När jag går ut i verandan på morgonen och ser alla tygerna och slipsarna och de fina kapporna och väskorna, som hänger där så gott som helt färdigsydda nu, ger det sådan jätteenergi. Det känns som att jag riktigt längtar till jobbet varje dag.

I provningstagen

Det hjälper mig att komma upp på morgonen och att få meningsfull sysselsättning. Jag gillar verkligen det vi lyckas göra. Det blir så himla fint. Jag känner glädjen i kroppen när jag tar på mig kappan, när jag skall prova att längden är ok och att den sitter bra. Arbetet med att sy hjälper mig att träna mina fingrar. Bara att sätta fast de små nålarna i tyget är en stor prestation. Jag har superdålig känsel i fingrarna och känner nästan inte alls att jag håller i nålen. Efter hand tränas styrkan och koncentrationen av att hålla i de pyttesmå nålarna och att knäppa knapparna.

De sista provningarna är de viktigaste

Koordinationen tränas också. Många ms-skadade har besvär med den. Jag har märkt att jag ibland har svårt att få den att funka. Koordinationen är viktig. Det är förmågan att samordna kroppsrörelser i förhållande till varandra och till omgivningen. Jag är alltid ute i god tid numera. Är jag inte det så blir jag hispig. Jag springer omkring  och blir alldeles vimsig och får lätt för att ramla omkull. Här arbetar vi i vår egen takt efter våra egna möjligheter. Det är bara det färdiga jobbet som styr vad som skall göras och målet är att visa upp alla

Arbetsträning med handsömnad i solen

väskorna och kapporna på utställningen den 13 och 14 september i Kulturhuset Vingen i Amhult i Torslanda. Vår ambition är att kunna få klara 15 kappor och några fler väskor tills dess. Jag får sådan glädje och entusiasm av arbetet att jag gärna sitter och syr in på småtimmarna. Nu är det ju ljust till sent på kvällen och i verandan lyser solen in länge.