Målarkursen är över

I fredags var sista målardagen med gänget.

Krokimålning

Krokimålning

Det var lite trist. Jag hade gärna fortsatt ett tag till. Det var först nu som det kändes som jag hade kommit igång på riktigt. Allt det där med skulptur och träsnideri och kroki som ingick i kursinnehållet var kul, men bara kul. Jag vill ju komma någonstans med måleriet och då blir det där andra bara roligt, men inte till någon nytta.
Men om jag tänker riktigt efter så vill jag inte vara utan den erfarenheten ändå. Jag skrev just i en enkät, som kom från Folkuniversitetet, där de ville att jag skulle tycka till om undervisningen. Jag skrev ”nöjd” på så gott som allt och inte ”helnöjd”. Skälet var just att jag ville måla mera, men jag lade till den där knorren, att hade jag fått välja själv så hade jag inte fått vara med om allt det där nya. Ibland är det så att man inte vet bäst själv. Totalbetyget på kursen var ändå supernöjd.
Jag kommer att träffa ett par stycken på veckokursen nu i juni. Det blir kul. Då hoppas jag få måla, och bara måla.

Min målning inspirerad av Bo Åke Adamsson

Akryl 60 x 40 cm

Jag förbereder mig nu varje dag. Kanske får jag ta med mig mina målningar en dag till kursen och fråga läraren vad jag skulle kunna förbättra. Jag vill att han skall se vilka färger jag skulle kunnat blandat för att få fram ett bättre färgval. Jag  lär av proffsen genom att måla av. Jag tecknar bilden först och försöker sedan så gott det går att blanda färg för att få fram samma kulörer. Jag hoppas en dag kunna bli flygfärdig och hitta mina egna vägar till färg och bild.

Kostnader under 2016

Idag blev det bara morgongympa. Efter frukosten provade jag igenom en hög med shorts och sommarbyxor. Det blev tyvärr flera par över. Jag har försökt att gå ner i vikt men det gick åt pepparn. Antagligen äter jag fel eller för mycket. Men att minska är så supersvårt. Jag tycker att jag försöker att hålla igen och bara äta bort hungern men det verkar inte räcka. Det beror också mycket på att jag är mer orörlig nu. Jag orkar inte träna upp mitt vänstra ben. Och då blir det alltmer besvärligt att gå. Men jag kämpar på. Igår gick jag runt ängen med pumpstavar. Jag klarade inte att fortsätta runt dagiset. När jag går med rollatorn så känner jag mig säkrare. Då kan jag ju sätta mig ner och vila om jag behöver och obalansen kräver inte lika mycket.
Jag hade tänkt att måla idag igen, men det råkade bli så att jag hade några räkningar att betala och så hamnade jag vid skrivbordet resten av dagen. Jag räknade igenom alla utgifter för hela år 2016. Så nu har jag koll på vad vi betalar i el, vatten, sopor, mat, tele, nöjen, bensin, bilreparationer , resor och allt, allt. Och så har jag gjort upp en budget för 2017. Det skall bli spännande att se om den håller.
I morgon torsdag och fredag är de sista dagarna på konstkursen på Art College. Lite tråkigt känns det. Det har varit en fantastisk trivsam grupp och jag har lärt mig massor men har långt kvar innan jag känner mig flygfärdig. Jag har sökt in på tre stycken konstskolor och fått avslag från två. I morgon får jag svar från den tredje skolan. Blir det nej där också så kommer jag att leta upp någon annan målarkurs att gå på. Jag kommer inte att sluta förrän jag känner mig klar att stå på egna ben. Och dit har jag inte kommit än. Jag har redan anmält mig till en veckokurs måndag till fredag i juni. Sedan får vi se vad det blir.

Träningsmotstånd

Nu ligger träningen risigt till. Jo visst tränar jag lite. Jag cyklar på träningscykeln som står mitt i vardagsrummet. Den kommer jag inte ifrån för så snart spasticiteten kör igång så är det cykling som gäller för att bli av med elstötarna. Och så morgongympan förstås. Varje morgon när jag är ledig från konstskolan kör vi igång direkt, före frukost. Det är tur att vi är två som drar igång den. Hade det bara varit jag så hade jag säkert lagt av för länge sedan.

Egen målning målad med kniv, Inspirerad av Bengt Göran Karlsson.

Akryl 51 x 71 cm målad med kniv,

Det är konstigt det där. Trots att jag vet att jag måste träna alla dagar så funkar det inte. Jag orkar bara inte. Mitt vänstra ben blir bara sämre och sämre. Men det är så supertungt att träna det. Det är som att lyfta 500 kg. Att sitta på en pall och lyfta knäet uppåt är supertungt och att lyfta upp foten likaså. Det blev så när jag för en massa år sedan fick ett skov som satte sig så illa i höfterna. Den högra repade sig men inte den vänstra.
Men jag skall inte klaga. Jag lever livet just nu. Trots att jag just fått veta att jag inte kom in på den andra konstskolan som jag sökt in på. Jag tror inte att de vill ha in en så gammal människa på skolan. De säger att åldern inte skall påverka intagningen men det tror jag inte alls på. Ok då, konkurrensen är stenhård och jag kanske inte målar så som de tycker att det skall se ut. Det är ok. På torsdag skall jag hämta arbetsproverna från den tredje skolan som jag sökt in på. Blir det nej där också så är jag redan förberedd. Jag har kollat in att de har en fortsättningskurs på Art College, där jag går nu. Och det finns massor av andra konstkurser jag kan gå på. Det blir bara lite dyrare. Men som jag brukar säga för att trösta mig själv: det drabbar ju ingen fattig.

Magister Stefan Ceders målning

Magister Stefan Ceders målning

Jag har inte legat på latsidan. Först bestämde jag mig för att efterapa en av min magisters målningar. Jag ville försöka få fram samma färger. Det lyckades väl inte helt. Jag kämpade länge med himlen men det blev för besvärligt.

Min kopia av Stefans målning

Min kopia av Stefans målning

Min senaste målning gjorde jag med kniv. Det var nytt. Jag använde kniv till minimalism-bilderna men det var enklare för där var inte så många skrymslen att fylla. Nu skulle jag in med kniven mellan och fylla små detaljer. Det var minst sagt lite knivigt, men riktigt spännande.

Rut-teknik i målandet

Målningen som jag började på dagen före blev klar. Jag hade ritat upp rutmönstret så som magister Stefan Ceder sagt att jag skulle göra. Jag lär mig genom att måla av och hade tagit ut bilden jag skulle måla på ett A4-ark. Jag rutade upp encentimetersrutor som jag sedan förde över i uppförstorat mått till den mycket större duken jag skulle använda. Det här var en vanlig teknik som använts länge, berättade Stefan. På så sätt var det enklare att få in rätt proportioner på detaljerna i bilden. PUH, det var lite lite väl pyssligt för mig, men jag går ju på skolan nu och är där för att lära. När allt var upprutat, både förlagan och duken, så var nästa uppdrag att skissa upp motivet med kol. Det gick mycket lättare att få rätt från början utan en massa suddande. Men oj så mycket ruträknande. Jag bestämde mig för att fortsättningsvis göra större rutor.

Egen målning efter inspiration av Bengt Göran Karlsson

Akryl 81 x 62 cm

Nu var det bara att sätta igång att måla. Jag målar med akrylfärg. Det är enklare att använda så här i skolan för det torkar snabbt och är vattenlösligt så det är enkelt att göra ren penslarna. Jag använder alltid bara två eller tre penslar och blandar färgen direkt på duken. Det är sällan jag gör ren penseln under tiden jag målar. Det gör att ytorna inte blir så enformigt enfärgade.
Jag vill komma åt kunskapen hur man målar människor och skuggor och mörkt mot ljus. Därför har jag utsett några konstnärers verk som jag kan använda till just detta. Jag hoppas kunna presentera en helt ny utställning till konstrundan Västra Hisingen i september. Det skall bli kul.

Art College

Trött som attan var jag i morse när jag steg upp klockan kvart i sju. Som en sömngångare rörde jag mig mot badrummet. Det blir så när inte spasticiteten vill ge sig. Då blir det mycket cyklande och stretching natten igenom. I ett grått och regnigt morgondis gav jag mig iväg till bilen. Väl där känns allt bra.Jag knäpper säkerhetsbältet och sätter på radion. Livet leker. Kvart över åtta varje torsdag och fredag styr jag bilen mot Första Långgatan i stan. Jag parkerar precis utan för ingången till Art College. Jag har handikappkort och behöver nästan aldrig vara orolig för att det inte finns plats. Parkeringsavgiften är så pass hög att de som står där flyttar sig snart. Själv kan jag stå en hel dag utan att betala och utan att tänka på att bli lappad om jag inte hinner ut i tid. Oftast är jag innanför dörrarna en kvart före vi startar. Jag hinner plocka fram målargrejerna ur skåpet, sätta upp målarstativet och bordet med alla penslar och färger. Idag, den näst sista veckan, är det fritt val.
Jag har ju lagt om kursen nu. Det känns superkul. Jag berättar för Stefan vår lärare att jag målat två stycken oljemålningar under den gångna veckan och visar honom bilderna i min mobil. Han tycker att huvudena är för små, men ändrar sig och säger att de har en annorlunda karaktär. Jag berättar också att jag målat av andras verk och att det är det jag vill göra även idag. Vi går till datorn och tar fram en bild av en målning av Lars Göran Karlsson. Bilden föreställer en grupp människor på krogen. Det är min nya stil. Just nu.
Jag trycker ut knallröd färg, orange, gult, mörkblått,brunt och svart akrylfärg. Tre penslar och jag kör igång.
Ingen rast och ingen ro. Tröttheten är som bortblåst. En halvtimmas lunchrast och så en femminutare på eftermiddagen. Det är allt. Det är mycket prat i gruppen. Vi är bara sju stycken idag. fem personer saknas. Diskussionerna rör sig om allt från omhändertagande av barn och  ifrågasättande av Lars Wilks rondellhundar.Jag deltar lite i diskussionerna men sitter mest fokuserad på måleriet.
Klockan 16 är dagen slut och jag knallar ut till bilen. Nu känner jag hur trött jag är. Det blir en lugn kväll. I morgon hoppas jag kunna få klar min påbörjade målning. Det går snabbt med akryl.

Planeringsdagen

Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag höll på att bli tokig igår. Spasticiteten ville inte ge sig. Jag har provat med Gabapentin nu i två dagar. Jag vill att kroppen skall luras så att den inte blir van vid bara Sifrol. Av Sifrol får jag inga biverkningar alls så jag är rädd att de skall sluta verka. Det blev inte så bra. Spasticiteten ville inte ge sig Jag gav mig ut på en långpromenad. En långpromenad för mig är en halv timme runt ängen och runt dagiset. Det var bra. Sjukgymnasten hade ju gett mig i uppdrag att träna nu i tre veckor alldeles själv. Spasticiteten ville ändå inte ge sig och jag tog en Gabapentin till. Gabapentin ger mig stor trötthet och de tar inte bort spasticiteten. Tröttheten känns som om jag hade ett skov. Jag orkar inget alls. Och om jag tar två stycken för att spasticiteten skall gå över känns det som om jag druckit 20 koppar kaffe. Hela kroppen är i uppror.
Den tredje dagen vaknade jag ändå efter en hel natts sömn. Jag var pigg som en lärka och började med morgongympan. Sedan blev det frukost och sudoku och GP-läsning. Nu lockade målningen och jag började skissa på dagens arbete.

Målning efter Bo Åke Adamssons Montparnasse

Olja 90 x 30 cm

Framåt tre-tiden blev jag avbruten av min brorsdotter som behövde hjälp med balklänningen som skulle läggas upp. Så himla kul att få vara med och hjälpa till med det. Att behövas, att bli använd det är en stor lycka. Hon tog på sig sina skyhöga skor och jag satte i nålar där upplägget skulle bli. Vi åt lunch tillsammans och hon berättade vad hon sökt in till för utbildning. Vi diskuterade vad kurserna innehöll och hur hennes framtid skulle bli. Så kul för en gammal faster att få ta del.
Målningsarbetet fortsatte. Någon plan för min träning har ännu inte blivit av. Och någon mer träning idag blev det inte. I morgon och på fredag har jag min konstskola och då har jag inte tid eller ork att varken planera eller utföra någon träning. Som tur är kommer det en ledig lördag. Då skall jag ta tag i det – hoppas jag.

Att välja

Jag vaknar tidigt varje morgon nu. Utan gardiner framför fönstren i sovrummet skiner solen in redan klockan sex. Det är superskönt. Jag tar det lugnt fram till morgongympan. Skivan som jag tagit fram efter att jag filmat Sandras morgongymnastik på Vintersol är välanvänd allt sedan vi kom hem i slutet av februari. Inte varje morgon, men nästan, har den hjälpt oss till ett gott humör.
Igår gjorde sjukgymnasten Sadiq slut med mig. Han tyckte det var dags att jag tog över träningen själv nu. Jag har tränat måndag tisdag och onsdag hos Närhälsan i Eriksberg men nu vill de avveckla mig. Jag tror att jag för första gången i livet är redo nu att kunna klara av disciplinen och att kunna ta över det ansvaret. Men jag är inte säker. Så Sadiq har satt upp en tid om tre veckor för säkerhets skull. Han vill ha besked om hur det gick. Det sporrar mig. Jag tänker: jag skall allt visa att jag duger.
Morgongympan gick lätt att komma igång med. Den hör redan till rutinerna. Men jag måste planera in fortsättningen. Det blir dagens stora uppgift.

En av skolans arbetsuppgifter

En av skolans arbetsuppgifter

Jag har mycke´ nu. Liksom hela våren. Målarskolan på heltid kl 9-16 torsdagar och fredagar slutar den 19 maj. Den har gjort att jag verkligen kommit igång med måleriet. Jag har lärt mig att jag kan ta hjälp av de stora konstnärerna. Att måla av deras verk gör att skuggorna faller på plats, att jag verkligen blandar färgen ordentligt för att få till den riktiga färgen som behövs och för att få fram ljuset bättre med hjälp av mörkret. Det låter enkelt men det är det inte. I alla fall inte för mig. Jag var inte bäst i teckning när jag gick i skolan. Det var för pilligt för mig. Så akvarell klarar jag inte. Där måste detaljerna vara på plats redan när penseln rör papperet och man skall ofta tänka tvärtom. Akrylfärgen torkar för snabbt och känns lite plastig nu när jag börjat med olja. Oljefärgerna lever. Jag kan verkligen arbeta med dem. Prova mig fram för nya nyanser, ändra och ta bort eller lägga till. Därför kan jag ge mig på nya svårare motiv. Sådant som folk efterfrågar. De som inte gillar det abstrakta. De frågar ofta om vad det föreställer. De har inte fattat att bilden i sig är det föreställande. Färgen, formen eller det man själv önskar att det skall föreställa. Jag kommer säkert tillbaka till det en dag. Men nu skall jag lära mig först ett tag.

Min målning efter Bo Åke Adamssons verk

Olja 60 60 cm

Jag fick avslag från Domens konstskola, men igår var jag iväg och lämnade in arbetsprover och ansökan hos Göteborgs konstskola. På fredag skall jag lämna in hos KV konstskola. De ger ofta snabba svar så det blir ingen utdragen väntan. En av mina lärare på Art College, där jag går nu, sa att min höga ålder ligger mig i fatet. Jag kan ta det. Ett eller om det blir två år är en lång tid. Kanske orkar jag heller inte. Kanske spänner jag bågen för hårt? Får jag nej på alla tre konstskolorna så fortsätter jag på Art College. Men det blir dyrare där. Men det drabbar ju ingen fattig. Det är bara att prioritera. Jag har upptäckt att jag duger inte till så mycket annat pyssel här i livet. Hushållsarbete, promenader, trädgårdsarbete och annat som folk gör mest när de blir pensionerade klarar inte min kropp av att utföra. Så jag fyller det med andra roligheter, som träning och måleri. Och så läsning förstås. Det gör jag all övrig tid, men det är när jag är trött. Och trött blir jag ofta eftersom måleriet och träningen inte görs med vänsterhanden. Det är jobbig sysselsättning. Jag känner mig som mannen som i alla tider kommit hem efter jobbet och lagt sig i soffan med tidningen tills frun hade färdig middagen och sedan såg på TV resten av kvällen. Det känns ovant men bara att acceptera.

"Min väninna o jag", min målning efter en bild från min syster

Olja 50 x 70 cm

Min kropp hjälper mig att välja. Det kan synas som om sjukdomen tagit över, men jag ser det nog inte riktigt så, trots allt. Visst hade jag gillat att kunna åka skidor. Visst hade jag gillat att kunna springa i Skatås. Visst hade jag gillat att ta en långpromenad. Men den tid är över då jag blev ledsen över sådana tankar. 2008 målade jag en tavla som jag kallade: En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”. Den devisen lever jag efter än. Alla har sina begränsningar. Och jag ser mig inte som en sjukling. Bara funktionsnedsatt för vissa sysselsättningar. Men inte för alla. Och jag tänker fortsätta att välja det jag kan. Eller kanske har jag valt färdigt nu. Måleri och träning resten av livet. Det låter väl inte så dumt.

Salladsätande

Nu börjar det att dra ihop sig inför avresan. Jag fixade nya baddräkter igår. De gamla har tappat elasticiteten i varma klorbassänger. Och så köpte jag boken som vi skall läsa i bokcirkeln, Elena Ferrante. Jag hade tänkt att låna boken men Akademibokhandeln ligger precis bredvid baddräktsaffären och där finns också en handikapparkering. Jag handlade på hemvägen efter jobbet på åkeriet och hade bara med mig en krycka som stöd. Då gäller det att komma nära, annars går det över styr med gåendet.
På eftermiddagen börjar jag med packningen. Ja jag vet att det är lite väl tidigt, men jag har blivit tjockare än jag varit någonsin tidigare. Därför måste jag prova igenom alla kläder jag skall ha med mig. Jag har tröttnat på att knö ner alla bilringarna i för trånga byxor. Det blev nästan bara vita byxor kvar som passade. Men på Teneriffa är ju det ok. Kanske lite enformigt men ok. Och alla tajta tröjor får stanna hemma. Det är ju onödigt att direkt skylta med en mage som ser ut som om jag vore i sjunde månaden.
Jag vet att det kan låta lite veligt, men jag gillar det verkligen inte. Jag är bara 152 cm lång, eller kort, och då blir det så runt. Hela paketet blir runt. Jag har försökt att få ner magen men det funkar inte. Jag vet inte hur jag skall bära mig åt för att bli mindre. Jag kan inte röra mig så som andra friska människor kan. Så den vägen är körd. Och jag tror förresten inte att det går att träna bort fetma. Det är nog bara att äta mindre och helst också rätt. Men hur mycket är mindre? Och vad är det som är rätt? Någon säger att GI-metoden är bäst. Någon annan säger att man skall äta mat med främst protein för då blir man inte så snabbt hungrig. Jag kollar på nätet. Som sjuttioåring behöver jag ca 60 gram protein per dag, ca 300 gram kolhydrater per dag och ca 70 gram fett om dagen. PUH, det gäller att räkna då. Jag gick in på matvanekollen och slog in det jag ätit på en dag. Det blev inte så jättefel, som jag hade trott. Och det var ju upplyftande. Men varför går jag då upp i vikt? Kanske har jag inte tagit med allt jag ätit. Kanske har jag missat en liten chokladbit?
Nu har jag kopierat några recept på olika sallader att ha med till Teneriffa. Risken är annars att min vikt stiger ännu mer. Det sociala umgänget kostar på. Och jag vill ju inte vara utan kompisarnas sällskap. Det blir många restaurangbesök. Ett per dag. Och mycket god mat och kanske också ett och annat vinglas. Ja ja det får väl vara ok då. Jag får ta mig an det där med vikten när jag kommer hem igen.

Arbetande pensionär

Redan klockan sex var jag igång med dagens planering. Jag låg och funderade vad jag skulle ta mig an under dagens arbete på åkeriet. Så bestämde jag mig för att kolla in bolagets redovisningsprogram fortnox. Jag har visserligen jobbat med bokföring i många år men aldrig med ett redovisningsprogram där allt ligger ute på nätet. Alla bokföringsunderlag skannas in eller skrivs direkt in i programmet och alla uppgifter finns förinställda. Och då menar jag verkligen alla. Kontoplan, löneavtal, uppgifter om leverantörer och kunder m.m. och alla betalningar skickas i fil direkt till banken. Det känns riktigt modernt. Jag som hade bestämt mig för att nu ville jag aldrig lära mig mera nyheter. Ett nytt dataprogram för redovisning var det sista jag hade tänkt mig. Jag var färdig med det. Så blev det inte. Och till råga på allt så tycker jag det är riktigt kul. Fortnox är inte så dumt. Kanske beror det på människorna som jobbar där också. Och jag kommer ut och får vara lite proffsig så här på ålderns höst. Det är fantastiskt.
Jag har ju läst Marianne Rundströms bok om att hon tycker att pensionärer skall få ha kvar möjligheten att jobba så länge de vill. Jag håller med. Så otroligt mycket slöseri med kunskap det är att skicka hem alla proffsiga människor som kan så himla mycket och som fortfarande vill och kan jobba. Ja jag vet att alla inte gillar det, men vi är många som vill. Så låt oss.
Jag har just lyssnat på 105-åriga Dagny som bloggar för hela svenska folket och tycker det är fantastiskt att få säga precis det hon vill. Och jag har sett på guldbaggegalan där det sitter en mängd gamlingar som inte har en tanke på att sluta jobba. Jag tror att det är det som håller dem levande. Att sitta hemma och lösa korsord hela dagarna är i alla fall inte min melodi.

Sväljningsproblem

Efter ett heldagsarbete på åkeriet styrde vi kosan upp mot Strömstad. Det var tre veckor sedan sist. Vi brukar åka upp varannan eller var tredje helg. Det tar ju bara 1 timma och tre kvart upp och på vägen lyssnar vi på SR play. Det är alldeles mörkt i hela huset när vi kommer fram. Mamma är supernoga med att allt ljus skall vara släckt när det inte behövs. Vi har verkligen försökt att få mamma att förstå att hemtjänst vill ha det ljust utanför huset. En lampa måste alltid lysa. Men det är kört. Det är svårt för dem att ta sig från bilen upp till huset när det är helt svart. Mamma kan man inte ändra på. Vi vet var nyckeln ligger och går in källaringången. Mamma ligger och vilar. Inte sover. Mamma sover aldrig säger hon. Det är liksom lite skämmigt att sova om det inte är natt. Vi väcker henne och hon börjar genast sjunga. Mamma sjunger alltid. Hon kan massor av låtar utantill. Ibland poppar det upp låtar som jag aldrig hört förut. Vi har med oss mat och sätter fram. Jag har bara ätit den medhavda burken med frukt och strössel och turkisk yoghurt när jag var på åkeriet, så jag är hungrig. Vi brukar ofta handla på laxbutiken i Ljungskile på uppvägen. Till mamma har vi köpt laxgratäng med potatismos. Jag lägger bara upp pyttelite och värmer i micron. Det mesta blir kvar.

Mamma 100-år

Mamma 100-år

Det är helt hopplöst att få i mamma annat än honungssmörgås eller havrekakor eller punschpraliner. Jag skulle varit och lyssnat på Mannerströms föredrag om mat för äldre men fick ju jobb i stället. Det är ett arrangemang genom PRO. Jag skall skicka ett mail dit och be dem fråga honom om förslag om vad man ger en 100-åring att äta som inte kan svälja någon som helst mat med småbitar i. Det enda som funkar är nyponsoppa, välling och liknande. Vi har provat barnmat och passerad mat men inget funkar. Det måste väl finnas näringsrik mat för sådana som inte kan svälja också. Men blir frustrerad. Mamma försvinner ju. Och så blir hon så trött av att inte få näring. Nu sover hon jättemycket. Så fort hon kommer upp så säger hon att hon skall gå och lägga sig igen.
Hemtjänsten är super duktig. Men jag blev lite besviken i morse när en tjej från hemtjänsten sa att mamma måste få äta det hon vill. Vill hon bara äta honungsmackor så låt henne göra det då. Men det kan inte vara rätt. Från hemtjänsten kommer så många olika att de inte klarar att hitta på nya maträtter. Maria ger mamma en kopp kaffe och honungsmacka klockan halv åtta på morgonen. Klockan halv elva kommer Jeanette. Då får mamma oftast en näringsdryck. Klockan två kommer kanske Tove och gör i ordning lunch. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad för slags mat de ger mamma till lunch. Kanske champinjonsoppa eller nyponsoppa? Å det är besvärligt. Jag skulle behöva vara där och se till att mamma får riktig mat. Som fiskbullar med mos. Men det hinner inte hemtjänst med att göra i ordning. Vi hade leverans med mat från äldreboendet en mil bort. Mamma ville aldrig äta den. Hon tog honungsmacka i stället så vi sa upp matleveransen. Nu skall jag maila Mannerström. Det skall bli spännande att se vad han föreslår.