Australien nästa

Sista dagen hemma före avresan till andra sidan jordklotet. Jag är inte säker på att det känns bra. Alla kläder är nerpackade tillsammans med skissblock och pennor, tre stycken böcker plus två nerladdade på mobilen, träningsprogram och morgongympan på dvd-skivan, filmkamera, vattenkamera, cyklop och snorkel. Det fattas bara entusiasm nu. Det är inte kul att åka utan sin älskade, mitt stöd i livet, som vet precis vad jag behöver för hjälper och precis när jag behöver dem. Jag skall ha med pumpstavar, krycka och elmoppe, så det skall nog ordna sig ändå. Men det är det där med att aldrig behöva be om hjälp. Det är skönt att inte behöva det. Jag blir liksom underordnad och eftersom andra inte vet vad jag klarar och vad jag vill göra själv, så tas det ofta större hänsyn än vad som behövs. Men jag reser med nära anhöriga. Det kan vara nyttigt för dem att se hur jag funkar i vardagen. Nyttigt att se att de inte behöver avstå från allt bara för att en gammal funktionsnedsatt farmor är med.

Akryl "På väg" 80 x 50 cm

Akryl ”På väg” 80 x 50 cm

Jag har läst in och kan det mesta om Australien nu. Det är ett stort land och vi kommer bara att vistas på en flugstor del av det. Jag ser fram emot att få träffa min sonson som läser där. Anledningen till resan är inte att upptäcka landet. Det känns lugnt. Jag var där redan 1983 på revisorskonferens. Det här känns som en helt annan resa. Nu kan jag koncentrera mig på gemenskapen i stället i tre hela veckor. Jag som alltid får hemlängtan. Jag minns när jag satt och grät av hemlängtan tidigt en nyårsafton på bryggan nere i Kenya och såg båtarna gå förbi på väg till Mombasa. Med tårarna rinnande utför kinderna skickade jag ett sms med en grattishälsning till min lillasyster, som fyller år på nyårsafton.
Jag har kollat att skype funkar.
I natt klockan halv fyra ger vi oss iväg till Landvetter. Dörr till dörr tar resan 33 timmar. Då utgör själva flygningen bara 21 timmar. Resten är väntetider och transporttider med buss eller bil. Det som gör mig mest orolig är spasticiteten i mina ben. Sätter den igång när jag sitter på flyget så blir det besvärligt. Då blir det mycket stående och gående med boken i handen. Jag har med mig sifrol och jag har planerat att jag skall ta en kvarts tablett med fyra timmars mellanrum. Det skall bli spännande att se om min plan håller.
Jag har beställt assistans med rullstol på de flygplatser där vi skall mellanlanda. Jag är lite rädd om min elmoppe. Skall den lastas ut och in vid mellanlandningarna så  finns risk för att något går sönder. Det hände så en gång när vi reste till London. De hade tagit ur och satt i batteriet så vårdslöst att insatsen gått sönder. Att bli körd är det värsta jag vet men ibland är det jättelånga korridorer att ta sig fram i till nästa gate så det blir nog bra med assistansen. Men lite skall jag gå. Jag har bestämt mig för att inte checka in pumpstavarna. Jag tror att spasticiteten lugnar sig om jag går lite.
Ja kära nån så mycket planering som skall till för att resan skall bli bra. Det går liksom inte på räls när man behöver hjälper som funktionsnedsatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *