Igår var det öppet hus på två av Göteborgs konstskolor: Domens konstskola som finns i

Domens konstskola

Slottsskogen och Göteborgs Konstskola som finns på Första Långgatan nära Järntorget. Min dröm är ju att kunna komma in på konstskola. Jag är så himla trött på att inte vara säker på det jag gör. Jag vill komma fram till att det jag gör är det jag verkligen vill göra och att det är min grej. Precis så som jag gör det, så skall mina målningar vara. Som det nu är så söker jag hela tiden efter hur jag vill måla. Jag jämför mig med andra och tycker alltid att mitt inte duger. Jag minns när jag var i Skärhamn på akvarellmuseet. I ett av de stora rummen fanns bara stora vita dukar. Efter vad jag kunde se så var de helt omålade. Jag blev riktigt förbaskad. Så ofint mot alla oss som kämpar oss fram till något som vi tycker är ett bra jobb. Då säger säkert den som vet bäst: vad är konst? Ja, enligt mig är det i alla fall inte omålade målardukar. Det känns som kejsarens nya kläder.

Tänk om jag skulle bli antagen. Två år på heltid. Ja visst funderar jag över om jag orkar. Om jag har min kropp med mig. Jag vet inte. Det får bära eller brista. Jag kör mitt rejs nu, och jag lovar, det är stenkul. Jag hoppas verkligen att jag kommer in. Nu är det lätt att se sig i spegeln och le och tänka: jag är glad, jag är lycklig. Så mycket roligt som det jag har nu, har jag inte haft på riktigt länge.

Natalia Vakarchuk Vernissage på VSA

Vi tog en god paj vid Björngårdsvillans café och sedan bar det iväg till Natalias vernissage. Nathalia är min guru. Hon peppar mig. Det var riktigt kul att se hennes målningar.

Skulle jag inte komma in så har jag planerat även för det. Jag har ju mitt kapp-projekt. Hela vårens arbete är inplanerat i almanackan.

Arbetsplan för kapp-projektet

Mönstren är klippta och prydligt insatta i en pärm uppsorterade efter storlek och modell. En hel del slipsar är uppsprättade. På tisdag morgon skall jag träffa tryckaren. Han skall trycka de utvalda målningarna på tyg som skall pryda kappornas rygg. Sedan bär det iväg till tygaffären. Alla tyger är inplanerade, efter färg och mängd.

Jag funderade över det där med lycka när jag stod framför spegeln i morse och kände mig så där lycklig. Lyckan kommer inte av sig självt. Det är ett hårt jobb. Men när bollen börjat rulla då är det besvärligaste redan gjort. Då är man på spåret. Och är man bara där så är det bara att köra. En bra arbetsplan hjälper och så Fampyran tror jag. Nu skall jag bara få till det där besvärliga med nervsmärtorna också. Då blir nattsömnen bättre. Det behövs framöver känner jag. Jag skall skriva till doktorn.