Att välja

Jag vaknar tidigt varje morgon nu. Utan gardiner framför fönstren i sovrummet skiner solen in redan klockan sex. Det är superskönt. Jag tar det lugnt fram till morgongympan. Skivan som jag tagit fram efter att jag filmat Sandras morgongymnastik på Vintersol är välanvänd allt sedan vi kom hem i slutet av februari. Inte varje morgon, men nästan, har den hjälpt oss till ett gott humör.
Igår gjorde sjukgymnasten Sadiq slut med mig. Han tyckte det var dags att jag tog över träningen själv nu. Jag har tränat måndag tisdag och onsdag hos Närhälsan i Eriksberg men nu vill de avveckla mig. Jag tror att jag för första gången i livet är redo nu att kunna klara av disciplinen och att kunna ta över det ansvaret. Men jag är inte säker. Så Sadiq har satt upp en tid om tre veckor för säkerhets skull. Han vill ha besked om hur det gick. Det sporrar mig. Jag tänker: jag skall allt visa att jag duger.
Morgongympan gick lätt att komma igång med. Den hör redan till rutinerna. Men jag måste planera in fortsättningen. Det blir dagens stora uppgift.

En av skolans arbetsuppgifter

En av skolans arbetsuppgifter

Jag har mycke´ nu. Liksom hela våren. Målarskolan på heltid kl 9-16 torsdagar och fredagar slutar den 19 maj. Den har gjort att jag verkligen kommit igång med måleriet. Jag har lärt mig att jag kan ta hjälp av de stora konstnärerna. Att måla av deras verk gör att skuggorna faller på plats, att jag verkligen blandar färgen ordentligt för att få till den riktiga färgen som behövs och för att få fram ljuset bättre med hjälp av mörkret. Det låter enkelt men det är det inte. I alla fall inte för mig. Jag var inte bäst i teckning när jag gick i skolan. Det var för pilligt för mig. Så akvarell klarar jag inte. Där måste detaljerna vara på plats redan när penseln rör papperet och man skall ofta tänka tvärtom. Akrylfärgen torkar för snabbt och känns lite plastig nu när jag börjat med olja. Oljefärgerna lever. Jag kan verkligen arbeta med dem. Prova mig fram för nya nyanser, ändra och ta bort eller lägga till. Därför kan jag ge mig på nya svårare motiv. Sådant som folk efterfrågar. De som inte gillar det abstrakta. De frågar ofta om vad det föreställer. De har inte fattat att bilden i sig är det föreställande. Färgen, formen eller det man själv önskar att det skall föreställa. Jag kommer säkert tillbaka till det en dag. Men nu skall jag lära mig först ett tag.

Min målning efter Bo Åke Adamssons verk

Olja 60 60 cm

Jag fick avslag från Domens konstskola, men igår var jag iväg och lämnade in arbetsprover och ansökan hos Göteborgs konstskola. På fredag skall jag lämna in hos KV konstskola. De ger ofta snabba svar så det blir ingen utdragen väntan. En av mina lärare på Art College, där jag går nu, sa att min höga ålder ligger mig i fatet. Jag kan ta det. Ett eller om det blir två år är en lång tid. Kanske orkar jag heller inte. Kanske spänner jag bågen för hårt? Får jag nej på alla tre konstskolorna så fortsätter jag på Art College. Men det blir dyrare där. Men det drabbar ju ingen fattig. Det är bara att prioritera. Jag har upptäckt att jag duger inte till så mycket annat pyssel här i livet. Hushållsarbete, promenader, trädgårdsarbete och annat som folk gör mest när de blir pensionerade klarar inte min kropp av att utföra. Så jag fyller det med andra roligheter, som träning och måleri. Och så läsning förstås. Det gör jag all övrig tid, men det är när jag är trött. Och trött blir jag ofta eftersom måleriet och träningen inte görs med vänsterhanden. Det är jobbig sysselsättning. Jag känner mig som mannen som i alla tider kommit hem efter jobbet och lagt sig i soffan med tidningen tills frun hade färdig middagen och sedan såg på TV resten av kvällen. Det känns ovant men bara att acceptera.

"Min väninna o jag", min målning efter en bild från min syster

Olja 50 x 70 cm

Min kropp hjälper mig att välja. Det kan synas som om sjukdomen tagit över, men jag ser det nog inte riktigt så, trots allt. Visst hade jag gillat att kunna åka skidor. Visst hade jag gillat att kunna springa i Skatås. Visst hade jag gillat att ta en långpromenad. Men den tid är över då jag blev ledsen över sådana tankar. 2008 målade jag en tavla som jag kallade: En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”. Den devisen lever jag efter än. Alla har sina begränsningar. Och jag ser mig inte som en sjukling. Bara funktionsnedsatt för vissa sysselsättningar. Men inte för alla. Och jag tänker fortsätta att välja det jag kan. Eller kanske har jag valt färdigt nu. Måleri och träning resten av livet. Det låter väl inte så dumt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.