Magnesium mot spasticiteten

Jag tror att en ny människa är född. Och det är jag. Ja, jag skall väl inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men just nu känns det så.

Fampyra

Fampyra

Sist jag ropade hej för tidigt var när jag fick Fampyra-pillren. Jag trodde de var utan biverkningar och jag trodde jag skulle bli bra på att gå. Så hade doktorn sagt och så sa också sjukgymnasten på Sahlgrenska, som var specialiserad på detta med ms och att kunna gå bättre. Fampyran skulle ge mig bättre balans. Det sket sig. Hela min kropp kändes som en tickande bomb som snart skulle brisera. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg från någon gång förra året. Jag har inte varit hos doktorn sedan dess. Jo, jag fick en kallelse till röntgen från doktorn. Jag var iväg och röntgades och fick ett kort meddelande från doktorn: ”Din magnetkameraundersökning är helt oförändrad jämfört med för 4 år sedan. Således inga tecken på inflammatorisk aktivitet i nuläget.”  Kort och koncist, men mycket glädjande naturligtvis. Doktorn vet hur man hushållar med energin. Det gäller att prioritera. Varför skall han gulla med det. Det räckte ju med det här korta meddelandet för att jag skulle bli superglad. Jag fick svart på vitt att jag jobbar åt rätt håll. Utan läkarvetenskapens hjälper. Min bästa medicin är att hålla mig på gott humör. Och det är inte alls enkelt. Man kan bli grinig för en himla massa saker i omgivningen om man inte ser upp. Det gäller att inte ta över mer än vad man klarar av och det gäller att ha full koll – hela tiden. Att planera alla dagar och följa fasta rutiner är A och O för att behålla lugnet. Då klarar man humöret.

Magnesium-Diasporal 300 mg

Magnesium-Diasporal 300 mg

Jag var hos homeopatdoktorn i torsdags eftermiddag. Jag berättade om alla mina besvär. Om det superdåliga humöret, om alla mina ups och downs, om tröttheten och orken som aldrig räcker till för det jag vill göra och jag berättade i detalj om mina vakennätter och alla voltaren-piller som jag tar. Han förstod allvaret och berättade att voltaren inte kunde göra mig fri från värken. Den gjorde bara att jag inte kände det i kroppen som var fel. Det visste jag ju redan.
Han tittade mig i ögonen genom sin apparat och sa att mitt immunförsvar var bra, och att det var inte så konstigt att jag aldrig var sjuk. Sockret och blodvärdet var också bra, sa han. Så vi kan fortsätta med Q-10 och B-3 såsom tidigare för orken och humöret. Men nu måste vi ta nya tag mot nervryckningarna. Jag har ätit 4 st magnesiumtabletter morgon och kväll nu i flera månader, men det har inte hjälpt. Antagligen beroende på att de varit för svaga. Nu skall vi prova med påsar av samarin-typ. Jag fick order om att ta en påse varje kväll innan sängdags. Dygnsdosen innehåller 300 mg magnesium. Jag läser i bipacksedeln att för vuxna rekommenderas ett dagligt intag med 375 mg och att man normalt får det från vanlig blandkost. Kroppen kan inte själv producera magnesium. Man får det i bl.a fullkornsmjöl, nötter och baljväxter. Magnesium får musklerna att slappna av.
Den första påsen tog jag i torsdags kväll. Det hjälpte inte så jag fyllde på med totalt 150 mg voltaren. Jag var tvungen att få sova. Vi skulle ju åka och hälsa på släktingar i Sigtunatrakterna över helgen. Vi hade med oss skaldjur och kungsfisk, som vi skulle bjuda på. Fredagsnatten blev inte som jag tänkt mig. Jag fick häftig diarré och magsmärtor som höll i sig i flera timmar under natten. Men spasticiten uteblev. Jag blev rädd för att behöva stå ut med magsmärtorna ytterligare en natt och lämnade magnesiumpåsarna dithän under lördagskvällen. Det fick räcka med allt vitvinet vi blev bjudna på. Och det funkade. Nästan ingen spasticitet och inga alls magsmärtor under lördagsnatten.
Vi kom hem på söndag eftermiddag och jag gick tidigt till sängs på kvällen. Jag hade fått låna Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar”. Jag riktigt längtade efter att få ligga och läsa och få somna in utan att värken i benet satte igång. Det blev precis som jag tänkt mig. Jag vaknade klockan 8 i morse. Jag hade sovit hela natten och kände mig riktigt utsövd. Nu börjar jag lite försiktigt att ropa hej. Men jag kan inte riktigt tro att det är sant ännu. Fortsättning följer…………….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *