En vän tyckte att jag skrivit för lite på min hemsida den sista tiden. Jag vet. Jag kände mig lite tjatig. Det hade blivit för mycket samma att skriva om tyckte jag. Vardagarna blev för lika för mig. Det blev så mycket rutin så jag knappt behövde kolla i almanackan vad det var jag skulle göra och vilken tid som gällde. Jag målar på måndagar och på tisdagar tränar jag Feldenkraiss på dagen och yoga på kvällen. Onsdagskvällar är jag på silversmide och torsdag morgon klockan 8 ligger jag i bassängen på Dahlheimers hus och vattengympar och fortsätter träna klockan 10 på yogan. På fredagar är jag återigen på silversmidet. Däremellan går jag mina dagliga halvtimmas rullatorpromenader.

Så har jag allt annat som ligger och väntar på sin tur i en salig röra på skrivbordet. Det är en jacka som har för långa ärmar och som skall kortas, det är ansökningshandlingar som skall skickas iväg för att vi skall försöka få bidrag till filmen om Hilma och Alaska, det är räkningar som skall betalas och deklarationer som skall fixas.

Mitt i alltihop ställdes jag plötsligt inför ett stort frågetecken. Jag var på vattengympan igår morse. Livet lekte. Jag kände mig jättestark. Jag jobbade på som aldrig förr. Stenhårt. Efter gympan simmade jag jättepigg några varv i bassängen. Jag brukar alltid tänka på den gången vi var ute på Alaska och badade, då pappa plötsligt upptäckte att han inte kunde simma längre. Jag såg hans besvikelse när han gick in emot land. Det vill jag inte råka ut för.
Men för andra torsdagen i rad blev jag alldeles utslagen efter vattengympan. Det kändes inget konstigt när jag åkte där ifrån. Jag var fortfarande pigg när jag kom hem.Men så plötsligt blev jag  alldeles matt. Det höll i sig hela dagen. Jag kände det precis så som när jag hade skov. Jag orkade knappt lyfta gaffeln när jag åt. Jag bara låg och låg och låg. Jag provade att lägga mig på lite olika ställen för att kolla om jag fortfarande var lika trött. Inget hjälpte. Jag bäddade ner mig redan klockan 8 på kvällen. Och jag sov ända tills morgonen. Jag var inte ens uppe och trampade på min cross-trainer som jag normalt gör alla nätter när spasticiteten i benet kör igång. Idag, efter ett dygns sömn, är jag som vanligt igen.Visst är väl kroppen en förunderlig företeelse. Eller i alla fall MS-sjukdomen. Jag trodde att jag begrep det mesta nu vid det här laget. Efter att ha levt med sjukdomen sedan -95 och träffat så många andra med samma sjukdom så trodde jag att jag visste det mesta nu. Men nu måste jag säga som min syster brukar säga: det här går över mitt förstånd och in på Bogrens. Jag får ingen feber. Jag blir bara alldeles matt. Kanske är det vattenbrist? Eller solsting? Visst dricker jag alldeles för lite, men vattenbrist? Och visst har solen kommit fram, men solsting kan jag absolut inte ha fått. Så mycket sol har vi inte sett ännu. Kan man få så kraftig överansträngning? Att fråga en läkare är bortkastad tid. Men finns det några av er andra MS-skadade som ser mina funderingar, så berätta gärna. Jag vet att det finns många med MS som tränar kraftigt. Snälla hör av er och berätta!
GLAD PÅSK!!!!!!!!!!!!!!!!!!