På promenad i området runt Eiffeltornet

Idag kommer vi till området runt Eiffeltornet. Frukosten är avklarad och vi gör oss i ordning för dagens promenad. Som vanligt varje morgon tar jag en tablett Tolterodin Actavis som lugnar ner kisseriet och stoppar in en OB-båge i slidan och tar en blöja modell större i trosan. Och så gäller det att ta på sig mycket kläder. Hösten har kommit även till Paris. Långkalsonger under byxorna och undertröja, långärmad tunnare tröja och en tjockare och så en varm jacka. För säkerhets skull tar jag med en varm cape som jag kan slänga över eller ta runt benen om det skulle behövas. Det är kallt att sitta stilla på en elmoppe hela dagen. Det blir stor skillnad för den som går och håller sig varm. En extra blöja i handväskan är också bra och naturligtvis en Sifrol, ifall jag skulle få spasticitet i benen. Nu var det bara att köra iväg. Vi tar oss ner till Concorden och går över bron till vänstra sidan av Seine. Vi följer strandkanten fram till platsen för Tour Eiffel. Det är en lång fin promenad i sagolikt vackert oktoberväder med gula höstfärger som lyser i solen. Vi kan se alla flodbåtarna, som nu ligger stilla efter turistsäsongens slut.
Vi går över bron till Jardins del Trocadero och finner en uterestaurang där vi kan ladda batteriet som vanligt. Promenaden var lång så det är inte mycket kvar nu. Det lyser rött. Vi sitter länge på restaurangen och äter sakta. Jag behöver gå på toa och letar mig, efter att ha frågat var den ligger, ner i bottenvåningen. En lång trappa leder ner. Det är inte särskilt vanligt i Paris, att toaletterna ligger så att de är tillgängliga med elmoppe. Här är det kryckan som gäller. Det är alldeles mörkt där nere. Bara stearinljus är tända. Jag blir alltid lika osäker när jag skall röra mig i mörker. Balansen blir besvärligare. Här gäller det att se sig för. Ett överraskande trappsteg och jag ligger där. Allt går bra. Jag tänker på hur alla de rullstolsburna klarar av sina toabesök i en sådan stad. De kanske har sina kända platser.
Nu är elmoppen laddad. Inte helt och det satte spår i hemkörningen. Det var långt hem. Säkert minst en timmas promenad, så Göran var tvungen att putta på med kryckan där bak.