Jag känner att tiden bara flyger iväg. Ju mera sällan jag skriver i min blogg ju svårare blir det att hitta bra saker att skriva om. Det var enklare förr då jag skrev varje dag. Det kunde handla om att jag hade tagit en promenad och om hur jag klarade den. Jag gick runt gärdet här utanför husknuten. Upp förbi dagiset och efter en halvtimma stod jag innanför dörren. Ofta helt slut men glad över att ha varit ute och promenerat.
Nu har jag ramlat in i ett skrivande som skall vara stort. Jag bör helst ha något viktigt att förmedla till mina läsare. Men så var det inte alls tänkt från början. Jag ville bara skriva för att jag gillade att skriva. Och skrivandet i sig självt var ett sätt att peppa mig själv till allt roligt som finns i livet. Det skulle vara min terapi. Och visst fanns tanken där att kanske kunde jag dra med mig några andra i mina funderingar.
Jag känner att jag ramlat ur spår. Jag går tillbaks till det lilla nu. För mig själv och min vardag. Det kan bli tråkigt för andra att läsa men jag vill hellre vara bara jag än att inbilla mig att jag skriver inlägg i fria ord i GP. Det är lätt att bli för ambitiös när man vet att andra läser det man skriver. Men nu tar jag själv över igen.
Det är juldagsmorgon och jag har ätit frukost med havregrynsgröt, banan, leverpastejmacka och en kopp kaffe. Minnet från gårdagens julaftonsfirande tillsammans med mina söners familjer känns gosigt i kroppen. De är så roliga att umgås med. Det är mycket glädje men också djupa diskussioner. Glöggen och Kalle Anka var starten för firandet. Julbordet var välfyllt som vanligt. Julklapparna låg runt granen. Ännu hade inte alla blivit för stora för jultomten.

Årets tomte

Minstingen i gänget, 11 år, hade ringt dagen före och frågat om han kunde få vara jultomte och hade med sig egna tomtekläder och en stor kudde  som grötmage. Han reste sig plötsligt från bordet och meddelade att han skulle ut och köpa tidningen. Han tyckte nog det tog irriterande lång tid att plocka bort maten och disken. Men så var det tid för tomten att börja jobba. Klapparna var så många att hans storebror fick rycka in till hjälp. Sen var det dags för julklappsspelet. Vi handlar in en eller flera julklappar för totalt 200 kronor per person. Det gäller att få en etta eller sexa för att få välja. Vi kämpade stenhårt för att få just den klappen vi gillade mest. Klockan tickade på och efter sista varvet var det kört. Då sitter man där med grejer som ofta är helt ointressanta. Men spelet är superroligt och visar att det inte är sakerna i sig självt som är de viktigaste utan samvaron. Vi brukar byta grejer med varann efteråt. Det är en otroligt stor lycka att alltid veta att vi har våra barn att få umgås med så här i juletid.
Nu var det dags för risgrynsgröt eller ris á la malta med saftsås och sedan julklappsspelet. I år var det På spåret. Vi vann. En av resorna bar iväg till Teneriffa. Där var vi proffs efter att ha rest runt på ön med ullresorna.
Om drygt en månad bär det iväg dit igen. Det känns fantastiskt mysigt att ha att tänka på.

Ibland bär det iväg i funderingarna när man inte kan sova. Jag tänkte på det där med vad som styr. Vad är det som får en att bestämma sig för vägar i livet som kanske inte ens är de bästa. Och varför ser man inte farorna i tid.
Jag tänkte vidare och kom fram till att det nog finns två olika styrmedel. Det ena är känslan och det andra är förnuftet. Jag försökte bena upp det genom att fundera över vad i mitt liv som styrts av förnuftet och vad som har styrts av känslan. Jag kände mig plötsligt olustig vid tanken på att det som styrts av känslan inte alltid fört mig in på den enklaste och lyckligaste vägen.
Jag vände tanken och funderade i stället över på vad som styrts av förnuftet. Det var inte lätt. Jag undrar, har jag någonsin tänkt och styrt någon handling efter förnuftet?

Egen målning 2011 Kapplöpningen

Det enda jag kom på var det där med att jag flyttade från Strömstad. Men även det uppstod ju genom ren impulsivitet. Är det inte så att det som händer rent impulsivt också är kommet ur känslan. Jag småpratade vid kaffebordet med åklagaren, som sommarvikarierade på kontoret i Strömstad och berättade att jag ville läsa vidare och att det var omöjligt i Strömstad. Hon tog mina ord på allvar och plötsligt strax före nyår ringde en kvinna från Kammarrätten i Göteborg och berättade att det fanns en tjänst ledig för mig där. Jag skulle börja den 15 februari.
Tåget gick och jag hängde på. Särskilt förnuftigt var det väl inte. Jag hade ju två barn att tänka på också. Det ordnade sig. Men visst var det känslan som styrde även där.

Egen målning 2011 Vattumannen

Jag tänker vidare och kommer inte på något stort beslut jag tagit där förnuftet styrt. Jag är heller ingen person som funderar särskilt länge över det jag vill göra. Det blir mycket impulsivitet och känsla som ligger bakom allt som händer även fortsättningsvis.
Men visst har jag lugnat mig lite med åren. De stora besluten är redan gjorda. Nu blir det mest gemensamma överläggningar om vad vi skall äta till middag eller vad vi skall ta oss före idag. För att det skall bli uthärdligt för omgivningen med min impulsivitet så är jag numera förnuftig nog att planera nästan alla dagar för egen del. Målarkurser och hemmamåleriet och träningen tar så gott som all tid förutom sudoku och läsande och lite matlagning då och då. Det känns tryggt att veta att mina känslomässigt styrda idéer inte längre har så stor avgörande betydelse för framtidens händelser.

Dansbrudar, akryl

Nu är kursen i fritt måleri på Art College avslutad. Jag var lite avogt inställd till det där med fritt måleri. Som väl var stannade jag kvar. Efter åtta onsdagar har jag lärt mig en hel del. Bland annat var det en bra läxa att det där med att måla av andras bilder inte alls var så enkelt. Att blanda färg tills man få rätt nyans och att få rätt proportioner är otroligt svårt. Men det jag är mest glad över var att det fick igång min entusiasm. Nu tänker jag på hur och vad jag skall måla hela tiden. Alla mina redan använda målade dukar kommer till återanvändning, jag målar över de gamla som jag inte gillar. De har stått i garaget och tar plats. Nu ger jag bort nymålade till min barn som än så länge inte fyllt sina väggar. Det känns fantastiskt att få hänga där i deras hem. De får komma tillbaks när de tröttnat på bilderna så kan jag återanvända dukarna igen. Med tiden lär jag mig så pass mycket att jag hittat hem.
Hittat hem till mig själv. För det där med ”Fritt måleri” á la Art College är inte riktigt min grej. Men jag gjorde så gott jag kunde och bättre lär det väl bli för nu har jag anmält mig till grundkursen två heldagar i veckan som startar den 23 februari och slutar den 23 maj. Det blir 192 timmar inklusive lunch. I kursen ”Konstlinjen, dag” ingår varierande ateljéstudier som modellmåleri, bildkomposition och färglär

Målat av original av Bo Åke Adamsson

a i teori och praktik. Det känns stort.Vi får väl se vart det barkar hän i framtiden.

Avmålad bild från en känd konst när som jag glömt namnet på

Avmålad Edward Munck ”Madonna”

Avmålat foto på Fritt målerikursen

Nu var jag tvungen att ringa till Slottsskogens sjukgymnastik och meddela att jag inte kommer i morgon. Trist. Jag har haft träningsövningarna liggande framför mig på skrivbordet alla dagar i ett par månader utan att ha utfört en enda.
Det är besvärligt det där med träning. Man måste vara så himla ihärdig och framför allt motiverad. Så motiverad att man väljer bort allt annat kul. I mitt fall så orkar jag inte båda. Men om jag tänker efter riktigt ordentligt så orkar jag inte med det där roliga just för att jag inte tränar. Det blir en ond cirkel. Till slut så sitter jag nog bara där och tycker synd om mig själv. Det blir bedrövligt både för omgivningen och för mig själv.
Jag måste tyvärr minska på det där roliga som jag håller på med just. Jag hörde en läkare i P4 säga att man inte som kvinna skall ha över 80 cm i midjemått. Det har ingen betydelse om man är kraftigt bygd eller har något annat att skylla på. 80 cm är vad som gäller. Jag mätte min midja till 89 cm. Det var två veckor sedan. Nu mäter jag varje dag och idag var jag nere på 87 cm. Vågen på vattengympan, som jag var på i torsdags, visade hela 55,5 kg. Så mycket har jag aldrig vägt i mitt liv. Det är fem kilo för mycket. Eftersom jag bara är 152 cm lång så syns det så snabbt att jag blivit tjock. Allt sitter på magen tycker jag. Eftersom jag ser mig varje dag så kan jag inte se att något lagt sig i ansiktet. Ja rynkor naturligtvis men det beror ju bara på att jag har roligt och skrattar. Det är ok. Men skulle jag se tjock ut även i ansiktet så är det riktigt allvarligt.
Jag kämpar med att hitta mat som jag skulle kunna gå ner i vikt av. Jo jag vet, äta mindre. Men det tycker jag att jag gör. På små tallrikar. Men nu måste jag ta nästa steg. Det finns så många olika varianter att välja på. 5:2 eller 6:1 eller 12:6 eller stenålders eller LCHF eller piller eller dryck? Alla vet bäst utifrån sin egen metod.
Jag skall fundera över det där. Idag har jag börjat dagen med en tallrik havregrynsgröt med mellanmjölk och sockerfritt äppelmos, ett kokt ägg, en liten surdegsmacka med ost och en kopp kaffe. Jag vet i alla fall att det inte överensstämmer med LCHF. Jag har läst på hos kostdoktorn.
Klockan halv 12 ger jag mig iväg till Hälsa i kubik i Mölndal för att träna. Det är en bra början. Nu har jag som mål att göra slut på tio-kortet före jul. Tio-kortet som jag köpte före sommaren och som jag skulle gjort slut på för länge sedan.
Livet är en kamp – i alla fall när man blivit äldre och inbillar sig att det skall vara lika kul som förr.

Varje onsdag går jag på målarkurs på Art College på Folkuniversitetet. Från kvart i tio till kvart över tre med en timmas lunch. Kursen heter ”Fritt måleri”.

Det är inte ett dugg fritt måleri. Den första onsdagen fick vi i uppgift att välja ut en bild av en konstnär. Jag valde Madonnan av Edvard Munck. Den blev inte lika fridfull som Muncks madonna kan jag säga.
Sedan fick vi en ny uppgift. Samma där. Vi fick välja ur en hög bilder som låg på bordet. Några av oss grymtade över att vi trott att det skulle vara en kurs för fritt måleri. Vi fick veta att man upptäckt att titeln varit vilseledande och kommer att ändra det nästa termin. Ok nu hade jag accepterat. Kursen var ju redan betald och alltid lär man sig något som kan vara bra att kunna. Det är inte så enkelt som jag trott att få till färgerna precis så som på bilden man målar av. Och alla skuggor som man tror är så självklara är ju supersvåra att få tillräckligt mörka.
I onsdags fick vi en överraskning. Det kom in en stilig tjugoårig vältränad vacker kille. Han skulle stå modell för oss hela dagen. Skynket han hade på sig föll till golvet och så stod han där alldeles naken. Jag har aldrig förr granskat en naken människa så noggrant. Det var ovant i början men jag vande mig snart. Fortfarande tycker jag det är lite förmätet av oss att en kraftfull yngling skall stå där uppställd för att vi skall måla av honom. En kvinna sa att det är studerande som får lön enligt facket. Det lugnade mig lite. Jag blev lite stolt ändå när jag kom till julutställningen och fick se att magistern hängt upp just min målning.

Strandverket konstutställning i Marstrand

Vi läste i GP att det var utställning på Strandverket i Marstrand. Så vi drog dit. Jag vill så gärna lära av proffsen. Jag vill se hur de målar för att kunna bli så kända. Alla de som visades upp på utställningen hade gått på Valands konstskola mellan åren 1984-2014, alltså under 30 år. Där var Ernst Billgren och hans förra fru Helen, Lars Lerin, Anna Pärsson som nu är rektor för Domens konstskola, Maurits Ylitalo och en mängd andra mer eller mindre för mig kända konstnärer. Men usch så besviken jag ofta blir när jag kommer till samlingsutställningar. Här var det inte mycket som var vackert att se på. Kan det vara så att om man är tillräckligt känd så kan man nöja sig med att visa upp vilket skräp som helst. Jag minns min gamla väninnas och mina gräl för många år sedan om vad som var konst. Hon var konstnär. Jag var revisor. Visst kan man tycka då att hon vet bäst. Men är det inte ändå betraktarens öga som avgör vad som är fint och inte fint. Det är väl som med vin. Allt vin är inte gott bara för att det är vin. Och allt vin kommer från vindruvor.
Jag kämpar verkligen för att lära mig att måla. När jag nu dessutom får sitta och teckna av en naken man och tar det på riktigt allvar och försöker få det att likna honom så mycket som möjligt, då tycker jag det är taskigt att proffsen skall få krafsa ner lite färgkludd och låtsas att det är bra konst som folk betalar mängder med pengar för.

Konstverk av Stina Wollter

Så idag gjorde vi ett nytt försök. Jag vill ju få entusiasm från andra och se konst som jag gillar. Jag såg ut fyra stycken utställningar som fanns utannonserade i GP. Däribland var det Stina Wollter. Jag hade för ett par år sedan anmält mig till en målarkurs i Gerlesborg där hon skulle vara lärare. Tyvärr var kursen fullbelagd. Men nu ville jag se hur hon målade. Å det är skönt att komma till en utställning där man tagit jobbet på allvar. Det är underhållning för oss tittare. Varför skall annars utställningarna finnas till.

Stina Wollter

Vi åkte vidare till nästa som var  Olle Skagerfors.

Målning av Olof Skagerfors

Skagerfors målningar av gamla fyllisar är fantastiskt fina. Så skulle jag gärna försöka måla. Kanske skall jag välja hans bild att måla av när magistern kommer med sin hög av bilder nästa gång.

Show på kryssningsfartyget Fantacy

Det ena arrangemanget avlöser det andra. Jag hann väl knappt hem från Paris förrän jag blev bjuden på en båttur med det 10 våningar höga kryssfartyget Fantacy. Vi åkte från Strömstad efter frukost med elmoppen instuvad i bagaget tillsammans med resväskor fyllda med kläder för promenad i Kiel och för kvällssupé och show på båten. Båten gick ut från Oslo tidig eftermiddag.

Utsikt över hamnutloppet från 10 våningen

Min syster hade beställt bord längst fram med utsikt över hamnutloppet. En champagneflaska fanns placerad i en ishink mitt på bordet. Vi lyfte glasen och de gratulerade mig och välkomnade mig till ett lite försenat födelsedagsfirande. Vädret utanför fönsterrutorna var väl inte det mest perfekta. Det var jämngrått. Vi såg ändå all bebyggelse längs stränderna. Tänk så skönt att vi har allemansrätten och stränga regler för att inte alla strandkanter skall bli förbjuden mark. Jag minns en gång för drygt 25 år sedan då jag blev medbjuden på en liknande båttur ut från Oslos hamn. En av mina norska revisorskollegor berättade att här fanns ingen möjlighet någonstans att gå i land. Alla mark var privatägd. Han pekade ut den enda strand där allmänheten kunde gå i land och bada.
Det var mysiga två dygn med god mat och dryck, träning på gymmet med bubbelbad, promenad i ett julpyntat Kiel, shopping i butikerna på båten och fantastiskt sällskap av man, syster och svåger.

Skara i juleskrud

Jag packade om innehållet i resväskan. En vän väntade vid Nöjds kondis. Vi skulle köra till Skara. Det var bokcirkeln som skulle träffas där. Varje månad samlas vi och diskuterar det senaste vi läst, äter gott och småpratar om allt som händer oss i livet. Vi är sex väninnor som känt varandra i upp emot 40 år. Bara en av oss är ”riktig” göteborgare. Vi har följts åt genom år som fyllts av skilsmässor, bröllop, barnafödslar, dödsfall och allt som händer i livet.

Delning av notan vid köksbordet

Nu skall vi träffas i Skara i två dagar. Det var inte många minuters tystnad. Från första stund delade vi våra åsikter. Och de är inte alltid lika. Så här efteråt känner jag stor glädje över att ha mött dessa vänner.

Jag fick med mig en fin pelargon hem till Göran från värdinnan. Alla ville ha en avknoppning från den nästa sommar. Vi får väl se hur det blir med det.
Jag kom hem frampå eftermiddagen. Blomman placerades mitt på farsdagsbordet.

Pelargonium interspecific ´Caliente Pink´.

Barnen och barnbarnen skulle snart komma på middag. Jag har en duktig kock hemma och behöver inte ha dåligt samvete för att komma hem bara ett par timmar före gästerna skall anlända. Jag står och går så dåligt nu så jag är inte till särskilt mycket hjälp i köket. Skall jag laga mat så måste det förberedas i så pass god tid att jag hinner vila mig. Därför planerar jag mat som passar att förberedas redan dagen före. Dukningen gör jag också dagen före. Sedan blir det inte så mycket arbete under kalasdagen. Då kan jag vara glad och pigg när gästerna kommer innanför dörren.

Vår sista dag i Paris. Vi åt frukost och packade ihop. Resväskorna fick vi ställa kvar på hotellet till vi skulle bli hämtade med taxi på eftermiddagen klockan tre. Vi hade en hel oplanerad dag framför oss. Hur tusan skulle vi slå ihjäl den här sista dagen på bästa sätt. Vi hade ju gjort allt. Vi knallade neråt Concorden och Tuilleriträdgården och tog ett glas Chablis på det lilla caféet som vi besökt många dagar tidigare. Vi funderade.
Så kom Göran på att Picassomuséet var ju stängt i torsdags när vi var där. Vi gör ett nytt försök. Det är långt att gå från Tuillerierna och vi har inte lika mycket tid som alla tidigare dagar. Nu hade vi ett flyg att passa. Muséet var öppet. Vi togs om hand precis som tidigare. Förbi kön och gratis och lotsade in i hissen. Paris har världens största Picassomuseum. Det ligger liksom Pompidoucentrat i Le Marais-området  fast längre bort, nästan borta i elfte arrondissementet. Hela Paris är uppdelat i 20 arrondissement.
Världens största Picassomuséum. Det betyder nog egentligen att det som ställs ut sträcker sig över hela Picassos konstnärskap. Man fick mycket information om hans verk under alla år, men de största och mest kända fanns inte där. De är uppköpta av köpare över hela världen. Guernica får vi numera åka till Madrid för att se på Museo Reina Sofia, efter att den rest runt till New York och till olika platser i Europa. Men visst fanns det målningar som visade det man främst förknippar med Picasso.

Vi tar en taxi tillbaks till hotellet och hämtar packningen. Så många dagar på ett och samma hotell i en stad. Det fordrar ett trivsamt hotell. Vi njöt varje dag vi kom ”hem” efter våra stadspromenader. Skulle vi komma på att återvända till Paris än en gång, så blir det samma hotell igen.

Hotell Opera Villa Drouot som ligger i arrondissement 2 inte långt från Opera Garnier

Louvrens ingångskupol

Nu är vi som hemma när det gäller att hitta i Paris. Vi följer samma strög ner till Concorden, vidare genom Tuillerierna och fram till Louvren. Den där glaspyramiden fanns inte förra gången när min lillasyster och jag var här i mitten av sjuttiotalet. Den byggdes 1989. Utanför muséet är det superlång kö. Jag kör fram till vakten och frågar var jag kan komma in med min elmoppe. Han släpper genast in oss genom grinden längst fram och visar vägen fram till en hiss.

Hissvakten i Louvren

En hissvakt öppnar för oss och trycker ner hissen och vi kommer ut på bottenvåningen. En kvinna i informationen visar var vi skall gå för att se Mona-Lisa. Inga biljetter behövde vi köpa. Vi följde pilarna och kom fram. Tillsammans med alla andra försökte vi få ett bra foto. Förra gången jag var här fick ingen fotografera eller komma nära målningen. Nu stod en hel hord med människor bara några få meter från Mona-Lisa med mobilerna blixtrande.

Mona-Lisa innanför sprängsäkert glas

Det hör liksom till att man skall titta in i Louvren om man gillar att titta på konst och är i Paris. Men jag tycker nog inte det är så himla spexigt att se målningar från 1400-talet. Barnen ser ut som stora välgödda tjockisar som har huvuden som är lika stora som deras föräldrar. Dessutom får jag ingen entusiasm av den sortens måleri eftersom jag aldrig skulle klara av att måla något liknande. Fast nu har jag börjat på en målarkurs som heter fritt måleri. Jag var där för andra gången igår och fick veta det där med fritt måleri kanske inte var den bästa beteckningen eftersom det ingick 12 timmars kroki. Vi skall sitta modell för varandra. Usch, så gräsligt. De två första gångerna som jag varit på kursen har jag hållit på att måla Madonnan av Edvard Munch. Det var den första uppgiften som jag fick. Jag höll på i tre dar och nu har den ställts undan i ett rum bredvid kurslokalen. Magistern tyckte att jag måste vila från den ett tag för att se vad som eventuellt skulle förbättras. Så vem vet, jag kanske skall ta mig an Mona-Lisa som nästa uppgift. Jag undrar om det är möjligt att få till hennes leende.

Tuilerierna med Concorden och Triumfbågen i bakgrunden

Vi fortsätter enligt min planering för dagens promenad över Pont du Carrousel och kommer in i Latinkvarteren på Seines vänstra sida. Här kan jag förstå att Hans, min kompis regissören trivdes när han bodde i Paris. Affärerna och skyltfönstren visade konst, konst, konst. Å det var så mycket att titta på och entusiasmeras av. Jag hade lovat Hans, att jag skulle kolla om alla stolarna fanns kvar i Luxembourgträdgården. Och det kan jag lova att de fanns kvar. Precis som i Tuilleriträdgården. Mängder med stolar. Och folk satt där. De småpratade. Unga och gamla.

Ett hörn av den otroligt vackra Luxembourgträdgården

På promenad i området runt Eiffeltornet

Idag kommer vi till området runt Eiffeltornet. Frukosten är avklarad och vi gör oss i ordning för dagens promenad. Som vanligt varje morgon tar jag en tablett Tolterodin Actavis som lugnar ner kisseriet och stoppar in en OB-båge i slidan och tar en blöja modell större i trosan. Och så gäller det att ta på sig mycket kläder. Hösten har kommit även till Paris. Långkalsonger under byxorna och undertröja, långärmad tunnare tröja och en tjockare och så en varm jacka. För säkerhets skull tar jag med en varm cape som jag kan slänga över eller ta runt benen om det skulle behövas. Det är kallt att sitta stilla på en elmoppe hela dagen. Det blir stor skillnad för den som går och håller sig varm. En extra blöja i handväskan är också bra och naturligtvis en Sifrol, ifall jag skulle få spasticitet i benen. Nu var det bara att köra iväg. Vi tar oss ner till Concorden och går över bron till vänstra sidan av Seine. Vi följer strandkanten fram till platsen för Tour Eiffel. Det är en lång fin promenad i sagolikt vackert oktoberväder med gula höstfärger som lyser i solen. Vi kan se alla flodbåtarna, som nu ligger stilla efter turistsäsongens slut.
Vi går över bron till Jardins del Trocadero och finner en uterestaurang där vi kan ladda batteriet som vanligt. Promenaden var lång så det är inte mycket kvar nu. Det lyser rött. Vi sitter länge på restaurangen och äter sakta. Jag behöver gå på toa och letar mig, efter att ha frågat var den ligger, ner i bottenvåningen. En lång trappa leder ner. Det är inte särskilt vanligt i Paris, att toaletterna ligger så att de är tillgängliga med elmoppe. Här är det kryckan som gäller. Det är alldeles mörkt där nere. Bara stearinljus är tända. Jag blir alltid lika osäker när jag skall röra mig i mörker. Balansen blir besvärligare. Här gäller det att se sig för. Ett överraskande trappsteg och jag ligger där. Allt går bra. Jag tänker på hur alla de rullstolsburna klarar av sina toabesök i en sådan stad. De kanske har sina kända platser.
Nu är elmoppen laddad. Inte helt och det satte spår i hemkörningen. Det var långt hem. Säkert minst en timmas promenad, så Göran var tvungen att putta på med kryckan där bak.

På stadspromenad vid Triumfbågen

Från hotellet följer vi Boulevard Haussmann från operan ända fram till Avenue de Friedland och Triumfbågen. Här börjar dagens promenad ner längs hela Champs-Elysses, ner mot place de la Concorde. Vi äter lunch på en uterestaurang. Där är enkelt att komma in med elmoppen och jag får hjälp med batteriladdningen. Vi knallar vidare.

Shopping på Ave Montaigne

Jag vill fönstershoppa på Avenue Montaigne. Där ligger alla de stora modehusen, Christian Lacroix, Dior, Nina Ricci, Chanel, Vuitton och Kenzo. Visst var jag inne och provade. Men min plånbok var för tunn. Jag blev förälskad i en klänning och frågade vad den kostade och förstod att det var kört för min del när hon svarade 2.500 euro. Men den var fin och det var en stor lycka bara att få ha den på sig en stund.
Vi drog vidare. Passerade Concorden och in i Tuilerieträdgården. Där tog vi ett glas Chablis på en uteservering. Nu var det dags att dra sig hemåt. En dryg halvtimma så var vi tillbaks på hotellet.

Opera Garnier i Paris

Vi måste ju göra oss fina inför kvällen. Klockan sex hade vi beställt bord på Operans restaurang. Jag hade på mig den där gräsliga klänningen som jag hade jobbat så mycket med och som inte alls blev fin på mig. Jag såg ut som men liten stubbe i spets. Men det var säkert ingen annan än jag som såg det. Och så Göran förstås. Men han säger alltid att jag ser fin ut. Vi gav oss iväg. Jag på elmoppen och Göran gående. Det var inga problem att köra in på restaurangen med elmoppen, men vi satte den lite utanför vid garderoben. Det var en furstlig middag – igen. Efteråt blev vi lotsade till hissen. En kvinna följde med upp och visade oss in i logen där vi skulle sitta. Längst fram på första balkong. Jag hade beställt biljetterna till baletten och musik av George Balanchine på nätet innan vi reste och mailat och berättat att jag inte kan gå utan åker elmoppe och vill ha hjälp med två platser för mig och min man. Och så fick vi så bra platser. Det var en stor lycka. Föreställningen var fantastisk, om än lite väl klassisk. Jag hade hellre sett Svansjön, men man får inte allt man vill här i världen.

Opera Garnier

Restaurangen på Opera Garnier