Hemtjänstens många ansikten

Jag ligger i soffan hemma hos mamma och läser. Göran och mamma tittar på TV. Klockan är halv sju på kvällen. Det ringer på dörren. Va, nu redan, de brukar ju inte komma förrän halv åtta. Vem är det nu som kommer? Det var grannen, Bodil. Så kul. Hon har inte hälsat på på jättelänge. Knappt alls sedan pappa gick bort i mars för över ett år sedan. Då var hon här och hälsade på minst en gång per vecka. Pappa var så social. Han drog alltid hem folk. Alla gillade att hälsa på när han fanns. Mamma trivs bra med sig själv. Bodil gillar vitt vin och pappa hällde gärna upp. Hon var ofta lite onykter när hon gick hem från besöken hos mamma och pappa. Mamma gillade inte det, men pappa tyckte det var kul.

Mamma och pappa för sex år sedan

Mamma och pappa för sex år sedan

Nu ställde vi fram glas och fyllde i vitt vin, precis som förr. Mamma satte sig i fåtöljen bredvid Bodil och Göran och jag satt mitt emot. Mamma det är Bodil, sa jag. Mamma hör dåligt och svarade: ”ja tänk Bodil hade en schäfer och den hoppade på mig så jag ramlade och bröt benet”. Jag förstod att mamma inte riktigt var med på spåret.  Bodil berättade att hon börjat jobba som städerska på Eurocash uppe vid gränsen och i stan. Mamma frågade: ”hur kommer du dit, det är ju långt”. Nej, svarade Bodil, det är inte särskilt långt, Jag kör bil. Och var bor du sa mamma? Då förstod också de andra att mamma inte var med. Jag bor i huset här bredvid, sa Bodil. Där uppe i backen, frågade mamma. Nej sa Bodil, här nere bredvid ditt hus.

Mamma som pigg 94-åring

Mamma som pigg 94-åring

Oj sa mamma, hur länge har du bott där? I tio år, snart elva, svarade Bodil. I 10 år, sa mamma förvånat. Där uppe i backen? Nej i huset bredvid, sa Bodil, när du tittar ut från ditt sovrumsfönster så ser du mitt hus där din gräsmatta tar slut. Mamma, det är Bodil som sitter bredvid dig, säger jag och försöker förklara. Du tror nog att det är hemtjänsten som sitter där, men det är Bodil. Du vet Bodil, som hade den där schäfern, som hoppade på dig. Bodil sitter med tårar i ögonen. Oj, så dåligt samvete jag får, säger Bodil. Jag har inte varit här på länge och hade ingen aning. Jag berättade att mamma ser jättedåligt p.g.a gula fläcken och att hon har superdåligt närminne. Mamma frågade nog 10 frågor till om var Bodil bor och var hon jobbar innan hon fick in det i huvudet. Bodil var tvungen att gå ut och ta en rökpaus. Tårarna rann nerför kinderna på henne och hon torkade noga så inte mamma skulle se. Det fanns många skäl till varför mamma inte hade förstått att det var Bodil, grannen sedan 10 år tillbaks som var på besök. Lamporna i vardagsrummet ger inte särskilt bra ljus, men det starkaste skälet är nog ändå att mamma har besök av hemtjänstens många olika människor fyra gånger per dag. De kommer och går. Ingen presenterar sig. Mamma känner ingen av dem och de är säkert 15-20 stycken. Hemtjänsten gör så gott de kan för att ge värme till de gamla, men det är inte enkelt att visa värme med så många olika ansikten. Igenkänningsfaktorn måste ha stor betydelse för vår trygghet och den finns inte alls här. Jag har funderat länge över vad man har för skäl till varför det måste vara så himla många olika människor. Jag skall skriva och berätta detta för bossen på hemtjänsten så de kanske kan förstå hur illa det kan bli. Undrar vad grundskälet är till att det måste vara så många. Är det lönen? Är det schemaläggningen? Deltidsanställningar? Långa arbetstider? Någon som kan komma på något mer skäl?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *