Solen skiner och det är varmt och skönt. Men det kräver. Jag är fysiskt rörelsenedsatt och kroppen blir som en tung degklump av värme. Sol och värme innebär normalt stor glädje och önskemål om härlig sysselsättning som inte riktigt går att genomföra. Rosorna väntar på att bli klippta. Björkarnas blad har vuxit sig större än musöron, så det är hög tid nu. Maskrosorna blommar och vitsipporna kantar alla vägar och sträcker sig långt in i skogen.

Maskrosor

Vi har varit uppe hos mamma och pappa och satt potatis och sått morötter och dill och persilja. Ja, inte jag, men Göran. Vi andra tittade på och njöt av solen. Mamma säger att hon inte kan stå framböjd utan att ramla, så jag har visat hur hon kan sitta på en stol när hon skall plocka morötterna. Det är viktigt att hon kommer ut och får se att sommaren är på väg. Men hon gör det motvilligt. Det blåser säger hon och det är dimma och grått. Jag tror hon har starr på ögonen, men jag kan inte sånt. Jag ser i alla fall att solen skiner, fast hon ofta säger att det är dimmigt.

Och pappa vill sätta potatisen själv. Vi insåg att det inte blir gjort och innerst inne insåg nog pappa det också. Jag har visat honom att det går att använda en rullator, trots att man känner sig så himla pigg. Pappa har jätteont av yrseln. Han lånade min rullator och mamma tog, efter stor övertalning, sin egen. Hon fick en rullator när hon ramlat en gång. Den har hon aldrig använt. Hon tar hellre staven, men gillar helst att gå utan något alls. Hon vill vara så pimpinett. Men vi knallade iväg med två rullatorer och en krycka. Det var inte långt och mamma och pappa tyckte det var mysigt. Två 95-åringar och en ms-skadad på promenad.