Att vakna utsövd på morgonen är en stor lycka. Klockan kvart över åtta vaknade jag i morse och kände mig jättepigg. Jag gick till sängs som vanligt vid halv tio. Det brukar bli precis efter att aktuellt är slut. Då börjar sporten och det är jag inte särskilt intresserad av. Ibland brukar det bli lite läsande, men oftast är jag så trött att jag somnar efter en kort stund. Jag väcktes av nervryckningarna i vänster ben vid elvatiden. Jag försökte att få slut på elstötarna, ja för det känns så, genom att stretcha. Då viker jag benen under mig, utåt eller inåt, eller så sitter jag upp och drar ner överkroppen mot tårna eller gör hund-och-kattställningen som jag lärt i yogan eller så ligger jag med axlarna mot madrassen och håller upp underkroppen med benen så högt som möjligt. Det där sista är effektivt. Då brukar det släppa. Men det är superjobbigt. För att stå ut tillräckligt länge så räknar jag mycket långsamt, i takt med andetagen, till hundra. Funkar det inte första gången gör jag om det. Efteråt lägger jag mig ner på högersidan för att inte belasta vänsterbenets muskler och försöker sova.
Efter några minuter känner jag att elstöten kommer och då är det bara att ta nästa övning. Jag hoppas varje gång att stötarna är borta och om det är lugnt somnar jag om. I natt när klockan var tio över tolv gick jag upp och trampade på min cross-trainer som står som en stor tjur mitt i vardagsrummet. Nervryckningarna hade inte gått över efter den sista effektiva rörelsen. Då gav jag upp och gick upp och trampade. Det är alltid lite extra jobbigt att gå upp mitt i natten och ställa sig och trampa. Därför försöker jag alltid bli av med ryckningarna genom att stretcha först. Är jag tillräckligt utvilad går jag upp tidigare och är jag trött som attan så blir det mera stretching. Jag somnade om redan efter trampandet vid tolv-tiden och sov ända till klockan kvart över åtta. Det är helt fantastiskt.
Annat var det natten där före. Då var jag uppe och trampade FEM!! gånger. Den sista gången var jag inte särskilt stor i korken. Benet hade hållit mig vaken så gott som hela natten. När nerverna, som kör igång musklerna till att rycka foten uppåt, hade lugnat sig, så fortsatte värken på ett annat sätt. Det kändes som om jag hade hela benet fullt med kolsyrat vatten. Som en svag elvisp som lekte med mina nerver och bara fortsatte och fortsatte. Klockan var runt fem på morgonen när jag gick upp sista gången och trampade. Då rann tårarna utför mina kinder. Jag orkade inte med mera. Nu var jag alldeles slut och somnade lyckligtvis om. Klockan sju kom ett SMS och klockan åtta ringde telefonen. Gissa hur jag kände mig den dagen. Jag försökte sova ikapp, men det går inte. Sådana dagar vill jag inte ha alltför många av.
Idag är jag glad och pigg hela dagen och tänker ägna mig åt målandet av den andra stora duken. Jag har redan fyllt den med fåglar. Bara svarta fåglar. Det skall bli en tredje också med bara fåglar. Jag har en tanke bakom, men har svår för att riktigt formulera den. När jag kommit fram till slutet så kommer jag nog att klara ut vad de skall heta, hoppas jag.