Åren går men minnena finns kvar

Det knackar på dörren till mitt arbetsrum. Det är Christina, städerskan, som vill in och städa. Jag hade ringt upp skatteverket och satt på kö som nummer 57. Högtalaren var påsatt så jag kunde jobba utan lur i handen. Nu närmade sig min tur. Dammsugarljudet från vardagsrummet gjorde att jag inte skulle kunna höra. Så därför hade jag stängt dörren. Annars gör jag inte det för fantastiska Christina.
Jag höll på med att göra klart bokslut och deklaration för en smyckekonstnär. Reglerna är så annorlunda för konstnärer att jag måste fråga skatteverket om hur jag skall gå till väga. Helst skulle jag vilja lämna över uppdraget till någon som kan den här sortens verksamhet. Jag ringde upp en gammal kollega, som jag visste var proffs på det där med konst, för att höra om han hade någon att föreslå.

Målning av Bengt Olsson

Målning av Bengt Olsson

Inget svar. Vi hade inte talats vid de senaste 15 åren. Jag ringde en av mina tidigare yngre arbetskompisar för att få veta vad han hade för telefonnummer och om han fortfarande levde. Hon blev riktigt orolig. Så hade hon inte tänkt. Som ung tänker man inte så. Men jag tänker ofta så numera. Jag är van eftersom mamma är 98 år och det kan hända vilken dag som helst att hon inte längre svarar.
Jag fick telefonnumret och ringde upp. Det var som om vi talats vid igår. Det var han som en gång anställde mig på storbyrån. Det var också honom jag berättade först för att jag skulle sluta och starta eget. När jag sade upp mig sa han: ”men Britt Marie, det måste finnas plats här också för såna som oss”. Det värmde, ”såna som oss”. Han såg mig som sig själv. Han var stor delägare på byrån. Jag tog det som en jättekomplimang. Men jag passade inte längre in där. Det hade blivit för stort, för många låsta dörrar, opersonliga meddelanden som kom i brevlådan, flygvärdinneklädda receptionister och Bengt Olsson målningar på väggarna, som hängde så nära fiskdammen att det nästan skvätte på dem. Mina småföretag passade heller inte in. Jag drog vidare med alla mina klienter i bagaget. Jag kände glädje i kroppen när vi talade med varandra. Han blev revisor i min revisionsbyrå.

Ängeln som jag fick av min nu i bröstcancer bortgångna väninnan hänger fortfarande i lampan ovanför mitt arbetsbord

Ängeln, som jag fick av min nu i bröstcancer bortgångna väninna, hänger fortfarande i lampan ovanför mitt arbetsbord.

Det var fantastiska år på storbyrån. Mycket arbete, men också många glada skratt och underbara arbetskompisar. De kom tillbaks – allihop. Jag berättade att jag var lite orolig, när jag ringde upp, för om han inte levde. Han skrattade och sa, att än så länge hänger han med. Den dag han inte längre finns så kommer det att skallra i plåtburken när skruvarna från knäna faller ner och också från de nyinsatta tänderna. Linserna i ögonen kommer nog att brinna upp med honom. Och så berättade han om alla de som gått bort. Två i bröstcancer och en i lungcancer. Alla minnena kom över mig. Dem har jag kvar, de försvinner aldrig. Jag blev välkomnad att komma och träffa många av de gamla kollegorna på restaurang Manfred. De träffas där den första onsdagen i månaden klockan halv två. Men jag vet inte. Kanske är det bättre att ha alla i minnet. Jag får se.
Jag lyckades inte få något råd om vem jag skulle delegera uppdraget till, men telefonsamtalet var fantastiskt.

Åren går och det känns lite vemodigt att tänka på alla människor jag träffat. Arbetskompisar, vänner som jag kanske aldrig mer kommer att möta. Men med tanke på alla de olika arbetsplatser som jag funnits på så vore det omöjligt att samla dem. Jag har med mig dem allihop i minnet. Det känns bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.