Fysioterapeut som förstår

Äntligen lyckades jag komma till en person som verkligen undersökte mig. Jag har haft stora problem med ”ontet” i höften sedan i våras och det har bara blivit värre. Efter sommaren har det blivit så illa så att jag inte kunnat träna på hela hösten. Det märks i min gång. Nu ligger jag risigt till och rullstolen är nära. Jag var i våras hos två stycken sjukgymnaster som gav mig träningsprogram. Så jag tränade. I höst har jag varit hos två stycken kiropraktorer. Den ene masserade och den andre drog ner benet. Båda sa att det berodde på snedbelastning och så fick jag gå hem. Jag var hos gynekolog för jag fick för mig att det var magcancer eller livmodercancer. Hon sa att där var det inget fel och så gick jag hem. Det onda gick upp i magen, ner i ljumsken och vidare ner i låret.

Jag var på Sahlgrenska och träffade min ms-läkare. Han bad om ursäkt för att jag inte blivit kallad på två år. Jag skrev brev till honom tidigare i höst när ”ontet” blev alltför illa. Under besöket framgick att det brevet hade han inte sett, än mindre läst. Jag berättade hur det står till. Han lyssnade och skulle skriva ut starkare mediciner av Gabapentin, som jag tar mot nervsmärtorna eller, som jag kallar dem, elstötarna. Han skulle också skicka remisser. En till urologen, för besvären med inkontinensen, en till röntgen för ”ontet” och en remiss till sjukgymnast, så jag får lära mig att gå utan att snedbelasta. Jag har redan fått meddelande från urologen att jag skall sitta lugnt i båten i upp till tre månader. Kan någon berätta för mig vem som kommit på att en person skall slösa bort sin tid på att skicka ut brev om sådant som man redan känner till. Det var ju länge sedan som de införde en regel om att man inte skulle behöva vänta längre än tre månader på att få komma till läkare. Jag hoppas att det blir behandling då och att det inte bara blir ett intervjubesök och att det dröjer ytterligare tre månader innan behandlingen. Vi får se.

"Här får alla plats"

”Här får alla plats”

En kallelse har också kommit från fysioterapeuten på Sahlgrenska som skall lära mig att gå bättre. Jag blev jätteglad över att det kom så snabbt. Redan i nästa vecka skall jag dit. Å så spännande det skall bli. Jag hoppas jag inte har för höga drömmar nu igen.
En vän berättade om sin sjukgymnast eller fysioterapeut, som det heter nu, och rekommenderade att jag skulle besöka henne. Jag fick dessutom hjälp med att kontakta Ingebjörg som sjukgymnasten heter. Jag var där i förrgår. Jag var fylld av förväntan när jag kom dit. Jag berättade min historia. Nu hade jag dessutom kommit fram till att det var artros jag led av. Jag fick lägga mig ner på en brits. Hon vände och vred på mina ben och sa: böj knäna och låt dem falla utåt, jag håller emot, lyft upp baken, o.s.v. Hon undersökte verkligen. Det var ingen som gjort tidigare. Ingen har försökt att förstå vad det varit för fel som gjort att jag haft så ont. Jag hade t.o.m slutat med Sifrol som jag tog mot elstötarna, bara för att jag trott att det var det som orsakat ”ontet”. Och när jag var på vårdcentralen och berättade att jag ville byta Sifrolen mot något annat så fick jag annat. Jag tror man kan inbilla läkarna vad som helst. Jag vill ju diskutera, få förslag på vad det kan vara för fel och kanske få stöd och vägledning. Jag gick hem från vårdcentralen med recept på en ny medicin mot elstötarna. Men ”ontet” gick inte över. Ingebjörg undersökte noggrant och kom fram till att artros var det inte. Det var min skolios som spökade. Jag hade ont i hela ryggen och inte alls i höften. Det kände jag när hon tryckte under undersökningen. Hon beskrev så jag fattade hur allt hängde ihop. Hon gjorde några få behandlingar. Mer kunde hon inte göra just nu eftersom jag hade så ont och så här första gången. Jag gick hem med glädje i kroppen, några övningar som jag skall hålla på med och en ny tid redan i nästa vecka. Hon tyckte det var synd att jag hoppat av all träning under hösten. Den hade jag behövt. Men ingen sa ju något.
Å vad jag hoppas att jag blir av med det ”onda” i ryggen så jag kan börja träna igen. Det betyder så supermycket för ett bra humör. Och efter den 5 december då jag har mitt vernissage på VSA, så tar jag en paus i måleriet. Då gäller det att hitta andra vägar för att hålla humöret uppe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.