Så himla trivsamt det var på vernissagen på VSA. Det kom inte riktigt lika många som förra året men jag kan ju inte inbilla mig att jag är så superintressant att jag kan locka in alla mina vänner år efter år. Och på självaste 1:a advent. Jag har dessutom visat upp så gott som alla målningarna alldeles nyligen på Konstrundan Hisingen i september.

Jag fick fantastiskt jättemycket uppskattning och beröm för min utveckling. En av de stora inom VSA sa att hon kände att hon fått ny inspiration för att söka pengar till VSA´s verksamhet. Det uppstod många diskussioner om tekniken, vad hade jag målat med, akryl på äggtempera går det o.s.v. Nu har jag målat så pass mycket att jag kan delta i sådana diskussioner. Jag tror och hoppas att jag lyckades dela med mig av min entusiasm för det jag håller på med. För att alla ni som inte kunde komma skall få ta del av mitt föredrag så lägger jag in det här:

 Konstutställning VSA 1-19 december 2013
Här får alla plats / Britt Marie Skogh Dave
Jag vill önska er alla hjärtligt välkomna till min utställning ”Här får alla plats”

 Titeln på utställningen kommer från mina fågelmålningar. Utanför fönstret till mitt arbetsrum hänger fågelmat i ett litet hus och korgar. Jag har fått det i födelsepresent. Fåglarna är där och äter och jag ser hur de kivas med varandra om maten. Ibland kommer skatan eller kråkan. De är för stora och fäktar med vingarna för att kunna hålla sig kvar men ger upp. Jag tänkte vidare och kom på att det där gällde även min konst. Så mycket olika jag har gjort, stort som smått. Det stämmer inte överens, det hänger inte ihop. Men så bestämde jag mig för att här skall alla få plats.

 Jag hade en diskussion med Natalia här om dan om vad jag skall säga. Jag berättade att jag tycker att det känns lite tjatigt att komma dragande med min MS i år igen. Jag känner mig ju egentligen aldrig sjuk. Det är bara en del funktioner som inte funkar som de ska. Natalia sa att det är viktigt att nämna MS-en, därför att det är den som gjort att jag växlade om mitt liv. Hon har rätt. Jag hade säkert åkt omkring och granskat företagens bokföring än idag om jag inte råkat ut för att få MS. Numera är ju revisorsjobbet en mycket liten del av min vardag. Jag litar på min sjukdom numera. Skoven har stannat av och jag hoppas att de aldrig kommer tillbaks. De ärr jag fick i samband med skoven är kvar och det är de som gör att vissa delar inte funkar. Men åren efter skoven blir fler och fler, det är lugnt. Nu kan jag kan bättre fokusera på en bra utveckling. Jag har verkligen växlat om. Till ett nytt liv inom konstens värld. Och det är himla kul.

 Jag har målat då och då under årens lopp. Jag målade i olja förr, men det var alldeles för långsamt. Så jag bytte till akvarell och senare akryl och äggtempera. Måleriet tog riktig fart efter att jag under några år varit på flera kurser i Gerlesborg och hos Alina Witwizka.

 Målning har alltid intresserat mig. Jag jobbade på Kaffedoppet i Strömstad i tonåren. Kaffedoppet ägdes av Inge Schiölers syster. Inge Schiöler är en världsberömd målare, åtminstone om vi Strömstadsbor får säga det. Han räknas som en av Göteborgskoloristerna. Vi brickflickor fick alltid gå ner till hans lilla kyffe och servera honom silverte. Jag minns alla hans skisser som låg på golvet.

 När jag flyttade till Göteborg 1974 träffade Kajsa. Hon var teckningslärare och konstnär. Jag fick lägenhet nära Kajsa. Jag kunde ropa till henne från min balkong. Vi diskuterade ofta konst. Ibland slutade det med att vi blev osams. Jag var jättebestämd i mina åsikter. Helt utan kunskaper i konstens värld så får man inte vara så stor i käften. Kajsa var högt utbildad och kunde mycket. Hon sa alltid; varför håller du på med det där revisorsjobbet, du passar inte till revisor. Men jag måste ju försörja mig och mina två söner. Kajsa är fortfarande en av mina närmaste vänner.

 Silversmidet halkade jag in på för drygt 12 år sedan. Min sonhustru och jag började på silversmideskurs på Medborgarskolan. Det var så himla kul så vi har båda fortsatt. Under de senaste åren har jag arbetat i verkstaden hos smyckekonstnären Ösay Emert. Hon har sin verkstad nere i Sockerbruken.

 Jag såg rullstolen plötsligt närma sig. Sjukdomen går så sakta framåt att man märker förändringarna först efter ett tag. Jag tog in målningen som terapi. Jag målade akvareller med rullstolar på allt. Jag tänkte: det här kan vara min grej, det här kan bli jag i mitt måleri.

 Men det var ingen rolig värld så jag tröttnade och anmälde mig till en kurs i abstrakt måleri i Gerlesborg för professorn Susanne Bränning. Det var helt fantastiskt. Här fanns inga begränsningar. Det var skönt att inte behöva hålla sig till verklighetens begränsande ramar. Men det var aningen för flummigt för mig. Alla frågade: vad föreställer det? Med mitt dåliga självförtroende inom konstens värld så var det besvärligt att besvara. Jag kunde inte stå för det jag gjort.

 Jag gick flera kurser hos konstnären Alina Witwizka i intuitivt måleri. Vi målade i akryl. I intuitivt måleri så förstärker man det man ser i det abstrakta.

 Alina förde mig in i Vedic Art-världen. Jag skickade efter färger i äggtempera från Öland. Jag kom in i en period då jag målade med både äggtempera och akryl och bilderna fylldes med mycket färg. Äggtempera, Akryl, färgstarkt. Jag lekte med färger och med tankarna om bildernas motiv som dök upp. Det är en blandning av abstrakt, intuitivt och figurativt.

Jag var på kurs i Gerlesborg igen. De är målade mera som i akvarellteknik med mycket vatten.

 Så drog jag iväg till Öland på fortsättningskurs i Vedic Art. Det var verkligen ett frigörande måleri i en fantastisk miljö. Vi målade i en gammal lada.

Hela omgivningen utstrålade energi. Det var lite svårt att komma igång och släppa loss. Då fick jag rådet av Gaila, vår instruktör, att jag skulle följa de första principerna inom Vedic Art. Jag skulle välja färg och måla linjen. Så gjorde jag och sedan fyllde jag i linjerna och så blev det dessa. Men Natalia tyckte inte de var representativa för min målning så vi har ställt dem vid sidan av. Man måste lyssna till proffsen.

 Jag återvände till Gerlesborg. På akvarellkurs ”Fånga ljuset” med Lars Holm.   

          

 Jag insåg att jag egentligen inte är någon akvarellmålare. Det är för petigt, för definitivt. Jag vill vara mera fri i mitt måleri och kunna ändra mig under arbetets gång. Det funkar inte så bra i akvarellmålning.

 Så när jag kom hem körde jag igång med lite av det jag gillar mest. Stora målningar med mycket färg, där motivet växer fram efter hand.. Jag har nog en liten aning om vad som komma skall men inte helt. Och det är spännande.

Det är Natalia som har föreslagit att jag skall ta mig an stora målningar och det var ett superbra förslag. Här fick alla plats. Alla fåglarna som kivades om maten.

Men det dök upp en annan tanke också. Efter att ha levt med Alaska och med historien om Hilma och alla de andra, som utvandrade till Alaska vid förrförra sekelskiftet, så kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som vill vara här hos oss. Här borde finnas plats för alla.

 Nu känner jag att jag landat. Jag har landat i konstens värld. Nu tänker jag alltid på måleri. Vad skall jag göra härnäst. Nya projekt hela tiden, så jag fortsätter.

 Jag har kommit till en nivå där jag har provat så mycket att jag måste försöka komma fram till vad jag vill. Jag vill längre. Men jag vet inte åt vilket håll. Det känns som om jag vill ha det på riktigt allvar nu. Inte bara kul. Jag har diskuterat med Natalia om hur man vet att man är lämplig som konstnär. Hon säger att det är få förunnat att veta det. Det är bara vissa utvalda. De föds med intellektet och själen gående hand i hand. Ofta är det för oss andra dödliga så att intellektet tar över och vi måste allt annat. Jag vill lära måla på heltid nu.

 Mitt nästa stora projekt blir att försöka ta mig in på en riktig målarskola. Jag vill veta vem jag är i måleriet. Men jag är lite upp i åren så det är inte helt självklart att ta sig in där. Jag kontaktade Domens konstskola. De sa att det är bara mina alster som kan ta mig in, någon ålder blandar man inte in i inträdeskraven. Så kommer jag in så blir det två år på konstskola.

 Kommer jag inte in så kommer jag ändå att fortsätta att måla och då kommer ni att få flera utställningar framöver. Vi får väl se vad som händer.