Gåträningen, det viktigaste

Hemma igen efter tre veckor i Vejbystrand på Sommarsol. En dag frågade jag Sture, en av mina sommarsolskompisar, vad han tyckte att rehab betyder. Är det vila eller träning eller vad? Han svarade: både och. Under mina tre veckor funderade jag mycket över vad jag tyckte om att vara där. Jag ifrågasatte så mycket hela tiden. Sådär tänkte jag inte alls de två tidigare gångerna som jag var där. Kanske har min sjukdomsbild blivit sämre, jag kanske inte orkar som förr. Kanske var jag i sämre skick redan när jag kom dit så uppförsbacken var för brant. Kanske var jag helt enkelt trött på Sommarsol, jag behöver omväxling nu. Eller var det så att det sociala inte var lika bra. Jag hade ingen att tala med som gav mig något tillbaka. Jag kände det som om jag var satt på den platsen för att se till att alla hade det trevligt vid bordet. För det var mest jag som pratade, frågade de andra och som hittade på samtalsämnen. Det var ofta tyst vid vårat bord. Jag hörde från det andra bordet på andra sidan buffén hur de skrattade och hade roliga diskussioner alla måltider.
Jag skrev en hel del på utvärderingspapperet. Om det svårlästa schemat där många gruppträningar uteblev eftersom individuella träningspass var lagda på samma tid, om alla de tjatiga intervjuerna första veckan med arbetsterapeut, sjuksköterskan, doktorn, dietisten och fysioterapeuten. Jag skrev om hur illa jag tyckte om att vi hade fasta platser vid bordet, om den skruttiga yogan som mest var information om att det finns något som heter yoga och om den skapande handträningen då man skulle sitta och måla med vattenfärger av dålig kvalité. Jag skrev att de skulle ta bort den där löjliga samtalsgruppen, då man skulle tala om hur man hade det med sin MS. Man skulle säga precis vad man ville men det blev inget spontant alls. Hade vi ms-skadade människor suttit tillsammans vid matbordet så hade ingen samtalsgrupp behövts, då vi skulle tala vid en viss tidpunkt då kuratorn satt som samtalsledare.
Här sitter jag nu. Det är tomt. Jag har inget med mig hem som jag tycker gett mig mer. Jo när jag tänker efter så har jag med mig det viktigaste hem. Jag har med mig nytändningen efter sommarens alla lata dagar då jag inte lyckats träna alls. Och alla övningar som fysioterapeuten Sandra visade mig. Sandra var fantastisk. Hon satt ner på golvet för att se vilka muskler som inte var funktionsdugliga och som hon hittade övningar till för att få igång. Innan jag åkte till Vejbystrand var gåendet det viktigaste för mig att komma igång med. Jag lyckades få en bra skena som håller uppe min droppfot och ett par skor som passar till. Den sista dagen köpte jag dessutom en korsett som skall hålla ordning på min sneda onda rygg. Så visst fick jag med mig hem – det viktigaste. Så nu skall jag gåträna en liten stund alla dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.