Älskade NÄL

Fyra dagar efter hemkomsten från sjukhuset kämpar jag mig vidare med vardagen. Morgonsysslorna är som att bestiga ett högt berg. Att ta sig ur sängen är besvärligt nog. Och sedan att tvätta sig och borsta tänderna och klä på sig. Och varje dag. Ett nödvändigt ont som aldrig går att komma förbi. Gröten till frukost har jag slutat med. Det blev för mycket för magen. Nu blir det bara en knäckemacka med skinka och ost och en kopp te med honung. Och så antibiotikapillren naturligtvis. I en vecka till. Metallsmaken i munnen blir skönt att bli av med. Och kanske kan kaffet bli godare. Det är mycket som ändrat smak. Det mesta är supersalt. Jag längtar tills den här sjukvärlden är förbi. Men jag har nog några veckor kvar innan krafterna återvänder.
Som ett tack för omhändertagandet på NÄL skickade jag blommor och brev. till personalen och avdelningschefen. Jag hoppas de förstår min uppskattning. Så här skrev jag:
Torslanda 2019.06.01
NÄL Norra Älvsborgs Sjukhus
Efter att ha blivit påpuchad av underbare Afsin och fantastiska Mirelle så sitter jag här hemma, nyss hemkommen från NÄL. Jag grät floder hela fredagsförmiddagen efter att jag fått veta att crp hade kommit ner till 55. Då visste jag att det var tid för hemfärd. Men jag var inte flygfärdig. Jag hade blivit ivägskickad från Sahlgrenska så många gånger sedan november förra året. Jag kände mig som ett litet barn som man bara ville bli av med. Jag var livrädd för att återigen hamna hemma, övergiven, med infektioner och smärta som ingen var intresserad av att ta hand om.

Så sent som dagen innan jag kom till NÄL så var jag på Sahlgrenskas akut för att få hjälp med smärtorna. Jag blev hemskickad efter sju minuter med informationen att det var dränaget som triggade nerven. Det var det som gjorde ont berättade urologen.

Dagen efter bestämde jag mig för att åka på ”semester” norrut och kom till NÄL. Jag togs emot med hela batteriet. Det visade sig att jag hade mycket infektion och att jag skulle bli inlagd. Älskade NÄL.

Jag kom in till NÄL den 26 april 2019 första gången och låg inne i en vecka och nu senast från mors dag/söndag till igår fredag. Nu är jag lyckligt återkommen till mitt vackra hem i Torslanda. Jag vet inte hur jag skall uttrycka min tacksamhet till alla som stöttat mig igenom allt det här bedrövliga, men så här:

Jag togs om hand av människor som tröstade mig när tårarna aldrig ville ta slut, som alltid lika vänligt frågade vad jag behövde hjälp med och hur jag ville ha det, varje hand så mjuk och på plats precis då och där det behövdes, som aldrig visade minsta irritation över alla mina knapptryck på larmknappen och som med stor noggrannhet torkade mig ren från det den gröngörande bacillen åstadkommit. Med stor respekt för människan bakom sjukdomen delade man med sig av sitt eget vid tröstesamtalen och lyssnade tålmodigt på alla mina berättelser. Jag blev alltid på gott humör efteråt. Ord som omsorg, intresse, respekt och patienten i centrum var självklara och jag kände stor tillit och förtroende för allt och alla.

Jag ber dig överlämna blommorna som ett litet tack till alla dessa fantastiska människor på avdening 63. Skulle jag någon mer gång i livet mot all förmodan bli akut sjuk så kommer jag att återigen vara på ”semester” i norra Bohuslän. Det är så det fria vårdvalet fungerar. Jag skall göra vad jag kan för att förändra det sjuka i sjukvårdssystemet. Kanske kan jag bli musen som röt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.