Konstrundan i Österlen

Det är helt otroligt vad viljan kan driva på om det bara är något alldeles oerhört jätteviktigt. Jag har just genomfört en konstrunda i Österlen. Förra gången jag var där var det tillsammans med mina arbetskompisar på kontoret i Gårda. Jag fick två övernattningar på Kiviks värdshus med helpension och resa i 50-årspresent. Jag hade fått i uppgift att pricka ut de konstnärer, som jag ville titta på och så körde vi runt. Tänk vilken otrolig present. Jag har aldrig glömt det och nu ville jag göra om det igen.

Konstrundan i Österlen

Konstrundan i Österlen

Det är bara det att nu är jag inte lika frisk som jag var för snart 19 år sedan. Men jag har ett större intresse för konsten nu än då. Och det hjälper mig på vägen.
Vi sov över två nätter på fina gamla Åhus Värdshus. Vi hade beställt hela helgpaketet från långfredagen till påskdagen med frukostar, middagar och ett after noon tea, som hette duga. Under långfredagsmiddagen åt vi oxfilé till förrätt. Fast det liknade mera oxsvansfilé, för de tre filéerna som låg på tallriken var så små. Och så åt vi en laxrätt till huvudrätt och sist en mängd olika smaker på efterrättsglassen. Allt fantastiskt arrangerat på tallriken i olika färger och smaker. Femrättersmiddagen på påskaftonen åt vi tillsammans med en blekingekusin. Det var ett ståtligt helgpaket. Där rök hela veckopengen. Men det var det värt. Det lever jag jättelänge på.

Ett axplock av alla besökta konstnärer

Ett axplock av alla besökta konstnärer

Hemma, innan vi åkte, hade jag planerat vilka konstnärer vi skulle besöka. Jag ville se blandteknik, textil, smyckekonst och måleri. Jag fick så jag teg. Det var ofantligt mycket letande efter den där gulröda bollen och ÖSKG, som var kännetecknet för konstnärer som deltog i konstrundan. Över allt fanns det skyltar där det stod Ateljé, Konst eller hängde gulröda band. Men det var ”konstparasiter”, som vi kallade dem. De var säkert inte alls sämre, men vi hade bestämt oss för att vi bara skulle besöka konstnärer som deltog i Konstrundan. Jag har ju Konstrundan Västra Hisingen framför mig i september och det är viktigt att se hur andra ställer ut.
Efter fyra timmars åkning från Göteborg i hällande solsken, startade vi rundan med en västerbottenpaj ute på gården till Tjörnedala Konsthall i Baskemölla, strax norr om Simrishamn, där samlingsutställningen fanns.

Nu väntar färdigställandet av mina egna målningar inför Konstrundan Västra Hisingen i september

Nu väntar färdigställandet av mina egna målningar inför Konstrundan Västra Hisingen i september

Så här första dagen hade jag ringat in sju konstnärer i området runt Simrishamn. Vi hann med fyra. Sedan var vi jättetrötta och for de fem milen upp till Åhus för att vila en stund före middagen. Det kostar på att åka i fyra timmar och att sedan under konstrundan leta sig fram efter kartan och ta sig in och ur bilen. Skulle jag ta med elmoppen eller rollatorn eller kryckan? Vid samlingslokalen valde jag rollatorn. Hjulen fastnade i alla runda stenar som gården var stensatt med. Det hade varit bättre med kryckan.
Dag två startade direkt efter frukost vid niotiden. Nu var det området runt Kivik som gällde. Tio stycken konstnärer hade jag tittat ut. Vi hade tagit med en extra macka från frukosten för att inte behöva lägga tid på ätandet. Fast en liten paus med kaffe och våffla kunde vi inte motstå. Och så det där med kisseriet. Var fanns alla toaletter, som jag skulle behöva? Som tur var räckte tenablöjan långt. Jag fick byta i bilen. Göran har en ängels tålamod. Inget hade varit genomförbart utan hans hjälper och otroliga tålamod. Ja, visst säger jag det till honom. Det är viktigt att han vet att jag uppskattar allt han gör för mig. Annars skulle han nog inte stå ut med alla mina påhitt. Jag hittar på långt mer än vad jag själv klarar av. Han öppnar dörrar, bär packningen och lyfter ut och in elmoppen i bilen eller står och väntar på att jag skall titta färdigt än här än där.

Glad Påsk på er alla mina läsare

Glad Påsk på er alla mina läsare

Tredje dagen. Jag börjar känna mig mör. Nätterna är inte heller att leka med. Elstötarna i vänsterbenet vill inte ge sig. Det är dessutom fullmåne ute. Så jag drar ner rullgardinen för att komma undan det starka ljuset. Jag tar mig nerför trappan till den vackra vinterträdgården, där vi äter frukost. Kroppen känns som om den sprungit maraton, men det soliga vädret och tanken på konstrundan hjälper mig. Jag plockar full en tallrik med äggröra och bacon och pannkaka med grädde och sylt, en macka och en kopp te. Göran hjälper mig att ta det till bordet.
Tio konstnärer var inplanerade till den här sista dagen. Vi lyckades med det mesta. Nu hade vi lärt oss hur man skulle hitta. De gulröda bollarna dök upp oftare. Antagligen mest beroende på att vi lärt oss att vi inte kunde lita på kartan där alla konstnärerna fanns inprickade. Ibland låg de dörr vid dörr, ibland flera kilometer från varandra.
Nu skulle det roliga vara över. Jag kände mig som min yngste son när vi var på Liseberg när han var liten. Besviken över att inte få fortsätta. Tyst och moloken satt jag och såg skyltarna ÖSKG och de gulröda bollarna fara förbi. Det var slut. Jag ville ju till Tomelilla också. Där fanns en silverkonstnär som vi inte sett. Bilen körde på. Styrdes norrut. Över. Så trist.
Vi växlade körningen. Jag körde 20 mil. Vi pausade vid laxbutiken strax norr om Halmstad. Jag klarade att äta upp hela portionen. Efter all mat som jag töjt ut magen med under helgen, så fick jag ner allt. Gissa om jag var trött nu. Jag gick in på toaletten och grät en skvätt. Så blir det alltid när jag får för mycket. Det går liksom över styr. Och jag klarar inte att manövrera mig rätt. MS-en är i vägen. Jag vill ju så mycket mer och blir besviken. Det är tur för Göran att jag har MS. Annars skulle han aldrig kunna stå ut med mig. Och det är tur för mig att jag har Göran, annars skulle jag aldrig sluta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *