Vinterkräksjukans pyssel

Det var en pärs. En sådan start på det nya året hade jag inte riktigt tänkt mig. Nu börjar vinterkräksjukan lugna ner sig, men jag är fortfarande lite mör. Jag har svårt för att mobilisera krafter till något riktigt att göra. Nu har jag i alla fall tagit mig upp ur sängen. Jag har duschat och satt på mig en klänning. Bara för att markera att nu är jag frisk.

Theodor Kallifatides

Theodor Kallifatides

Jag plöjer den ena boken efter den andra. Nyss avslutade jag Theodor Kallifatides bok ”Med sina läppars svalka” som handlade om ett ungt par som emigrerade från Grekland till Australien och allt som händer i samband med deras emigration.

Svetlana Sleksijevitj

Svetlana Sleksijevitj

Jag fick Svetlana Aleksijevitj bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” i julklapp´. Jag läste ut den i natt. Det var skönt. PUH! Jag lovar det var ingen gladlynt läsning. Jag tvingade mig igenom den. Det var segt det sista. Så jobbigt att jag inte klarade av att läsa riktigt alla berättelserna. Jag hoppade över varannan mot slutet av boken. Det blev för mycket bedrövelser. Alla borde läsa den boken. Jag kommer för alltid att avsky allt som har med krig att göra. Boken återger intervjuer med sovjetiska kvinnor som var med och deltog i andra världskriget mot tyskarna. De var prickskyttar, stridsvagnsförare, sjuksköterskor, läkare, piloter, bagare och tvätterskor. Alla hade de valt att få komma till fronten och kriga. De ville försvara sitt fosterland. 20 miljoner sovjeter dog under de fyra år som kriget pågick. Alla de som kom hem som invalider nämns inte i antal i boken. Man blir berörd. Svetlana Aleksijevitj skriver bakpå sin bok ett uttalande som sagts av en av alla de hundratals kvinnor som hon intervjuat: ”Det finns bara en enda utväg: Att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.”
Hur skall jag nu kunna förstå att vi inte kan dela med oss av vårt välstånd till alla de som behöver vår hjälp idag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *