Vi kom iväg med julklappar och mat i bilen och mera fylldes på när vi hämtade fler familjedeltagare inne i stan. Jag kände mig illa till mods när vi passerade flera tiggare som satt utanför ingången. Vi bar på stora Ikea-påsar fyllda med julklappar. Vi har faktiskt minskat på julklappsköpen ganska kraftigt. Vi köper bara till de små barnen. Så mina barn får inget, men däremot köper jag till barnbarnen.

Efter maten kom tomten. Eller rättare sagt tomtarna. Vi brukar ha smånissar som delar ut julklapparna. I år var det bara en av dem som ville gå ut och köpa tidningen (=klä ut sig). Men han fick stöd av en liten nisse till och det behövdes. Nissen ville ju inte vara ute och köpa tidningen så länge. Han visste ju att julklapparna väntade där nere i hörnet. Och sedan var det dags för julklappsspelet. Vi köper klappar för max 200 kronor per person och spelar om dem. Alla får då minst en liten klapp. Jag blev lyckligt lottad med ett par hemmastickade supervarma sockor.
Ju längre julaftonskvällen led ju mer försvann min röst. I slutet satt jag bara och viskade. Jag trodde att förkylningen hade gått över men det visade sig att den bara hade vilat lite. Och tur var väl det för annars hade jag fått ställa in hela julaftonsfirandet och det hade inte varit kul alls. Jag gillar jul med alla mina käraste.
Kvällen fortsatte med spel. Vi fick i uppgift att låta som ett djur och så skulle det egna laget gissa. Vi hörde ljudet i hörlurarna som vi satte på oss men som inte laget hörde. Det var inte alls enkelt att låta som en hyena eller noshörning .    Sist körde vi igång frågespelet. Jag blev en stolt vinnare med mitt lag i båda spelen. Ungdomarna avslutade kvällen med ett bad i tunnan ute i trädgården under tiden som vi vuxna packade ihop alla mat och klapparna som vi skulle ha med oss hem.
Vi körde till Vasaplatsen för att släppa av delar av familjen. Gissa hur det kändes när vi passerade ingången till Hemköp. Där låg ett drygt tjugotal tiggare tätt intill varandra som packade sillar i täcken och sovsäckar. Det var minusgrader ute. Jag trodde inte mina ögon. Hade jag inte suttit vid ratten och kört så hade jag kunnat ta ett foto på bedrövelsen. Det hade jag skickat in till Göteborgs-Posten och skrivit något om att det borde funnits plats i den uppvärmda Domkyrkan eller i Vasakyrkan där det precis hölls julaftonsgudstjänst. Visst finns det plats. Om det bara finns hjärterum.
Idag har jag ringt till sjukvårdsupplysningen för att få veta hur lång tid det kan ta innan jag blir av med min förkylning. Är den över till nyårsafton? Det är så himla tråkigt att vara sjuk. Jag har fortfarande ont i huvudet, hostar och är supertrött. Och jag är inne på min tionde dag nu. Göran säger alltid: ge det 14 dagar. Ok men då kan jag väl anse mig vara frisk på nyårsaftonen. Jag vill ju börja det nya året på ett bra sätt och inte i sängen. God fortsättning på julen önskar jag er alla mina kära läsare.