Min vän och jag

Jag har just återkommit från att ha hälsat på en kär gammal väninna. Jag flyttade ner till Göteborg från lilla Strömstad 1974. De första fjorton dagarna sov jag på soffan hos min storebrors f.d fästmö. Det var en av de två som jag kände i hela Göteborg. Hon och hennes man hjälpte mig att skaffa en lägenhet i Gamlestan. Så ringde en kompis från Stockholm och berättade att han kände en tjej som jag borde träffa. Jag tog bussen till Sävedalen och där började vår vänskap. Hon styrde och ställde med mig, en bortkommen lantlolla. Hon föreslog att jag skulle skaffa en lägenhet i Sävedalen. Jag blev boende tvärs över gården i många år. Hon lärde mig storstadens levnadsvanor. Vi drack vin och åt vindruvor uppe på berget. Vi diskuterade konst och blev ovänner, men var kompisar igen på morgonen när ruset gått över. Vi tillverkade egna kanadensare i plast i pappas garage. På kvällen åkte vi på dans. Det luktade plast av oss, som vi inte lyckats tvätta bort. Hon sa: det måste vara en trevlig kavaljer som bjuder till dans för han kommer att sitta fast i händerna resten av kvällen. Våra söner växte upp tillsammans och vi stöttade varandra i allt under de där åren. Hon var mina söners teckningslärare. De berättar fortfarande om hur entusiasmerande hon var. Hon förde mig in i konstens värld. Jag var revisor och hon konstnär. Två skilda världar som gillade att umgås under alla år.

Föredrag på Röhska

Föredrag på Röhska

Hon levde i konsten, för konsten och  med konsten. Hela hon var konst. Alla hennes kompisar, förutom jag, var annorlunda. De läste poesi framför brasan. De talade ett språk som jag inte talade och de levde ett liv som jag inte levde. Det var nytt och spännande för mig.

Smycke av Kristian Nilsson

Smycke av Kristian Nilsson

 

Hon höll föredrag och doktorerade på Kristian Nilsson.Hans smycken bars av prinsessan Lilian och Birgit Nilsson. Han var en stor smyckekonstnär som förförde oss under 1970-1980-talen. Han gödslade med stenar och metaller och strävade efter att nå långt bortom den ”svenska fattigdomens estetik”, som Göran Christensson, chefen för Malmös Konstmuseum sa.

Ingen av oss är vid samma vigör som förr. Två gamla väninnor som båda drabbats av sjukdom som förändrat livet. Hon har inte övergivit konsten, men klarar numera inte av att hålla i penseln. Konstböckerna fyller bokhyllorna, men hennes syn är så dålig att hon inte klarar att läsa dem längre. Hennes målningar pryder alla väggarna tätt, tätt, i den nya handikappanpassade lägenheten. Jag känner igen dem alla. Jag minns att jag alltid beundrade hennes konst och hennes sätt att måla. Hon sa alltid: varför gör du inte det här i stället. Det där revisorsjobbet är inget för dig. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag gjorde som hon sa. Och att min sjukdom skulle bana vägen dit. Underliga är ett livs virrgångar. Man vet aldrig var man hamnar.

En av min väninnas målningar

En av min väninnas målningar

4 svar på ”Min vän och jag

  1. Helt otroligt, vad livet kommer med för överraskningar ”bara” för att man rört sig bland människor och så fortsätter. Relationerna binds ihop på något sätt förr eller senare och som är så givande… som Du berättar. Vissa personer blir så viktiga och ger så mycket….osv. Det är en mening med att man möts..i möten uppstår något…hej,hej..

  2. När jag flyttade till Göteborg vid 18 års ålder var det min kusin, din äldsta bror, den ende jag kände och då sov jag också över hos honom på ”soffan”. Vi var ute på dans och roade oss…Det kändes tryggt att ha en två år äldre kusin i närheten. Då bodde han på Nordensköldsgatan, eller Nordhemsgatan i GBG. Jag bodde alldeles i närheten av Sjukhuset där jag jobbade.

      • Det kan vi ta på telefon eller när vi ses, eller lite nu. Kan vara roligt för Dig att höra om den tiden då. Jag minns så väl Klara och Mamma och jag tog bilen till GBG, Klara körde bra för hon var med i ”billottorna”. Vi hade det roligt, glatt. Ingen av oss kände till GBG. Jag skulle börja jobba dagen därpå, på S.S. Vi gick in på en lägenhetsbyrå på Linnegatan ….osv. Bostad ordnades.Sen gick vi till Kurt-Bertil. Det var tider det på det glada 60-talet..hej,hej !!!

Lämna ett svar till Rosita Gustafsson -Lidén Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.