Jag har kommit in i en period då allt är segt. Ingen lust. Bara trött och lite tungt i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske för att träningen tar ut sin rätt. Men det är inte just att lägga skulden där. Träningen är vad kroppen verkligen behöver och har heller aldrig varit tråkig. Nödvändigt ont, men aldrig tråkig.

Raven akryl/äggtempera 150×90 cm Pris  4.200:-

Kanske det kan vara att jag är ensam hemma hela veckan. Ingen som sätter krav på att jag skall komma till frukosten när den står klar på bordet. Jag ligger hellre kvar i sängen och löser sudokun och plötsligt är klockan tio på förmiddagen. Trots att jag hämtade tidningen redan kvart över sju. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle prova hur det känns att vara riktig pensionär. Att bara fördriva tiden. Den skulle bara sysselsättas med sådant som i allmänhet anses vara pensionärspyssel. Jag skulle lära mig att gå ner i varv. Lägga almanackan åt sidan. Men just nu känns det bara tråkigt. Sudokun var ultrasvår idag och det tog jättelång tid att lösa den. Jag var tvungen att lägga den åt sidan olöst. Frukosten är undanstökad nu. Nästa steg?
Dusch, påklädning, fint väder med solsken. Kanske skulle det sitta fint med en vårpromenad. En vän frågade igår om jag inte går med pumpstavarna nu för tiden. Jag fick erkänna att det var ett tag sedan sist. Det hade varit perfekt att ta bara en kort promenad.

Eagle akryl 100×100 cm Pris 4.200:-

För balansens skull. Bara en kortis. Men jag skall ju alltid ta i för mycket. Och då blir motståndet större redan före jag startat. Bara en kortis. Efter duschandet då.
Och så har jag funderat över om den där trehjulingen skall säljas. Den tar så himla stor plats i garaget. Men varje gång jag börjar fundera över det, så känner jag längtan ut och cykla. Kanske skall jag prova med en cykeltur idag. Nej, det får nog vänta för det blåser så mycket idag.
Jag har egentligen vattengympa klockan 12-13 men så kommer en smyckekonstnär och skall ha hjälp med bokslutet och deklarationen klockan 14. Då hinner jag inte återhämta mig. Mellantiden blir för kort för vila. Men en promenad hinner jag med. Med rollatorn kanske. Och så handla. Ingen mat finns kvar. Och så laga maten. PUH!
Jag fick ett uppiggande telefonsamtal igår. Det var en kvinna som ville köpa en av mina fågelmålningar. Hon hade sett den på utställningen på Änggårdens Hospice. Jag blev jätteglad och väntade hela kvällen på att hon skulle höra av sig, om att hon hade bestämt sig. Väntan blev lång, men ingen ringde.
Pensionärslivet kräver egna initiativ för god trivsel. En trivsam sysselsättning sätter i gång lusten. När man väl kommit igång går det som tåget. Då kan man förflytta berg. Och jösses som man trivs. Med vardagen. Jag är inte där än. Jag har ramlat ur spår. Men snart. Hoppas jag. Eller? Nej, inte hoppas jag. Det är ju inget som bara kommer. Som man kan hoppas på. Det är ju jag. Jag skall driva igång. Jag som skall trycka på startknappen. Så. Ett myrsteg är bättre än inget steg alls. Så. Dusch och sedan tio minuters promenad med pumpstavarna. Nu har jag bestämt mig.