Tre ampuller för en natt. Jag tror knappt det är sant att jag klarar så många på ett dygn. Jag som är så orolig för vad som skall hända i kroppen och vilka biverkningar som kommer att dyka upp efteråt. Det måste vara en svag medicin jag fått nu. Och inga biverkningar känner jag – ännu. Första ampullen svaldes ner vid 17-tiden i går kväll, den andra klockan 22 och sedan somnade jag. Klockan tre på natten satte stötarna igång och nu kör jag stenhårt och gick genast upp och tog en ampull. Jag lade mig igen och låg och hoppades att det snart skulle lugna sig. Jag räknade mellanrummen mellan stötarna 1-2-3 o.s.v och så kom stöten efter 8-12 sekunder. 1-2-3 upp till 11 sekunder, flera gånger och till sist gav jag upp. Så jag startade nattens träningspass. Cykling i tjugo minuter. När väl spasticiteten kört igång så håller det på ett tag. Ibland upp till två timmar men det växlar, ibland tar det bara en halv timma. När jag till sist känner att stötarna gått över känner jag lycka sprida sig i hela kroppen. Det är verkligen berg och dalbana. Ena stunden kaos och ledsamheter och gråt och andra stunden lugn och lycka och glädje. Glädje över att få sova vidare tills jag vaknar utsövd.
Frukosten står på bordet. Jag skyndar mig in i badrummet och fixar morgonbestyren. Jag äter snabbt och så ut genom dörren. Jag åker iväg till måleriet. Jag säger som en av mina målarkompisar sa på VSA: det här att få måla är ett av livets stora glädjeämnen. Måleriet är mitt jobb fram till utställningen den 1:a advent. Då glömmer man alla bedrövligheter.