Spasticitet-nervsmärtor

Ingen rast och ingen ro. Det börjar bli en lång enformig bedrövelseblogg detta. Men jag kan inte låta bli att skriva om hur jag har det i min vardag. Alla dagar är inte lika kul. Och inte alla nätter heller.
Jag sitter vid frukostbordet och försöker få i mig lite mat. Tårarna bara rinner utefter kinderna. Efter nattens vedermödor så har jag ingen ork kvar. Ja det är inte vinterkräksjukan nu längre. Den har gett sig av. Kanske hade jag legat för mycket till sängs? När jag så började röra på mig så vaknade nerverna till liv. De kom på fel spår och trodde att det var dags att sätta igång. Det var bara det att det var fel tid på dygnet. Jag hade tagit mina Gabapentin-ampuller precis som jag brukar. En runt klockan halv fem och en innan jag går och lägger mig för natten. Men jag kunde inte sova. Jag funderade över om jag druckit kaffe. Men så var det ju inte. Klockan blev halv tre. Fram tills dess så var det bara mest omöjligt att sova. Kroppen var liksom igång. Precis som efter kaffedrickande.
Sedan började helvetet. Det var spasticiteten som startade. Och den ville inte ge sig. Spasticiteten känns som elstötar i benet, eller i båda samtidigt ibland. Det går inte att ligga stilla. Jag har hört att man torterar fångar med att droppa iskalla vattendroppar på huvudet under natten så inte fången kan sova. Så känns det för mig. Det finns inte en chans att sova. Jag går upp och trampar på min cross-trainer. Jag räknar till hundra nedtramp med vänsterbenet. Räknandet är mest för att jag skall hålla ut och inte sluta efter bara några få nedtramp. Det är inte så lätt att hålla ut när klockan är 03.21.

Eget tillverkat hängsmycke

Eget tillverkat hängsmycke

Jag gör ett försök och går och lägger mig. Efter bara fem-sex minuter kommer elstötarna igen. Jag går upp. Den här gången trampar jag på träningscykeln. Hundra nedtramp, och sedan till sängen. Nej, det hjälpte inte. Tillbaks till cykeln. Nu trampar jag hundrafemtio nedtramp, kraftigare och snabbare. Och så sängen. Nej, inte nu heller. Jag går till cykeln en tredje gång. Nu är jag trött på att räkna. Jag trampar jättelänge tills jag är jättetrött. Nu skall väl benet ha fått så det tiger. Nej, det gick inte den här gången heller. Jag är super-super trött och ligger kvar i sängen och gör lite stretch-övningar. Trött. Försöker sova. Klockan är tio över fyra. Jag går upp och går fram och tillbaka över sovrumsgolvet. Gråter. Känner hopplösheten. Jag vill inte ha den här förbannade kroppen. Kunde jag så skulle jag kliva ur den. Är det inte det ena så är det det andra. Flera promenader. Jag provar med en kvarts Sifrol. Det har jag inte tagit på så länge. Jag tror att Gabapentin-ampuller slutat att verka nu. Det har varit så i ett par tre veckor att jag tyckt att de inte riktigt verkat som förr. Jag trampar återigen på cross-trainern. Mest för att få lite omväxling. Om jag gör samma hela tiden och det inte hjälper så gråter jag mycket mer. Jag måste hela tiden hitta på nya träningsformer. Kanske det här går vägen. Kanske det här hjälper. Att tänka så håller mig någorlunda uppe i humöret.
Klockan närmar sig fem nu. Jag lägger två stycken alvedon i ett glas. Skall de lösas i vatten? Jag vet inte. Men det kanske går lite fortare om de är lösta. Jag tänker: kanske tar jag för mycket med två. Jag tar upp den ena ur glaset, låter den andra lösa sig lite till och dricker ur. Det tar nog en stund innan alvedonen verkar så jag går några varv till över sovrumsgolvet. Fram och tillbaks. Tio gånger. Jag räknar för nu är jag som ett vrak. Jag måste hålla igång så nervryckningarna går över. Jag går och lägger mig, men tvingas upp igen. Det finns ingen annan väg. Med elstötar som gör att benet rycker till kraftigt så kan jag inte ligga kvar. Vraket rör sig ostadigt över golvet nu. Nästan ramlar men tar stöd i väggarna eller sängen eller fönsterkarmen.
Någon gång efter halv sju måste jag ha somnat. Det var så klockan var senast jag kollade. Då var det fortfarande kolsvart ute. När jag vaknade var klockan halv elva. Frukosten stod på bordet. Jag är alldeles slut. Jag vet att den här dagen kommer att vara helt förstörd. Får jag bara sova igen den uteblivna sömnen så överlever jag den är pärsen också.
Nu har jag bestämt mig för att börja ta Sifrol ett tag igen. Kanske kan det vara bra att växla olika sorter. När den ena inte längre värkar så tar jag den andra. Det brukar vara i två högst tre månader, sedan är det dags att växla. Jag skall ringa till vårdcentralen och be dem fixa ett nytt recept på Sifrol för snart är de gamla slut. Å vad jag önskar att jag slapp den där tortyren. Jag känner mig nästan lite orolig för att gå och lägga mig. Jag vill inte vara med om det igen, och igen, och igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *