Allt blir inte som man tänkt sig

Hej, hur mår du? Bra, hur är det själv? Ni vet den där gamla jargongen som man har för artighets skull. Ingen vill väl ha till svar: Det är ett rent helvete. Då blir man nog sittande ensam ganska snart. Och ingen skulle ringa till slut. Henne kan man ju inte ringa till, hon pratar ju bara sjukdomar. Men jag skulle ha lust att säga som det är. Det är inte superkul att väckas klockan ett på natten och sätta sig på träningscykeln och trampa. Efter ca 10 minuter tror jag att allt är lugnt. Jag lägger mig i sängen och somnar snart men väcks igen runt tre. Jag gråter och tycker att jag har det besvärligast av alla i hela världen. Besvärligt med allt. Jag går vingligt till badrummet. Vingligt för att jag blir så yr på grund av alla piller jag tar mot spasticiteten i benen. Jag håller mig i väggar och möbler. Som väl är lyser gatubelysningen in genom fönstren så jag kan se var jag rör mig i rummet. Jag tar ett piller till. Klockan är bara tre och jag vet att nu blir jag snurrig när jag vaknar för medicinen går inte ur kroppen så snabbt.
Frukosten står serverad på bordet klockan halv 10. Jag hör äggklockan och kaffebryggaren. Jag hasar mig upp ur sängen. Jag känner mig riktigt drogad. Idag vill jag bara ligga i sängen hela dan. Godmorgon säger jag och vänder tillbaks till sängen. Strax får jag GP framburen. Jag borde säga att livet leker, men det säger jag inte. Jag är bara så himla trött. Men frukost måste jag väl ändå ha. Så jag gör ett nytt försök. Nu sitter jag vid frukostbordet och gråter. Jag tänker på gårdagen. Vi skulle äta räkor och dricka öl. Det skulle bli en trivsam stund före På Spåret. Jag skulle öppna ölflaskan. Så slant jag så det kom öl över hela bordet. Så är det. Jag är svag i händerna och klarar ingenting själv så som jag vill. Jag vill ju klara mig själv. Det blir allt svårare. Jag gråter jättemycket och tycker att allt är så förbaskat besvärligt. Att duscha, att klä på sig, allt laga mat är inte att tänka på, ja allt är besvärligt nu.
Jag var på VSA och målade och blev hämtad efteråt. Vi gick på restaurang och åt. Jag gick med kryckan från bilen. Det var ju inte så långt. På vägen pinkade jag ner mig. Jag gick raka vägen in på toaletten och bytte blöjan. Tena Extra, för att inte bli blöt i byxorna. Jag bytte blöjan och var fit for fight igen. Vi åt lax som var övertäckt med sesamfrön och med gurka till som var övertäckt med någon slags god sås och så en supergod alkoholfri öl. Restaurangerna har många goda alkoholfria ölsorter nu för tiden. Förr fick jag ofta dricka vatten till god mat men inte nu lägre.  Sedan gick vi till Bio Roy och såg Joe Hill och lyssnade till Göran Greiders och Tommy Berggrens diskussioner om fackföreningsrörelsen och om socialdemokraterna förr och nu. Det var mycket sossesnack och det är ok. Man lär sig ju ett och annat av allt man tar del av. Jag håller med om mycket men känner att det finns en väsentlig grundtanke som inte överensstämmer med min syn på hur jag vill ha det. Det är det där med att staten skall ha alla pengarna och pytsa ut i bidrag. Jag vill ju klara mig själv och stå på egna ben. Jag är entreprenör ända ut i hårspetsarna. Tyvärr blir det allt besvärligare i takt med att jag behöver samhällets hjälper.Jag är glad över att jag bor i Sverige så jag får ta del av samhällets allmosor. Jag får ju all träning vid tre veckors rehabilitering på Teneriffa betald av Landstinget nu i januari. Trist att behöva krypa till korset så här i livets slutskede. Men filmen om Joe Hill var verkligen sevärd.

2 svar på ”Allt blir inte som man tänkt sig

  1. Hej Bästa Kusin Britt-Marie ! När jag följer Dig på bloggen så tänker jag, är Du själv när Du gör allt det här, det verksr så i texten. Jag vet ju att Du är så sällskaplig av Dig och har egentlige rätt många ”runt Dig”. Eller?? Kram på Dig!! Klart att Du blir ledsen ochgråter för det är förbaskat jobbigt att ha det så här, på något sätt måste ”det ut”. Det är nog många som vill ge Dig tröst och bot och bättring. Bra att det kommer i text., dels det och att det är många som har ms och ”brottas” med det.!!men också att VI vet hur Du har det!!

  2. Vill tillägga att jag inte missuppfattat texten. Att Du var i sällskap emellanåt, framgår ju men det är mycket som skall göras på egen hand men som blir tungt och jobbigt för Dig., så Du blir ledsen. Kram, kram – en klen tröst men …Rosita

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.