Alaskafilm på G

Så himla nöjd jag kände mig igår kväll. Tänk, jag lyckades få in ansökningshandlingarna till en bidragsgivare som jag hoppas skall ge oss pengar till Hilmafilmen. Det var i sista sekunden. Tiden går ut idag, den 1 februari, så jag skickade rekommenderat för säkerhets skull. Jag hade fullt upp med det jobbet i nästan tre dagar. Det skulle till budget, manus och inspelningsplanering, personbevis och så ansökan. Jag läste noga igenom villkoren för att få bidraget och såg att det kanske skulle gå vägen. Jag skulle ge upplysningar om min utbildningsbakgrund. Jag tänkte det går nog åt pepparn. Inte kan jag som revisor få bidrag till en film. Men så talade jag med Hans, regissören. Han räknade upp allt jag hade utbildat mig i och hade kunskap om. Så det blev en himla massa – revisor, silversmide, måleriet, filmredigering, föredragen som jag hållit varenda dag på Alaska, fotograferande till Görans bok och vid tre researchresor till Alaska, skådespelare i teater Kattma och producent till teaterföreställningen HIlma på Alaska

Åsa Knide som Hilma i teaterföreställningen "Hilma på Alaska" 2007

Åsa Knide som Hilma i teaterföreställningen ”Hilma på Alaska” 2007

Jag tänkte inte på allt det där och att jag skulle få användning för det så här. Himla kul kändes det. En alldeles speciell meritförteckning för mig som bara suttit på kontor mellan åtta och fem.

Och så skulle jag redogöra för ändamålet med filmen. Det var knivigt. Att vi brinner för Alaska och Hilma gör ju inte att det blir intressant för alla andra. Men jag tror jag fick till det. Så här skrev jag som bakgrund till ansökan:
Hilma Svedal, född Wounsch 1870 på Syd-Hälsö i norra Bohuslän, död 1965, var en svensk guldgrävare i Alaska. Hon grundade turistattraktionen Alaska på Nord-Långö i Strömstads norra skärgård. Min man Göran Dave och jag har, allt sedan vi tog över arrendet av Alaska fashinerats av Hilmas levnadsöde.
Under arrendeperioden 2006-2010 höll vi föredrag varje dag om utvandringen utifrån Hilmas fotspår för turisterna. Redan när vi undertecknade arrendeavtalet med Strömstads kommun, hade vi bestämt oss för att återuppföra värdshuset, som Hilma byggde på den ö hon ärvde och som hon återvände till 1926, efter nära 30 år i Alaska, USA. Jag är själv uppväxt i Strömstad och Alaska är en av mina barndomsöar, dit vi ofta for ut för att bada medan föräldrarna satt på värdshuset och drack kaffe.
Under tiden vi drev anläggningen Alaska forskade Göran om Hilma. Göran arbetade då vid Göteborgs Universitet som professor i miljövetenskap. Semestrarna gick nu åt till att sköta Hilmas vackra trädgård och att forska om utvandring i Hilmas fotspår. Hennes familjeförhållanden och bakgrunden till hennes stora steg, att såsom ensam kvinna vid 26 års ålder emigrera till USA 1897 väckte ett enormt intresse. Det var denna forskning, som förde oss vidare in i hela utvandringshistoriken, då drygt 1 miljon svenskar utvandrade företrädesvis till USA. Intervjuer med anhöriga och berättelser från människor som känt Hilma, tidningsartiklar, fotografier och brev gav oss information. Men vi kände att vi själva ville uppleva de platser, där Hilma vandrat. Vi ville veta om det fanns människor kvar i Alaska, som kunde ge oss ännu mer uppgifter. Vi besökte och intervjuade Alaskagrevens son Charles af Forselles, som bor i Anchorage och är son till en av de mest kända guldgrävarna under Hilmas tid i Alaska ( se Guldgrävarna-Svenska äventyrare i Alaska av Tord Wallsröm och Charles af Forselles). Vi reste med det tåg som vi tror Hilma tagit sig upp till Dawson med, och vi besökte Elmer E Rasmuson Library i Fairbanks, dit allt material från Klondyketiden samlats. Denna forskning mynnade ut i två stora arrangemang: en teaterföreställning, som hölls på Alaska i Strömstad sommaren 2009, som handlade om Hilmas liv och boken ”I Hilmas fotspår – en resa till Alaska i USA och i Strömstad”, som blev klar 2011, se bilaga. Jag vill verkligen påstå att vi levde i Hilmas fotspår under dessa 5 år.

Och så var det syftet. Då skrev jag så här:
Syftet med filmprojektet är att göra en film på 90 minuter om Hilma Svedal. Filmen kommer att anknyta till utvandringen till USA, guldrusherna och vad guldet kunde åstadkomma i kombination med kvinnokraft och entreprenörsanda.

Sedan tog jag mig an alla 18 scenerna som skall spelas in i Alaska i USA och i Strömstad. Det tog hela min kraft. Jag riktigt levde mig in i filmen och kände stor nostalgi över svunna tider och fantastiska resor till Alaska. Så härligt att få vara med om det en gång till. Under arbetets gång reste jag än en gång i Hilmas fotspår från Göteborg med MS Norge, gick i land på Ellis Island, drog iväg till farbror Samuel i Portland och vidare upp till Alaska och Nome

Three Lucky Swedes i Nome 2007

Three Lucky Swedes i Nome 2007

Nu ligger förhoppningsvis kuvertet där på bidragsgivarens kontor i Stockholm i väntan på att bli godkänt. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle komma att kännas att få pengar till något sådant här roligt. Det där med kultur är märkligt för mig som arbetat ihop till varenda krona under min tid som revisor. Nu söker jag bidrag för mitt jobb. Det hade jag väl aldrig kommit på tidigare. Det är en helt ny värld och ni får inte skratta åt mina påfund om det går åt pepparn. Jag har ju himla kul längs vägen och det är bättre att spänna bågen än att vara livrädd för att göra bort sig. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen – eller hur?

En reaktion på “Alaskafilm på G

  1. Mycket intressant med filmen., om Hilma Svedal. När jag var på Skee kyrkogård såg jag hennes gravsten, som kanske Du/Ni också sett.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *