Omväxlande vardag

Härligt, nu är förkylningen så gott som helt borta. Jag har tränat alla dagar hela veckan och under helgen där före hade jag utställning på några av mina målningar och några kappor i den nybyggda kyrkan i byn.

Konstutställning i Amhults kyrka

Konstutställning i Amhults kyrka

Arrangörer var Lions: Vi var sexton konstnärer som ställde ut. Var och en fick ett litet bås med tre skärmar som skulle fyllas med våra alster. Under båda dagarna kom det faktiskt riktigt mycket folk. Men usch, det var segt. Vi började att hänga upp det vi ville visa mellan klockan åtta och tio. Sedan var det öppet från tio till fyra på eftermiddagen. Det blir många timmar att bara gå omkring och fördriva tiden och att vara trevlig mot besökarna.

Minimalistiska bilder målade i olja målade med spatel och kappor sydda av mammas överblivna vävtyger och pappas slipsar

Minimalistiska bilder målade i olja målade med spatel och kappor sydda av mammas överblivna vävtyger och pappas slipsar

Jag tyckte ändå att min utställning var fin. Men vad hjälper det när de flesta besökarna mest var där för att hälsa på sina Lions-vänner. Ingen var intresserad av vilken teknik jag använt i mina målningar. Ingen frågade om det var olja och ingen förstod att jag verkligen ansträngt mig för att med spatel i stället för pensel, som jag var van vid, hade lyckats få till en jämn yta med exakt den färg som jag efter stor möda blandat fram. Det fick jag aldrig berättat. Det minimalistiska var nog heller inget som tilltalade. Däremot var det många som beundrade arbetet som jag lagt ner på kapporna. Kanske är det arbetet lättare att förstå. Många har säkert sytt tidigare och vet viket arbete som ligger bakom. Och att de här kapporna hade sytts av tygbitar och slipsar gjorde dem imponerade. Men, nej sådana samlingsutställningar där man är en i mängden är inte min grej. Jag tror inte att det är bra för någon. Alla besökare bara springer förbi, slänger en blick och går vidare. Det är precis som när jag kommer in i ett stort varuhus med en myriad av kläder. Det liksom köver sig. Jag kan inte urskilja om där finns något enda intressant plagg. Det blir bara en enda stor massa. Jag får väl se Lions-utställningen som en marknadsföring. Kanske fanns det någon som tog visitkortet eller lade mitt namn på minnet.

Revisorsränderna går aldrig ur

Revisorsränderna går aldrig ur

Redan klockan nio på måndag morgon hade jag kundbesök. Våren är bokslutstider.Tänk jag tycker fortfarande att det är roligt att hålla på med siffror, att se hur det har gått för företaget och att ställa i ordning bokslutet. Men det är inte utan att jag börjar känna mig lite ringrostig nu. Kunderna är för få så jag får inte den träning som behövs för att arbetet skall flyta på som förr. Jag måste kontrollera procentsatser och sådana uppgifter som förekommer mer sällan extra noga. Man jag skall nog hänga i i några år till tror jag.
Klockan tre på eftermiddagen var det träning hos Erik på Sahlgrenska. Måndagens träning var tung. Det blev mycket gående och stående under helgen i samband med konstutställningen och det satte spår. Eric hade fixat ett träningsprogram som var jättebra så jag körde på. Min onda rygg vill inte ge med sig, men jag har bestämt mig för att jag skall träna bort det onda.

Träna bort artrosen hos Carina på Hälsa i Kubik i Mölndal

Träna bort artrosen hos Carina på Hälsa i Kubik i Mölndal

Om det nu är artros, så skall det tränas bort, sägs det.
På tisdagen var det dags för Carina, fysioterapeuten på Hälsa i kubik i Mölndal. Jag gillar deras maskiner och Carina är fantastiskt entusiasmerande. Jag var trött när jag kom hem, men jag märker nu att återhämtningstiden blir allt kortare.
Efter att jag ätit Middagsfrids fantastiskt goda lunch, som vi får levererad mat till tre gånger varannan vecka, och efter någon timmas vila, så var jag fit for fight igen. Nu kunde jag ta mig an nästa bokslutsgranskning. Med kommande lördags nära förestående årsmöte så gick det inte att vänta. Det måste ju bli klart innan dess.

Födelsedagsbarnet skiner som solen

Födelsedagsbarnet skiner som solen

Redan nästa dag, onsdag klockan elva var jag tillbaks hos Erik för träning. Vi småpratade och jag berättade för honom att efter den här träningen skulle jag iväg till affären och köpa present till min son, sedan hem och göra klart granskningen som jag börjat på dagen före och sedan skulle jag iväg på sonens födelsedagskalas. Han frågade vilket av allt detta som var jobbigast. Jag berättade om min plåtburk till bil som jag kör omkring med och om rampen som jag kan ta ut elmoppen med när jag behöver ”springa runt på stan”. Jag berättade för honom om min blogg som jag skriver. Där kan han gå in och läsa om det jag har för mig i vardagen. Det kan ju vara bra för förståelsen för oss med MS. Vi är inte riktigt som alla andra. Ena dagen glada och pigga och andra dagen helt sänkta och orkar inget alls.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *