Planera för ålderdomen

När skall man börja planera för de sista åren i livet? När man tror att det är två år kvar, eller tio eller femton? Frågan ställdes på ett kalas vi hade i helgen. Vi var alla pensionärer. Åldern låg mellan 65 och 75. De flesta hade redan fått krämpor. Mer eller mindre. En av deltagarna hade blivit ensam efter många års gemenskap. Två hade opererats för prostatacancer, en hade precis avslutat sin cancerbehandling, en utreddes för eventuell risk för alzheimer, en hade opererats i underlivet, en hade blivit av med både njure och mjälte  och en hade hjärtbesvär, dålig hörsel och syn. Det var ett fantastiskt piggt men aningen skadeskjutet gäng. Ingen hade kanske aldrig tidigare slagits av tanken att man skulle börja planera för ålderdomen. Man tycker säkert det är för tidigt. Ända tills det börjar gå över styr. Tills man blir tvungen. Och kanske inte ens då. Barnen får ta över. Den egna styrningen är satt ur spel.

Pappas garage

Pappas garage

Min mamma blev över 100 år. Hon sa alltid, det blir inte enkelt för er att ta hand om allt det här. Jag minns att pappa, som blev nästan lika gammal, informerade oss om var nyckeln till gräsklipparen låg. Han började också plocka i ordning sina verktyg i garaget. Garaget var hans lekstuga. Hans mest älskade ägodelar. Maskiner, verktyg, skruvar och spik. I mängder. Vi sorterade i högar. Det som kunde komma till användning i en hög, det som skulle brännas i en annan och det som vi tyckte bara var skrot i en tredje. Så ringde vi till en kille som tidigare hade hjälpt oss med att ställa i ordning trädgården och som målat om garaget. Han hade kontakter med andra som kunde ta hand om och som visste vad som kunde komma till användning. De stuvade in allt i släpvagnar och minibussar. De ville inte ha betalt. De kramade om oss och tackade för allt de fått. Det kändes bra med tanke på pappa.

Mamma och en av hennes trasmattor

Mamma och en av hennes trasmattor

Mammas alla fina trasmattor, det var minst 30 stycken nya och oanvända, lämnades till en man som kör långtradare med grejer till Albanien. Det gjorde ont när vi var tvungna att montera ner mammas fina vävstol. Den skickades säkert till bränningen tillsammans med sängar och möbler som ingen ville ha.
Men jag måste nog tänka så som jag tänker med mitt måleri. Det är roligt att ha något att sysselsätta sig med och att någon vill ha något av det. Sedan hamnar kanske det också på bränneriet en dag.

Jag vaknade som vanligt tidigt. Då ligger jag och funderar. Jag tänkte vidare på den där frågan om hur vi skall planera för de sista åren. Jag kom att tänka på allt roligt vi haft med början den 21:e december då den ene sonen fyller år och alltid har stor bjudning. Sedan över jul och nyår och dagarna därefter. All samvaro – tillsammans med nära och kära. Barn och barnbarn och vänner. Jag kände att det där måste jag värna om.

Strömstad Spa

Strömstad Spa

Efter nyår checkade vi in på hotell. Med spa-bubbel, vattengympa, bad, yoga, middag och mycket prat tillbringade vi några otroligt gosiga dagar på Strömstad Spa. Vi var 16 pers men kunde varit det femdubbla med bara de närmaste i familjen.

Jag funderade vidare. Tänk om jag skall försöka få till en långhelg med våra vänner på Strömstad Spa. God mat, spa med massage, ansiktsbehandling, vattengympa, yoga och morgongympa. Allt med inriktning på en trivsam ålderdom, med diskussioner om framtiden och med många olika ”prova-på-sysselsättningar”. Jag skall genast skrida till verket. Jag hoppas få med så många som möjligt. Helst ett par hundra. Helst under 2020.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.