Handikappad mitt i julstöket

Stormigt hav

Stormigt hav

Det är inte kul att vara handikappad i dessa tider. På radion hör man goda råd om hur mans ska klara av alla måsten inför julstöket? Hur skall man hinna, hur skall man orka, hur skall man få pengarna att räcka?
Här sitter jag lugnt och stilla och syr på ett par byxor. Det är kul att sy, men jag hade nog önskat att jag som alla andra kunde stressa omkring på stan efter de sista klapparna, hade ork att lägga in sill och klä granen, kunde bjuda in barn och barnbarn till julkalas. Och göra det precis så som jag själv vill att det skall vara. Men min kropp orkar inte. Jag har bara ett verktyg att ta till och det är att be om hjälp. Be om hjälp till nästan allt jag hittar på. Och ibland få ett tveksamt svar eller kanske rent av ett nej. Jag blir trött och tappar lusten. Det är inte alls kul att alltid be om hjälp. 
Julgranen ligger ihop-packad på vinden. Adventsstakarna och några tomtar står framme. Det är bra. Men inget har jag grejat själv. Jag får ta det som det är och vara nöjd ändå.
Visst är jag glad över att ha någon att be om hjälp. Det är inte alla som har. Så kanske är jag lite bortskämd som ändå klagar. Det är det där lilla som kommer över mig ibland. Jag är handikappad. Så ser jag den lilla lappen som sitter på min datorskärm. Det är några ord av Carl Jonas Love Almqvist: Dock skall den klokhet skattas, som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas.
Jag fortsätter och sy och provar byxorna till blusen jag fick i födelsedagspresent av min ena son. Det blir bra att ha på när vi skall fira jul hos ett av barnen med familj. Jag har ju allt jag behöver och inte ett dugg som fattas – egentligen. God Jul.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.