Tidens förgänglighet

Morgonpromenaden var tung idag. Inte alls så lätt och pigg som igår. Kanske blir det för mycket för mina ben att gå två dagar i följd. Men det kändes så fantastiskt att vakna pigg och inte ha superont när jag tar mig ur sängen.Jag skall till kiropraktorn klockan 14. Det skall bli intressant att höra vad han säger. Har höften förskjutits upp igen? Det känns inte riktigt så illa som förr. Men ärligt talat så finns det inget jag gjort, som skulle göra det bättre. Så länge droppfoten finns kvar så kommer säkert höften att skjutas upp.

Batik "Näcken" av Kaja Lindvall

Batik ”Näcken” av Kaja Lindvall

Men det är bara småsaker egentligen. Jag var och hälsade på min väninna igår. Det var tungt. Vi sitter i trädgården och bredvid oss i rullstolen sitter min vän som ett kolli. Vi äter matjessill med gräddfil och gräslök och potatis och jordgubbar med socker på och vispad grädde. Min vän blir matad genom en sond, som hemtjänst kommer och sätter dit. Under två och en halv timma rinner maten från påsarna, som finns upphängda i en ställning, in i magen genom ett litet plaströr. Hon ville ha lite kaffe sa hon plötsligt. Det var nästan de enda ord hon sa när vi var där. Hennes man doppar en skumgummiplupp i sin kaffemugg och stoppar in pluppen i hennes mun och hon suger in kaffet. Hon kan bara se lite sa hennes man, kanske högst två meter. Men hon hör bra, sa han. Jag lyckades inte få någon ögonkontakt. Mest satt hon och sov när vi var där, men jag förstod att hon var med oss ändå, för hon nickade när jag berättade om när vi platsade våra kanadensare och frågade om hon mindes det. Hon målade vita prästkragar runt hela kanten på sin blåa båt. Det var jättefint. Nu ligger den oanvänd nere vid strandkanten sedan många år tillbaks.
Trädgården runt den lilla bruna timmerstugan håller på att växa igen. Intresset hos hennes man finns inte kvar längre. Han har ingen att dela det med. Jag har fortfarande kvar alla kaffefiltren med hennes påskrift om vad det är för frön som ligger i påsarna. Nu breder rhododendron, pionerna, azaleorna, rosorna, schersminbuskarna och allt annat ut sig obehindrat. Det är inget fel med det. Också det vilda kan vara vackert. Det är bara så stor skillnad mot det min vän ansåg vara fint i hennes trädgård.
Alla fågelholkarna, de var 54 stycken en gång, har antingen ramlat ner eller övergivits efter att ingen ser till att rensa dem längre. Men visst hör vi fåglarnas sång i skogen runt omkring oss. Det finns ingen framtid att tala om. Visst kommer Brexit och vädret och flyktingar på tal. Men sådana trivialiteter känns mest som bortkastad tid i vår gemenskap. Det är inte det som rör sig i våra huvuden när vi sitter där tillsammans. Vi sitter och minns.

Målning av Kajsa Lindvall

Målning av Kajsa Lindvall

I februari 1974 fick jag plötsligt jobb i Göteborg. Det har gått 42 år sedan dess. En kompis från Stockholm kände en tjej som han tyckte jag skulle träffa. Jag tog bussen till Sävedalen. Vi skulle äta vindruvor och ost och dricka vin uppe på berget. Som bildlärare visste hon att Sävedalen var en bra plats att bo på. Jag blev kvar med mitt boende nära min vän i sjutton år. Hon öppnade en helt ny värld för mig. Hon var konstnär. Hon hade inga gardiner för fönstren, klädde sig annorlunda och läste dikter. Hela hennes lägenhet var fylld med egna målade tavlor. Å, så mycket fint hon kunde göra. Jag var så ofantligt avundsjuk. Det där ville jag också kunna. Jag ville också gå på Konstfack. Men jag var familjeförsörjare nu. Det var kört.

Nu har jag tid. Massor av tid. Och jag gör precis det som min vän alltid tyckte jag skulle syssla med. Jag målar. Tänk om hon hade varit frisk nu. Vi skulle återuppliva gamla minnen från vår målarkurs på Koster. En sen kväll tog hon med sig vinflaskan ut till ateljén. Hon skulle minsann visa den där autodidakte läraren att hon kunde måla. Morgonen därpå vid genomgången såg han beundrande på den vackra marinmålningen. Det var den sista oljemålningen hon gjorde.

Egen oljemålning 100x120 cm Pris: 4.500:-

Egen oljemålning 100×120 cm Pris: 4.500:-

Om hon var frisk nu så skulle jag kunna träna upp min dåliga balans när vi skulle ge oss ut i farvattnen i våra egna tillverkade kanadensare. Och vi skulle minnas den där kvällen då vi for till krogen och hon sa: jag hoppas det blir en fin kille jag får dansa första dansen med. Plasten i händerna var inte riktigt borttvättad så det fanns risk för att han fastnade för alltid. Och pappa som inte trodde att vi tjejer skulle kunna tillverka en plastbåt. Han blev grymt förvånad när vi fyllde formen med vatten och släppmedlet löstes upp och fartyget flöt upp som en svan.

Vi hade alltid för lite pengar. Men vad gjorde det. Vi fixade det genom att hon betalade hyran för sommarstugan i Nääs genom att måla alla väggar. Längst upp under taket ringlade sig vackra blomstersträngar genom rummen. Jag jobbade som reseledare och så kom vi till fjällen med våra söner och åkte skidor.

En stor sorg känns i kroppen. Du är kvar, men ändå inte. Allt i ditt huvud som jag så gärna hade velat få ta del av, alla dina kunskaper som jag velat lära mig, är instängda för alltid. Alla stora svarta soppåsar, fyllda med blöjor, som står utanför ingången till stugan, ramperna som finns utlagda för att rullstolen skall kunna köras in, håret som är vitt och rufsigt på det framåtlutade huvudet hänger ner över ögonen, händerna under filten kan inte lyftas, hostan för att få upp slemmet i halsen känns oroande och hennes man som säger att vi inte kan förvänta oss några långa meningar till svar, allt känns som en enda stor sorg efter min fantastiska vän som tog hand om mig när jag som bortkommen lantlolla kom till storstan för 42 år sedan. Jag kan aldrig ge tillbaks. Det finns ingen att ge till. Hon behöver inget längre. Jag vet inte ens om hon uppfattar mina ord som jag så trevande fyller tomrummet med. Där i trädgården, där vi sitter mitt i paradiset med all vacker fågelsång runt omkring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.