Njurbäckeninflammation

En vecka har gått. Bara en vecka. Så kort men ändå så långt. Förra söndagen var vi i Lisebergshallen och tittade på Sebbe när han tävlade i taekwondo. Han vann! Det var kul att se så himla duktig han blivit på så kort tid.
På kvällen satt vi och småpratade och jag löste sodoku. Plötsligt drog det en dimma över hela mig. Jag var tvungen att lägga mig. Den natten var inte rolig. Hela kroppen var i uppror och i huvudet var det ett helt gäng som höll på att kasta kniv. Jag bestämde mig för att det var biverkningar av den nya medicinen som de prackat på mig i utbyte mot min sifrol som jag använt i många år. Sifrolen var slut på det apoteket och jag fick en som skulle vara samma.
Men jag blev bara ännu sämre under måndagen. Eftersom jag också kände mig illamående kom jag på att det här måste ju vara influensa. Under natten till tisdagen hade jag lika ont som den förra. Jag var alldeles slut, orkade ingenting. Då kom jag på att det naturligtvis måste vara ett ms-skov.
Jag har inte haft något skov under de senaste 10-15 åren så det var inte det första jag tänkte på nu. Men allt det onda i huvudet och den supertrötta kroppen, ja det måste vara ett skov. Jag ringde till ms-teamet direkt på tisdag morgon. Det tar tid. Ett samtal, om man överhuvud taget kommer fram till kön, kan ta upp till en timma innan man släpps fram. Men när man väl kommer fram så får man fantastisk hjälp. De kan allt om ms. Syster Birgitta lyssnade noga och frågade mycket. Hade jag någon kroppsdel som inte funkade? Nej, så var det inte. Birgitta tyckte inte det lät riktigt rätt så hon bad att få återkomma efter att ha talat med doktorn.
Hon ringde onsdag eftermiddag och berättade att det kan vara något annat och det måste utredas. Hon föreslog att jag antingen skulle sätta mig på akuten, men väntetiden kunde bli flera timmar, eller att jag skulle åka till vårdcentralen och ta prover där först.
Så på torsdag morgon togs prover på vårdcentralen. De rekommenderade mig att genast åka till Sahlgrenska. Mitt infektionsvärde CRP låg på 200 och skulle egentligen vara max 5.
Vi åkte raka spåret till Sahlgrenska och kom direkt in. Det var som om de stod och väntade på att få någon att ta sig an. Helt tomt på patienter. Lugnet före stormen visade det sig senare under dagen. Nya prover togs. CRP-värdet som tagits på vårdcentralen kunde inte mätas högre där. På Sahlgrenska hade de bättre maskiner. Nu var värdet 440. Jag kördes till korridoren bakom akuten i väntan på att få komma in på avdelning 91.
Klockan blev sen eftermiddag. Många hade undersökt och gett mig information om hur de tänkte i nuläget. Ingen mat, men efter att jag bett om en macka så kom en torr dubbelmacka med ost som smakade himmelskt.
Jag rullades in på avdelning 91 där jag först hamnade i korridoren och sent på kvällen fick den stora äran att bli flyttad in i allrummet. Jag var den enda som hade tv nu. Jag skickade sms till mina anhöriga att de var välkomna till mitt rum. Jag hade kyl, mikro, bokhylla full med böcker, ett stort matsalsbord med åtta stolar, en stor soffgrupp, tv och fina växter. Och så naturligtvis full service av personalen som kom med dropp och tog prover titt som tätt.
Jag fick smärtstillande och sov ganska ok under natten. De matade på med antibiotika intravenöst mest hela tiden. Det var fredag morgon. Den fina salongen byttes mot ett trebäddsrum, längst in mot fönstret. De vita dragspelsgardinerna drogs för så jag fick lite privat. Kvinnan längst bort mot dörren hade kraftig kol efter år av rökning. Hon fick hjälp med andningen med en syrgasapparat. Ibland trodde jag inte hon skulle klara nästa andetag. Hon ropade ständigt på hjälp. Hon bodde ensam. Hur skulle hon klara sig?
Bredvid mig låg en äldre man som hade fått hjärtinfarkt. Han var jätteorolig och pratade i sömnen alla nätter. Högt och tydligt gav han den ene efter den andre svar på tal. Hans oroliga hustru skällde på honom varje gång han ringde hem. I ren frustration. Hur skulle de klara sig?
Jag blev körd till röntgen två gånger. Först röntgades lungorna. De befarade att jag hade lunginflammation. Senare visade det sig att det var fel. Så blev jag körd ner i valven där den stora skiktröntgen-apparaten står. Där regerar Niklas. Han är glad och pigg. Hans röst ekar. Ovanför i taket ser vi akvarier med fiskar. Jag väntar på min tur. Kvinnan i sängen bredvid frågar Niklas om han känner en man som hon känner och nämner hans namn. Niklas frågar om mannen jobbar med transporterna. Nej svarar kvinnan, han är kirurg. Ok säger Niklas, nej honom känner jag inte. Niklas sjunger. Det känns riktigt trivsamt.
Så kommer jag in och blir lagd i den andra sängen och blir inslussad i den stora apparaten, sen utkörd, får färgvätska, blir inkörd igen och så är jag klar. På vägen tillbaks far jag fram genom alla korridorerna. Jag ser målerier på väggarna, människor som skyndar fram och hissdörrar som öppnas och stängs. Det är som på film. Så är jag tillbaks i trebäddsrummet.
Antibiotikan fortsätter. Massor av prover tas. De hittar inte varför inte CRP-värdena går ner. Värdena pendlar mellan 300 och 400. Jag får en dipp i humöret. Tänker på alla mina närmaste som råkat ut för cancer och lunginflammation och en massa andra sjukdomar. Skall nu jag också få ta del av mera. Räcker det inte med ms?
Alla sms, telefonsamtal och besök från nära och kära hjälper mig framåt. Jag får tidningar och böcker och massor av godis och frukter och bär. Nu kan jag göra i ordning min egen frukost med naturell yoghurt och strössel och bär. Jag läser Hans Roslings bok på nätterna när konferensen pågår som mest i sängen bredvid.
Sköterskan meddelar att nu har röntgen visat att det är fel på dräneringen från njuren. Det rinner inte igenom. De måste öppna och sätta dit ett dränage tills vidare. Jag körs till operationssalen. Allt är vitt, alla talar lugnt och småtrivsamt och musiken som står på är i samma stämning. Så mysigt man kan ha det. Jag ligger på mage för dräneringen skall kopplas på i vänster ryggsida. Jag får bedövning och känner inget alls. Så körs jag tillbaks genom alla korridorerna igen. Nu känner jag igen vägen.
Lördag morgon. Jag har sovit bättre än på länge. Inget smärtstillande har behövts. Efter att njuren tömts på vätska har jag inte alls lika ont där längre. Nu har jag en slang på magens högersida där urinen rinner ut i en stomi-påse och en slang bak i vänster sida där vätskan från njuren rinner ut. Jag känner mig som en hulahula-dansös. Det är inte kul men det är ok. Som en följd av all antibiotikan har jag diarré. Mitt i natten måste jag ringa på syster. Hur i all sin dar skall detta gå till? Men det funkade. Personalen är helt fantastisk. De vet precis när hjälpen behövs som bäst och vilka ord som skall sägas precis i rätt stund. De är verkligen som vältränade elitsoldater.
Urulog-doktorn med sköterska kommer tidigt och sätter sig på min sängkant. Operationen med dräneringen har blivit bra och nu skall vi bara vänta på att inflammationen lugnar ner sig. Det kommer att ta några dagar. Om jag vill så kan jag få åka hem nu. Det kom så plötsligt så tårarna börjar rinna. Så klart vill jag hem. Sova i min egen säng. Jag skickas hem med antibiotikapiller i en burk. Ett piller varje morgon och så ett på kvällen i en dryg vecka till. Hemma…………. Så nu väntar jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.