Strindbergs samlade verk

Jag fyller mina vakennätter med Strindberg. Tro det eller ej, men i mammas bokhylla står en hel hop med Strindbergs böcker. Jag tror ingen av oss sett det tidigare. Jag har nog mest sett Nordisk Familjebok. Jag frågade min syster, men hon hade inte sett det. Det är små böcker med bruna skinnryggar och ingen av oss har haft en tanke på att dra fram en av böckerna för att se vad det var. Så är det med sådant som alltid funnits där.

Torslandahimmel

Torslandahimmel

Man blir blind för sådant som alltid stått på samma plats. Vi satt i soffgruppen i vardagsrummet och småpratade. Plötsligt fick jag för mig att dra ut en av böckerna och blev jätteöverraskad när jag såg att det var Strindbergs böcker, säkert 20 stycken. Var i all sin dar hade mamma och pappa fått dem ifrån. Jag växte inte upp i ett läsandets hem. Vi hade några få böcker stående i en liten bokhylla, men det var aldrig någon som intresserade sig för dem. Mamma och pappa tyckte nog mest att det där med att sätta sig och läsa var sådant som de gjorde, de där som inte hade något att ta sig för. Och hade man inte något att ta sig för så var man inte till någon nytta. Det skulle vara nyttigt det man tog sig för. Jo, då de hade fritidsintressen. Mamma var bilkårist. Det har hon berättat mycket om. Hon tog busskort i bilkåren och vann fina priser i skytte. Hon gillade att sy. Hon sydde alla våra kläder och lagade massor av mat till oss och till alla som pappa ofta tog med hem. Men syendet och matlagningen var ju till nytta. Och pappa var jägare och kom hem med kött. Och det var också till nytta. Det där med musik och teater var inte ett dugg intressant att lägga tiden på. Så därför blev jag så överraskad när jag såg alla Strindbergs-böckerna. Nu är mamma senil och har inget minne kvar som kan berätta om varifrån alla böckerna kommer. Men jag skall läsa igenom dem. Jag tror att jag är vuxen det nu. När man läste dem i skolan så var det fel ålder. Jag tyckte det var supertrist och begrep inte ett dugg av det jag läste. Men nu.
Jag läser mest på nätterna när benet håller på att hoppa som bäst. Då lägger jag kroppen i spjärn för att slippa känna av elstötarna. Om jag ligger så en längre stund, till benen somnat, så brukar det vara lagom länge så stötarna har gått över. Då måste jag ha något roligt att sysselsätta mig med under tiden. Och det har blivit Strindberg just nu.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.