Jag provade Alvedon några nätter. Det slutade liksom alla de andra medicinerna med förskräckelse. I förrgår fick jag en mage som höll på att explodera. Den var stenhård och gjorde så ont att hela dagen blev förstörd. Jag cyklade och trampade på min crosstrainer, jag promenerade och vilade. Allt för att bli av med magen som kändes som en spärrballong. (Jag vet inte vad en spärrballong är, men det sa vi när jag var liten.) Inget hjälpte. På kvällen kom min kära man med lösningsmedel, som han hade tagit när han hade cancer. Då skulle det bli bättre morgonen därpå sa han. På natten vaknade jag av att nerverna i vänsterbenet hade satt igång sina ryckningar. Jag gick upp och cyklade och kände ganska snart att det var dags för ett toabesök. Poff, så var det tomt i magen. Men jag är öm fortfarande i magen.

Jag skulle ändå till vårdcentralen för att greja nya inkontinensskydd. De där mini som jag har nu räcker till bara några droppar, så det är kört när jag skall ta mig en tur in till stan. Nu har jag beställt Tena normal som räcker till ca 1 dl urin och också Tena extra som räcker till ca 2 dl. Jag får det levererat gratis till dörren inom en vecka.

Jag frågade sköterskan om man blir hård i magen av Alvedon. Hon trodde inte det, men slog upp biverkningarna i datorn. Inget tydde på att det skulle behöva vara så. Jag berättade att jag ätit mycket vitkål för jag håller på att banta och det trodde sköterskan att jag fick mycket gaser av. Hon frågade om jag drack tillräckligt och sa att jag måste dricka för att inte allt skall lägga sig som en stor klump i magen. Jag har aldrig druckit tillräckligt och än mindre nu när jag har problem med inkontinensen, som de flesta MS-sjuka har. Skall jag in till stan så gäller det att låta bli att dricka. Men du åker väl inte in till stan alla dagar, sa hon. Hon blev förvånad när jag sa ja och frågade mig vad jag gjorde i stan. Så jag berättade om silversmidet, målningen, yogan och träningen och allt annat jag gör i stan. Det är ju också så att om man inte ger sig iväg så blir man ju så inskränkt. Man måste köra bil ofta för att våga ta sig fram i storstaden, man måste prata med folk ständigt och umgås i det sociala livet,  för att känna sig säker och man måste hålla humöret uppe med hjälp av en massa roligheter. Det duger inte att sitta hemma och tro att man skall kunna hålla sig pigg inom husets fyra väggar. Man blir försoffad.