Louvrens ingångskupol

Nu är vi som hemma när det gäller att hitta i Paris. Vi följer samma strög ner till Concorden, vidare genom Tuillerierna och fram till Louvren. Den där glaspyramiden fanns inte förra gången när min lillasyster och jag var här i mitten av sjuttiotalet. Den byggdes 1989. Utanför muséet är det superlång kö. Jag kör fram till vakten och frågar var jag kan komma in med min elmoppe. Han släpper genast in oss genom grinden längst fram och visar vägen fram till en hiss.

Hissvakten i Louvren

En hissvakt öppnar för oss och trycker ner hissen och vi kommer ut på bottenvåningen. En kvinna i informationen visar var vi skall gå för att se Mona-Lisa. Inga biljetter behövde vi köpa. Vi följde pilarna och kom fram. Tillsammans med alla andra försökte vi få ett bra foto. Förra gången jag var här fick ingen fotografera eller komma nära målningen. Nu stod en hel hord med människor bara några få meter från Mona-Lisa med mobilerna blixtrande.

Mona-Lisa innanför sprängsäkert glas

Det hör liksom till att man skall titta in i Louvren om man gillar att titta på konst och är i Paris. Men jag tycker nog inte det är så himla spexigt att se målningar från 1400-talet. Barnen ser ut som stora välgödda tjockisar som har huvuden som är lika stora som deras föräldrar. Dessutom får jag ingen entusiasm av den sortens måleri eftersom jag aldrig skulle klara av att måla något liknande. Fast nu har jag börjat på en målarkurs som heter fritt måleri. Jag var där för andra gången igår och fick veta det där med fritt måleri kanske inte var den bästa beteckningen eftersom det ingick 12 timmars kroki. Vi skall sitta modell för varandra. Usch, så gräsligt. De två första gångerna som jag varit på kursen har jag hållit på att måla Madonnan av Edvard Munch. Det var den första uppgiften som jag fick. Jag höll på i tre dar och nu har den ställts undan i ett rum bredvid kurslokalen. Magistern tyckte att jag måste vila från den ett tag för att se vad som eventuellt skulle förbättras. Så vem vet, jag kanske skall ta mig an Mona-Lisa som nästa uppgift. Jag undrar om det är möjligt att få till hennes leende.

Tuilerierna med Concorden och Triumfbågen i bakgrunden

Vi fortsätter enligt min planering för dagens promenad över Pont du Carrousel och kommer in i Latinkvarteren på Seines vänstra sida. Här kan jag förstå att Hans, min kompis regissören trivdes när han bodde i Paris. Affärerna och skyltfönstren visade konst, konst, konst. Å det var så mycket att titta på och entusiasmeras av. Jag hade lovat Hans, att jag skulle kolla om alla stolarna fanns kvar i Luxembourgträdgården. Och det kan jag lova att de fanns kvar. Precis som i Tuilleriträdgården. Mängder med stolar. Och folk satt där. De småpratade. Unga och gamla.

Ett hörn av den otroligt vackra Luxembourgträdgården