sysselsättningen var inplanerad. Efter frukost på fredag morgon letade vi fram mammas gamla svarta handskrivna receptbok. En äpplekaka och en romkaka skulle vi baka. Men först måste vi till stan för att handla. Alla tomflaskorna skulle med för inlämning. Pappa ville inte följa med för han hade så jättebesvärligt med yrseln. Kan någon hjälpa mig att tala om vad man gör med yrseln. Den är ett stort problem för pappa. Han tar alvedon och tycker att det hjälper, men det måste nog till annat. Jag tänker främst på träning. Mamma gick omkring länge i det stora matvaruhuset. Hon granskade noggrant bröden och korvarna och när hon kom till kaffebrödet så blev det jätteintressant. Fast vi skulle ju baka själva nu. Hon lade tillbaks det hon tagit när hon kom på det.

När väl hushållsassistenten kom fram och arbetet med bakningen började växte mamma. Det här var hennes gata. Hon styrde och bestämde. Äggen och sockret skulle i först. Det skulle gå länge, tills det blev alldeles vitt. Sedan skulle mjölet och bakpulvret i och så mjölken och smöret. Formen skulle smöras och mjölas. Hon vände och vred på formen så att mjölet spreds runt omkring i hela formen. Hon kollade att ugnen stod på 175 grader och ställde klockan på  50 minuter.

Så var det lugnt ett tag. Under tiden kakan stod i ugnen rullade jag upp håret på mamma. Sedan tog vi itu med romkakan.

Lördagen blev pappas utflyktsdag. Då var han fit for fight. Vi slängde en massa gamla tidningar och annat i sopcontainrarna. Sedan bar det iväg till Systembolaget. Där knallade pappa omkring och valde. Vi skulle ju ha kalas på lördagskvällen och se på melodifestivalen. Vin och starköl och cognac. Detta var julafton för pappa. Han gillar verkligen kalas och mycket glada gäster. Vi tog en sväng till fiskaffären också och köpte räkor och några torskfiléer och fiskbullar.

Vi hjälptes åt att duka bordet i finrummet med finporslinet och silverbesticken. Jag hade bestämt att mamma skulle lära sig att göra Janssons frestelse, så det fick bli huvudrätten. Det är inte det att mamma inte kan, men hon har glömt. Hon mindes inte ens vad Janssons frestelse var. Men när vi körde igång så var det inga problem alls.

Mamma springer lätt som en vessla, upp och ner för trapporna och när hon skall bada tar hon sig lätt i och ur. Inte behöver hon gå på gym varenda dag. Med pappa är det värre. Han sover och vilar och sover igen. Han har full service. Det enda han behöver göra är att ta på sig kläder och gå på toa. Under vintern finns inget att göra säger han. Han hämtar inte ens posten nere vid vägen i brevlådan. Det gör alltid mamma numera. Förra året ramlade hon och slog sig illa i ansiktet. Ändå är hon totalt ointresserad av att sätta på sig stövlarna som jag satt bråddar på. Och stav till stöd vill hon inte heller använda. Hon fnyser när jag berättar att de skall få en ny dusch installerad i källaren, eftersom pappa inte kan ta sig ur badkaret. Hon tycker att pappa bara velar. Jag måste hitta på bra träning till pappa. Hjälp mig snälla ni!

För min del är det en superbra träning. Trappsteget som jag använder på gymet behöver jag inte. Här tar jag trapporna. Mamma och pappa betraktar mig som ungdomen i huset. Jag hämtar och lämnar och är igång hela dagen. Det kräver, men det är fantastiskt trivsamt att vara till hjälp.

När jag kommit hem på måndagsförmiddagen lägger jag mig och somnar tvärt. Jag ställer klockan på 12 och åker iväg till redcord-träningen. Det gäller att inte ge upp.

Vid flera tillfällen har jag skrivit om nervryckningarna i mitt vänsterben. Jag har provat allt möjligt: 4 olika bedövningspiller med biverkningar som doktorn skrivit ut, akupunktur, kraniosakral terapi, värme, magnesium, massage, stretching, träning och träning, yoga, skakningsplatta och  elpunkter. Kanske har jag missat nå´t. Inget hjälper av det jag prövat.

Jag har varit inne på tanken tidigare att använda botox, men har hört så mycket negativt om det att jag inte vågar.

Fortfarande ligger jag vaken på nätterna och sliter och drar i benet, upp över öronen, bak under ändan. Jag drar tills det bedövas och sticker så som när benet somnat.  Visst gör det ont, det gör det säkert för en dansare också som töjer och drar.  Det kan jag stå ut med, men det där med nerverna som inte vill lugna ner sig är värre. Det känns som en naken tandhals som man lägger is på och sakta tar bort och lägger dit gång efter gång.  Man blir knäpp. Efter en kvart går jag upp och trampar på min crosstrainer eller sätter mig på träningscykeln. MITT I NATTEN. Det är inte kul.

Har någon något bra förslag på vad man kan göra åt det?????????????

Skriet av Edvard Munch

Vi skulle gå på bio, Theo och jag. Vi trodde att vi skulle kunna beställa biljetter samma dag. Det var filmfestival så allt var fullbokat. Theo blev jättebesviken. En besviken 6-åring gör inte livet enkelt för en farmor. Men jag hade bestämt mig för att vi skulle ha en trivsam dag. Här gällde det att ha tålamod och hålla humöret på topp.

Jag hämtade Theo vi 11-tiden. Han var jättesur. Ville inte ha långkalsonger på och ville inte gå ut. Helst ville han leka med sina lego och blixtenbilar inomhus.

Gissa om jag var nöjd, när vi knallade ner till bilen med långkalsonger på. Visserligen med sänkt huvud, men ändå. Alternativet att åka med mamma och pappa och titta på spis var sämre, tyckte Theo. Jag tänkte att det här skulle nog gå vägen. Men oj så segt det var att vända på det humöret. Sur hela vägen in till stan. Theo skulle inte ha något födelsedagskalas och det var ingen idé att jag köpte present om jag skulle vänta ända tills dagen före födelsedagen, för då var det för sent. Det skulle gå som med biltvätten, det han ville ha, var slut. Och pengarna han hade, fick han ändå inte använda av mamma och pappa förrän han är stor. Och då behöver han inga pengar. Det är nu han vill ha sina pengar. Utläggningarna var ofantliga. Ibland var det svårt att hänga med i alla besvärligheter. Och tänk att Axel bara vill leka med fotbollskort. Det är ju jättetråkigt. Han skall ha kalas på Buskul. Att ha kalas för kompisarna och alla stora på samma dag gick inte alls. Det var alldeles för jobbigt för mamma och pappa.

Vi, eller snarare farmor, bestämde att det fick bli ett besök på Sjöfartsmuseet i stället för bio. De hade piratguidning klockan 14. Vi var där 1 och en ½ timme före det skulle börja. Vi köpte biljetter. Theo var inte ett dugg intresserad. Han gick demonstrativt långt efter farmor. Visade att det där med akvarium var tråkigt. När vi passerade en sjörövare lyste han upp

besök på Sjöfartsmuseet

Vi tog en fika i caféet. Det visade sig att de hade mjölkfri glass och till och med bulle bakad på havremjölk. Nu var humöret räddat. Farmors tålamod hade satts på prov och det kändes som en stor lycka att ha vänt en 6-årings motstånd till glädje. Mycket lockande och pockande och många kramar och beröm gav resultat och när pirathistorierna startade blev det spännande

Pirathistorier på Sjöfartsmuseet

När Pirat-Ida berättade om hur Kapten Krok satte upp ett avskuret huvud på ett spett och hissade upp det i flaggstången då var det nästan mer än vad man klarade av

Hu, så spännande

Med ett glatt humör och massor av sjörövarhistorier knallar vi tillbaks till bilen som stod parkerad några hundra meter uppåt på en handikapparkering.

Humöret på topp

Vi avslutade utflykten med Chicken nuggets på Mac Donalds. Då fick han äntligen den efterlängtade leksaken också. Fast det hade varit lite bättre med ToysR Us, förstås. Men ok då.

Om någon funderar över hur farmor med MS tar sig fram med krycka på sådana här utflykter så skall jag berätta. Det finns inget som är så drivande som ett litet barnbarn. Theo har ingen alls fundering över hur farmor skall kunna klara. Krycka i halka och snö, so what. Här gäller bara rakt på. Och för farmor gäller det att hänga med. Och det går. Farmor vill så otroligt gärna. Och då går det. Då kan man flytta berg.

Jag har lagt in en ny film, kolla under videobloggar. Filmen handlar om hur själva livet på en kryssningsbåt kan se ut. Att resa på en kryssningsbåt ger dig möjlighet att bara välja utifrån det du alldeles själv vill göra. Inget som påverkar, du väljer fritt efter dina egna intressen. Du kan träna på gym varje dag om du vill ta chansen att bygga upp din kropp med hjälp av välutbildade instruktörer, du kan läsa alla de där böckerna du aldrig hinner läsa där hemma, du kan lyssna på olika  föredrag varje dag om, som i det här fallet, glaciärer och naturlivet i Alaska och få se mängder av vackra djurbilder. Du kan utveckla dig i målning, fotografering, datorkunskap eller gå på bio och titta på film. Du har alltid trevligt sällskap runt omkring dig och massor, massor med god mat. Proffsiga läkare finns nära när de behövs och servicen är supertjusig med bäddade sängar och städade hytter alla dagar

En glatt leende Danny

Alla kvällar möttes vi av rena konstverk gjorda på frottéhanddukar, som låg på sängen

Hytt-ansvarige Danny såg till att vi trivdes och hälsade med ett glatt leende alla dagar. Han var en av de lyckliga som hade sin tjej också arbetande på båten.

Det finns de som tycker det är bättre att bo på båten än att vara i land och reser omkring på den ena kryssningen efter den andra och dessutom åker samma resa tillbaka hem.

Jag har inte här berättat något om alla utflykter som arrangeras och säljs på båten. Man får ett helt häfte med förslag. Där kan man läsa om utflykten kräver bra fysisk rörlighet, bra kondis eller om det är lugnt och bekvämt. Under resans gång har man möjlighet att följa med på massor av spännande utflykter på de platser som vi besöker längs vägen.

Vi köper alltid billigaste hytten, längst ner och utan fönster. Vi vill bara sova där. Men det finns de som vill mera av hyttlivet och köper hytt med balkong. Göran och jag tar hellre vinet på akterdäck eller sitter i en vilstol i biblioteket och läser. Allt för en tusenlapp per person och dygn. Kanske kan vi entusiasmera fler att prova.

Med en bra bok ur biblioteket

Efter all träning har jag fått så himla mycket energi, så igår efter vattengympan satte jag igång med att baka en limpa. Jag hade fått receptet från min syster. Det skulle vara så himla enkelt sa hon. Jag kom att tänka på att det var samma som min mamma sa en gång. Det skulle vara så enkelt att baka en sockerkaka. Enkelt var det, sa mamma.

sockerkaka

Så var det min lillasysters tur att ha med sig kaka till jobbet. Alla de andra hade redan haft med sig. Hon är gympalärare och har lika stort intresse för bakning som jag. Vi slog våra kloka huvuden ihop. Det blev inte som mammas sockerkaka och var inte så enkelt heller. Vi lyckades misslyckas igen. Det var inte första gången för mig. Jag minns när degen blev så stor att jag fick hålla på nästan hela natten. Det blev 22 limpor. Men jag kunde berätta för mina revisorskollegor att jag i alla fall hade bakat. De påstod att det skall fruntimmer kunna. Så nu var det fixat.

Min lillasysters sockerkaka som hon bjöd sina 20 lärarkollegor på blev inte så bra. Hon fyllde den med jättemycket mosad banan och grädde mellan de båda lagren. Tyvärr var den jättehård. Så allt moset flöt ut när de skar i tårtan. Med pyttesmå bitar så räckte tårtan till alla, men jag tror inte min syster har fått förtroendet någon mer gång.

Under Alaska-tiden var jag ett riktigt fruntimmer. Jag bakade äppelkakor nästan varenda dag för att ha och sälja i kiosken. Vill man så kan man

Äppelkaka med vaniljsås

Jag lyckades i alla fall jättebra med mitt bröd igår. Det var gjort på havregryn och vetemjöl, linfrön, hasselnötter och russin, yoghurt och vinbär och bikarbonat. Bara att röra ihop, sa min syster. Jo jo, det är enkelt när man har en blandare som rör. Men efter att ha konsulterat min syster en gång till så fyllde jag på mera yoghurt och tog till elvispen. Det funkade.

Yoghurtlimpa

Vi åt limpan till frukost och tyckte att den var jättegod. Så äntligen har jag gjort mitt första lyckade matbrödsbak i livet. Och det var faktiskt ganska enkelt. Man blir aldrig för gammal för att lära något nytt.

Nu är vi framme i vecka 5 på det nya året och jag känner verkligen att jag börjar få snurr på rutinerna. Almanackans alla vardagar har fyllts med träning fram till och med mars. I april slutar Qigong och Redcord-träningen, men vattengympan och Feldenkreissen har jag kvar fram till sommaren. Jag skall fylla på med träning de andra tre dagarna också sedan. Kanske blir det yoga eller vanligt gym. Vi får se. Men jag har ju mitt silversmide och målningskursen. De slutar inte förrän i maj och sedan får jag köra mitt eget race här hemma. Det går ju det också, men jag får mer energi när jag är med i en grupp. Det sociala är ju också viktigt.

Och så har jag teaterträningen som börjar i slutet av februari. Jag har på egen begäran fått en pytteliten roll. Jag ville satsa på träningen och silver och målning nu i vår. Men det fyller ändå lite tid varje vecka och det är kul. Det är en helt annan värld. Den 22 mars har vi sista repetitionen före genrepet och då bjuder vi in våra vänner. Det är mest för att vi skall se om det håller inför genrepet den 23 februari och premiären den 24 februari. Den pågår ända fram t.o.m april och jag deltar på onsdagarna. Marie som syns här nedan är en av de två huvudrollsinnehavarna i föreställningen Bländade av Hans Sjöberg.

Marie Anthony ur föreställningen "Skuggor" 2010

Idag har jag varit på min första vattengympa på fredagar. Jag saknade mina gamla gympavänner. De märkte när jag inte kom och vi hade alltid mycket att prata om. Men jag orkade inte med dessa bilköer på torsdagsmorgnarna. Det här blir säkert lika trevligt med tiden.

Jag har lagt in en liten filmsnutt från teaterföreställningen ”Hilma på Alaska”, som framfördes på Alaska 2008. Gå in på videobloggar och kolla. Känn med mig den saknad jag känner när du ser filmen. Det var så otroligt bra och jag hade önskat att ni alla hade fått möjlighet att se hela föreställningen. Men tiden går och vi med den. Vi får hitta på nya teaterföreställningar

Skärgårdsteatern ger Hilma på alaska 2008

Jag sitter här hemma och arbetar med mina smycken. Det blir mycket tid att fundera. Jag planerar min framtid, jag funderar över vad jag skall inrikta mig på och vad jag skall fokusera min tid på. Jag skissar på förslag till olika silverarbeten. Så slår det mig plötsligt att jag hade samma funderingar för flera år sedan och kom att tänka på artikeln som Göteborgsposten skrev. Jag letar fram artikeln och ser att den är daterad 2006.01.15. Ganska exakt 5 år sedan.

Artikel i Göteborgsposten 2006.01.15

Där kan jag läsa att jag var en framgångsrik revisor med egen firma. Jag hade precis flyttat hem kontoret eftersom jag hade MS och måste ha möjlighet till vila. Jag gick på livshanteringskurs. Där fick jag veta att jag som MS-skadad hade samma stress-symptom som någon som är utbränd.

Jag kan säga att den där kursen förändrade mitt liv. Jag träffade bl.a en kvinna, högt uppsatt på Volvo, som inte ens klarade att gå ur bilen när hon skulle till torget för att handla. Hon fick åka hem utan mat. Alla i gruppen lärde mig att jag inte var ensam och Gertrud och Susanne som ledde kursen var superproffsiga vägledare.

I april 2006 skrev vi avtal med Strömstads kommun om att arrendera Alaska. Det var verkligen ett lyckokast, som förde med sig stort intresse och engagemang utöver det vanliga. Jag avregistrerade mig som kvalificerad revisor i juni 2006 och skickade brev till alla mina klienter om att jag avgår som revisor på grund av sjukdom. Jag gick mycket rationellt till väga. Och visst var det tufft i början. Men jag mindes att jag alltid gillade att vara hemma och pyssla när barnen var små. Jag hoppades att jag skulle kunna hitta den där känslan igen. Det tog ganska lång tid, närmare tre år innan jag hittade rätt. Jag satt ofta i soffan och bankade med händerna och sa: det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt.

Träningen har jag alltid hållit på med. Under bilden i GP står det: ”En timmes promenad om dagen, gärna med stavar, är ett sätt för Britt Marie Skogh Dave att ta hand om sig själv”. Promenad en timme om dagen är en omöjlighet idag. Jag tränar varje dag nu också, men på annat sätt. Silversmidet har jag hållit på med sedan 2002 och det tar alltmer tid nu.

Egentillverkat silversmycke med pärlhalsband

Återblicken gör mig lite nöjd ändå. Det har hänt mycket sedan den där artikeln skrevs för 5 år sedan. Många resor och mycket tid har lagts ner på Alaska. Nu står jag lite inför en nytändning. Vi lämnade Alaska förra hösten och under sommaren som gick var allt kaos på grund av Görans sjukdom. Nu väntar en ny fas och jag säger som jag sa i artikeln 2006.01.15: nu mår jag jättebra. Wish Me Luck

Oj vilket bryderi jag har nu. Jag funderar sedan några dagar tillbaka över vad jag skall inrikta mig på i silversmidet. Jag har ju bestämt mig för att jag skall ha utställning av mina silverarbeten i slutet av året. Nu vill jag inrikta mig på min egen nisch. Men jag har fastnat. Jag vet inte hur min nisch skall se ut. Jag vill inte göra samma smycken som alla andra håller på med just nu och som är på modet. Det verkar som om alla skall gilla sådana där smycken som Atterling håller på med. Jag har ju inte ens ett namn som jag kan sälja smyckena med. Hade jag haft det så hade också jag kunnat göra en stav med mitt namn på och tro att alla andra skulle gilla att bära det runt halsen. Eller göra sådana som alla de där andra gör, som man ser på nätet och som säljs där och kallas för konstsmycken.  Jag bläddrar i böcker om smyckekonst och läser om hur man skall kunna göra hål i stenar. Jag köpte en stenslip-anläggning av en gammal man i Mölnlycke förra året. Jag har bara lyckats komma i gång med att slipa stenar. De blir jättefina, men jag vet inte vad jag skall göra med dem.

1-a omgången av 3, slipade stenar

De har ju inga hål och de måste vara plana på baksidan för att jag skall kunna använda dem i ett smycke. Oj, oj mycket återstår innan jag blir smyckekonstnär. Men jag kämpar på. Det är stenmässa den 14-15 april. Där skall jag försöka finna någon som kan tala om för mig hur man fixar de där hålen. Jag ser i en bok om Kristian Nilsson. Han är en av de smyckekonstnärer som jag beundrar allra mest. Jag ser att han har massor av stenar i några av sina smycken. Men det blir många hål att borra.

Kristian Nilssons halssmycke Krabbklor i förgyllt silver och 12 rader akvamariner och koraller

Min rationelle man Göran föreslog att jag skulle köpa stenarna. Han är inte pensionär ännu och vet inte, att det är det där med egen meningsfull sysselsättning som räknas. Å andra sidan tror jag väl inte att jag skulle kunna övertyga Göran om att det skulle kunna vara meningsfullt att borra hål i stenar om man kan köpa det påsvis i affärerna. Men det är ingen sport. Jag vill kunna själv.

Jag misstänker starkt att det kommer att stå på min gravsten ”Som aldrig nådde ända fram men kämpade tappert in i det sista”. Jag skulle i så fall vilja tillägga: ”Och hade förbaskat kul på vägen”