Utställning på Änggårdens Hospice

Conny på Torslandatidningen ringde. Han ville ha lite uppgifter om min kommande utställning på Änggårdens Hospice. Jag nämnde förra gången han skrev om mig och om min då kommande utställning, om att jag skall ställa ut på Änggårdens Hospice. Jag berättade då, att de som bor där lever i genomsnitt i tre veckor efter att de kommit dit. Det sa Lisbeth Knevel på hospicet när Göran och jag var där för att se hur vi skulle kunna hänga min utställning. Conny mindes det. Bara tre veckor.

Vita fåglar i djungeln akryl 150x130 Pris: 5.200:-

Vita fåglar i djungeln akryl 150×135 Pris: 5.200:-

Jag berättade för Conny att min utställning startar med vernissage den 3 november. Pastorn skall starta upp med att spela klockan 15. Sedan skall jag berätta om mig själv, om mina tavlor och silversmidet och om det senaste projektet – kapporna. Conny ville gärna komma. Men vad skall jag berätta? Om mig själv och om mina projekt? Conny hade läst en artikel i GP som handlade om Bräcke Västergård, ett annat hospice. Jag letade fram artikeln. Kanske kunde den vägleda mig.

Jag drar mig plötsligt till  minnes när jag för några år sedan skulle tillbringa en helg tillsammans med det gamla symötesgänget. Vi träffades på symöten i mitten av 60-talet. Alla var vi småbarnsföräldrar. Vi hade känt varandra i massor av år när vi återförenades den där helgen. Vi visste att Gerd, min väninna och syssling, hade ALS. Hur pratar man med en som har ALS? Det funkar ju inte att sitta och gråta sig igenom en hel helg. Jag knallade iväg till ALS-föreningens möteslokaler i Gårda. Det var informationsmöte. Många var där. Vi fick presentera oss och berätta om varför vi var där. Det var lite udda att komma dit av det skäl som jag gjorde.

Här får alla plats akryl 150x120 Pris: 5.000:-

Här får alla plats akryl 150×120 Pris: 5.000:-

Jag var den enda som inte själv hade, eller hade en anhörig, som hade ALS. Jag tog del av de andras berättelser om sjukdomen och lärde mig. Jag förstod att jag inte kunde trösta eller entusiasmera. Jag förstod att det bara var att delta. Helgen blev trivsam. Vi var som vi var och som vi orkade vara. Det mesta ger sig självt helt utan egen styrning om man bara lutar sig tillbaks och följer med.

Men jag undrar om det är det mest lämpliga nu när jag skall på något sätt underhålla. Det känns lite futtigt. Men att spela teater för att visa sitt deltagande? Plötsligt tänker jag på mina fastrar som på varje begravning ställde sig demonstrativt framför oss barn och grät. Ungefär som, att så här skall du göra för att visa hur sorgsen du är. Det var förfärligt. Jag gillar ju på något sätt begravningar. Det är då som man träffar släkten. Kusinerna som jag aldrig ser kommer.

GP artikel 2014.10.12

GP artikel 2014.10.12

Jag läser artikeln i GP. På första sidan ser jag en jämnårig kvinna som ser glad ut och i texten bredvid står det: Vi skrattar mycket. Jag läser artikeln eftertänksamt och blir förvånad över att hoppet fortfarande finns hos alla om en bättring. ”Hoppet finns nästan alltid att det kan ske en förändring. Att krossa det är som att begå ett övergrepp. Här fokuserar vi på det som går att göra. Äta något gott, sitta ute en stund. Vardagliga saker, som har betydelse”, säger sjuksköterskan Christina Berg på Bräcke diakoni.

Jag bestämmer mig för att det får bli min vardag som jag skall tala om. Det kanske inte blir så himla intressant men jag har också lärt mig att det där som man säger inte är så jätteviktigt. Det går ändå inte in hos åhörarna mer än några få procent. Jag läser i artikeln att KG Hammar säger att det är närvaron som är viktig och fortsätter: ”Det handlar inte om att säga det rätta utan om ett förhållningssätt. Ibland är det bra att bara berätta om hur man själv känner sig. De egna känslorna är alltid sanna. Att säga att man är rädd att mista personen. Då kan det visa sig att den som håller på att dö inte alls är rädd”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *