Utbyggnaden av huset blev färdigsnickrad i torsdags. Jag ställde en budapestlängd som avskedsfika till Jimmie och Klas som jobbat för oss under några veckor. Själv for jag iväg till vattengympan som började kl 8 så de fick tyvärr fika själva. Fredagsmorgonen var jätteskön. Ingen ringde på dörren klockan 7, jag kunde läsa GP i lugn och ro. Men det varade inte så länge. Jag kom på att jag måste kolla hur vi skulle kunna få ordning på betonggolvet i den nya verandan. Lyckligtvis har vi kompisar som kan hjälpa till. En betongslip grejades fram med hjälp av kompisens kontakter och sedan startade ett riktigt skitjobb. Betongen yrde runt. Ansiktsmasken och glasögonen hjälpte men det var inget mysigt jobb. Och tungt att hålla slipen var det också. Göran kom hem efter MC-turen och tog vid. Då gick det snabbt.
Efter en dusch och ombyte så var jag fit for fight för att ge mig iväg till Maries vernissage. Det var en fantastisk utställning med målningar i akryl och olja, foto och sist men inte minst hennes bok full med otroligt fina dikter. Jag gillar mest dikten som heter ”hjälp mig inte”. Den handlar om att hon helst vill be om hjälp före hon får den. Jag skall fråga henne om jag får skriva in den här i min blogg. Jag skulle så gärna vilja visa den för er.