Elstötar som aldrig vill ge sig

Ännu en natt med den nya medicinen. Jag släpptes inte fri från elstötarna förrän framåt halv ett på natten. Träningspassen avlöste varandra. Cross-trainern eller cykel eller stretching eller promenader i vardagsrummet fram och tillbaka. Trött, trött och gråter. Jag ber snälla sluta, jag orkar inte mer. Så slutar ryckningarna till sist. Det är en otrolig känsla. Allt lugnt. Jag slappnar av och drar täcket över mig. Fönstret står lite öppet så det är kallt i rummet. Jag sover i eget rum. Inget får störa mig när jag väl faller till ro. Jag vill inte vakna igen. Men det varar inte särskilt länge. Klockan tre kör elstötarna i gång igen. Jag är jätteledsen och bestämmer mig för att nu får det ta mig faen vara nog. Det får bära eller brista, nu tar jag en ampull till. Jag känner inte den nya medicinen och vet inte hur den funkar och blir lite orolig för om jag kanske exploderar nu. Men det skiter jag i. Så här kan jag inte ha det. Elstötarna tar ju överhand med mig. Här går jag. En lycklig person. Som egentligen har det så bra med allting. Och så skall jag gå omkring och storgråta varenda jävla natt på grund av ett hoppande ben. Varför har ingen inom sjukvården någon bot för detta. Ibland tycker jag att de lika gärna kan ta bort benet. Men så kommer morgonen och då är jag oftast pigg och glad igen. Om jag bara får sova färdigt så är allt bra. Jag tog ju som sagt en ampull till vid klockan tre och när väl stötarna hade lagt sig framåt fyratiden så sov jag till klockan 10 på förmiddagen. Nu är livet som förr igen och jag sitter och målar.

1 svar på ”Elstötar som aldrig vill ge sig

  1. Åh, Kära Du B-M, kusin vad bra att Du skriver om hu Du har det!!klart det verkar hemskt jobbigt. , men Du gör ju något åt det. Önskar att det håller sig lugnt. Är det så på dagarna också ibland. Kram på Dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.