Njur-röntgen

Plötsligt ringde de från Sahlgrenska. Jag skulle in på röntgen. De ville se hur njurarna funkade. Nästa morgon blev tidig. Mellan klockan 07.15-.8.15 skulle jag dricka jämt fördelat 6 dl vatten. Klockan 08.15 skulle jag vara på plats på röntgenavdelningen. Påsarna skulle tömmas ordentligt före. Jag fick en vätska insprutad i armen, blodtrycket togs, och så skickades jag in i en kamera som fotograferade underifrån. Jag låg på rygg och njurarna sitter ju där bak. Fotograferingen tog ca 20 minuter. Jag låt och lyssnade på ettan på radion under tiden. Syster, som inte var syster utan bioteknisk nåt vad det nu var, satt bakom mig hela tiden och höll koll på instrumenten. Klockan 9.30 var allt klart och jag fick åka hem. Jag ringde till Göran som för andra gången fick ta svängen till stan. Alla borde ha en Göran. Han är verkligen en klippa. Han fixar allt här hemma. Jag knallar mest omkring som en lyxhustru och har fullt upp med min kropp. Det är ett fasligt jobb med min kropp tycker jag. Det är än det ena och än det andra. Det skall bytas påsar alla morgnar, stomipåse och njurdräneringspåse. Duschningen känns som ett maratonlopp.Ofta är kroppen trött. Då skall den stuvas ner i sängen. Och den kan bara ligga på höger sida. Inte på vänster sida för då gör det ont i dräneringsuttaget där den sjuka njuren sitter. Och inte på magen för där sitter stomin till urinutrinningen. Det är lite knivigt att bara ligga på ett sätt. Ofta vill man ju vända på sig. Jag försöker ändra ställning men det slutar efter en stund ändå på höger sida.
Ofta sätter spasticiteten igång i benen. Sifrolen vågar jag inte ta dygnet runt. Nu när jag inte äter kalciumpiller, det är tydligen inte bra när man har fel på njuren, så får jag mycket mer spasticitet. Det känns som elstötar. Man blir alldeles slut. Jag står bara ut i några få minuter. Sen måste jag trampa på cykeln som står i vardagsrummet, eller så drar jag benen upp under ryggen eller upp över öronen. Det är min stretching. Eller så går jag fram och tillbaka med rullatorn i vardagsrummet. Natt som dag. Spasticiteten har ingen dygnsrytm.
Efter all antibiotika så har jag kraftig diarré. Jag får akta mig noga. Vara på min vakt. Det kan komma när som helst och då gäller det att ha nära till toa. Jag tänkte köpa blåbärssoppa och keso idag. Det stoppar nog upp lite hoppas. jag.
Nu har det gått drygt tre veckor sedan den där söndagen då jag plötsligt blev en zombie. Allt tar sin tid. Jag försöker mellan varven sysselsätta mig med boken om mamma och pappa. Det är mycket och superroligt pyssel. Alla bilder skall väljas ut och skannas in och texten skall hittas på. Det är bra sysselsättning för en kropp som inte kan tas sig ut i friska luften, inte kan ta sig in till stan och lyssna på fin julmusik eller se all fin julpynt, inte kan, inte kan…………… Så nu måste jag tänka om. På allt roligt som finns.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.