Jag var å återbesök hos botox-doktorn idag. Han ville veta hur jag hade det med mina ben efter sprutorna jag fick för närmare sex veckor sedan. Jag berättade för honom att sprutan i högerbenet i det närmaste hade hjälpt helt. Det var det ben som jag nästan inte hade någon spasticitet alls i och som jag bara fick en spruta i. Vänsterbenet var det värre med. Jag väcks fortfarande alla nätter. Oftast är jag uppe och trampar på min cross-trainer. Är jag jättetrött så börjar jag med att stretcha genom att ligga på rygg och dra fötterna upp under ändan och lyfta ändan uppåt. Det blir som bakåtbrygga. Då anstränger jag de tre stora musklerna i baken. Det brukar ge verkan. Efter att jag räknat jättelångsamt till hundra lägger jag mig ner och hoppas att spasticiteten gått över. Nu efter botoxsprutorna brukar det gå över, men inte alltid. Då är det cross-trainern som gäller. Jag tycker att spasticiteten lugnat sig efter botoxen. Ibland kan jag sova ända fram till klockan fem på morgonen. Det är en stor lycka.
Däremot tycker jag nog att jag blivit svagare i benen nu med botox. Det var väntat och det hade doktorn också sagt. Men det är alltid svårt att inrätta sig i det innan det händer. Jag tycker också balansen blivit mycket sämre. Jag antar att det hänger ihop. I takt med att jag blir svagare så mister jag också styrkan att hålla mig upprätt. Så jag går. Var vardag tidigt på morgonen går jag en kvart med mina fina pumpstavar och varje kväll. Förut gick jag en halvtimma. Det klarar jag inte längre, så därför delar jag upp det i två kvartar. 
Doktor Löfving sa att det är bra att jag tränar för att inte svagheten skall ta över och jag hamnar i rullstol alltför snart. Han rekommenderade mig att ta kontakt med en sjukgymnast som är bra på neurologiska sjukdomar. Jag får så ont i höger sida när jag går. Jag överbelastar högersidan eftersom vänstersidan är så svag. Det är det sjukgymnasten måste hjälpa till med.
Jag älskar verkligen allt ljuset och önskar att jag alltid klarade mig utan sömn. Tyvärr är det ju inte så. Grannarna skulle nog tycka att jag är en underlig figur om jag plötsligt började gåträna på nätterna utomhus. Ibland brukar jag stå ute vid vår fina rosenrabatt och lyssna till ljudet klockan fem på morgonen när solen skiner. Det är fantastiskt tyst. Inte ens fåglarna har börjat att kvittra. Jag känner dofterna och jag känner lyckan i hela kroppen. Allt är så himla fint nu. Det gäller att suga in det, att tänka in det, att se till att det stannar i minnet. Vi behöver sådana minnen för att stå ut med våra långa mörka vintrar. Midsommartid, det är en underbar tid.