Halvtimmespromenaden-ett forskningsprojekt

Det är lite tungt nu. Jag känner mig sänkt. Pappa tog nog med sig mer av min kraft ner i kistan än vad jag räknat med. Det blir mycket funderingar. Tankarna går runt, runt. Ingen ordning alls. Jag tänker på allt från hur mamma har det nu och till hur tomt det blir på kalasen hädanefter.

Pappas 93-årskalas

Pappas 93-årskalas

Det var pappa som stod för den glada stämningen och mamma som ställde upp på alla hans upptåg. Vad skall hon nu ställa upp på. En granne berättade att hon inte tyckte det var så stor idé att äta den mat som hemtjänsten levererat. Den var inte god, sa hon. Kanske gör vi fel som tar bort mammas möjligheter att själv laga maten. Så som hon alltid gjort. Pappa drog hem folk och mamma lagade mat. Alla tyckte om att hälsa på. Vad gör man med en deprimerad mamma, som bor 2 timmar bort och man själv har en mängd måsten?

Igår kväll var jag på yoga. Jag klarar mig inte utan träningen. Alla dagar. Och stenhårda rutiner. Inte falla ur spår, för då är det kört. Det är ett hårt jobb och inte alls särskilt kul alltid. Men det är skönt efteråt. Man gör framsteg. Jag märker de små myrstegen som händer i kroppen. En liten muskel som plötsligt börjar fungera efter ständigt nötande. Hjärnan har förstått att så här skall det vara. Igår när jag gick halvtimmespromenaden kändes det som om jag skulle kunna gå som vanligt folk igen. Jag blev alldeles euforisk. Min vänsterfot slängdes inte fram. Och den vägde inte 500 kilo längre. Den var lättare nu när jag lärt in den nya gångtekniken. Jag klarar att gå lite snabbare.

Och vet ni vad det är som hjälper mig? Det är andningen. Jag har gått på yoga hos Anette Westberg nu i flera terminer och hon tjatar alltid om andningen.

Yoga med Anette Westberg

Yoga med Anette Westberg

Varje rörelse vi gör, sker med andningens hjälp. Man orkar nästan hur mycket som helst om man tar andningen till hjälp. Tänk att det skulle ta så lång tid innan jag fattade det. Ni skall höra när jag är ute och går. Jag låter som en flodhäst. Men jag orkar lyfta benen. Min lillasyster sa en gång när vi var ute och sprang i skogen i Stockholm: tänk bara på att lyfta låret, det ena efter det andra, i takt med stegen. Så gör jag. Jag tänker på att lyfta låren och på att andas i samma takt. Min halvtimmespromenad har blivit till ett forskningsprojekt och helt plötsligt jätteintressant. Nu har jag fått den där inspirationen som krävs för att genomföra stordåd. Kanske kan jag en dag börja gå som folk. Nu får rullatorn verkligen veta att den lever.

2 reaktion på “Halvtimmespromenaden-ett forskningsprojekt

  1. Hej! Roligt att andningen hjälper dig! Jag vet ju själv hur bra den är, har använt mig av det för att få hjärtat att gå i lugnare rytm och för att få ned blodtrycket, men också när jag går uppför branta backar. Och det hjälper det kan jag intyga

  2. Hej Britt-Marie! Det är intressant att läsa din blogg – vill Du ha ny ”miljö” att gå i så kan Du ta en tur till mig i Billdal – Gamla Säröbanan är perfekt att gå på, går precis nedanför våran villa och så kan Du lära mig att gå rätt s.a.säga. Jag går ju mycket men den tekniken Du presenterade har jag aldrig tänkt på. Hej, hej!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *