En oförglömlig måndag

Det var en ovanlig måndag. Vi åt frukost klockan halv 8 och sedan bar det iväg. Först till ett kontor klockan 9, där tanterna ville veta vart valpen skulle ta vägen. Vi satt i barnrummet och läste under tiden som mamma var inne och talade med tanterna. Efter en timma blev vi inkallade och valpen fick träffa tanterna. De var snälla tyckte valpen. Sen var det vårdcentralen. Adressen hade blivit ändrad och skulle ändras tillbaka till mammas adress. Nästa besök gällde skolan. Valpen skulle ta farväl av alla sina kompisar. Fröken fick en blomma i fredags, men kompisarna hade inte blivit ordentligt kramade. Valpen kände sig viktig och väl omkramad. Nu var det bara åkbandet kvar, som måste inhandlas till mamma på Apoteket. Mamma måste ju kunna spela kort och läsa under tågfärden, utan att få ont i magen. En kopp kaffe under väntan på att kunna gå på tåget. Nu var stunden inne. En ny skola, en ny plats. På väg till tåget säger plötsligt valpen att det skulle vara mysigt att vara kvar. Här fanns ju lekkompisarna. I den nya lägenheten finns inte några lekkompisar.  Vi såg små diamantdroppar i ögonvrårna. Usch, det gjorde ont i hjärtat när jag gick till bilen.

Jag åkte iväg till VSA, konstföreningen som jag är med i och där jag hade min utställning. Nu visades Hans Carbes utställning. En fantastisk utställning av en fantastisk konstnär. Trots att han har fullt med slangar överallt och svårt för att röra sig och det är omöjligt att själv utföra vardagsbestyren, så fixar han fantastiska konstverk. Har ni möjlighet, så ge er in till VSA på Karl Johansgatan i Götet och kolla Carbes utställning.Hans Carbe

Klockan blir fyra och jag far iväg till kollationeringen av Hans Sjöbergs föreställning ”Allt Finns”. Jag hade fått manuset för ett par veckor sedan, men bestämt mig för att spara genomläsningen till kollationeringen. Det är mysigare att höra skådespelarna, som skall vara med i föreställningen, läsa. Det var så bra, så himla bra. Det handlar om en jazzsångerska, som återser John. Jag blir alltid så förälskad i Hans Sjöbergs texter. Han har så underbara ord. Här är ett litet smakprov från föreställningen

”Solljuset genom lövverket. Allting glittrar, glimrar som guld, som blinkande ljus, som ögon. Det är en korridor, en hall, en sal i ett slott. Det är någon där med mig. Han håller min hand. Träden sträcker sina armar mot oss. Kramar oss. Tröstar oss.
Men när jag öppnade ögonen var jag ensam. Ingen såg det jag såg.
Men en kväll…”

Jag åker hem i mörkret. Alla dagens intryck går runt i huvudet på mig. Somliga dagar glömmer man nog aldrig. Jag tror att det här är en av dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *