Fredag, ledig dag. Det är alldeles vitt ute. Så ljust och fint och precis lagom kallt. Vägen är barskrapad så en prommis är inte alls omöjligt. Med rollatorn då förstås. Efter alla morgongympor hela det senaste året, nästan alla dagar, så känner jag äntligen att det gett verkan. Styrkan har blivit bättre i magmusklerna. Nu orkar jag till och med lyfta det vänstra benet lite från golvet. Just den övningen när jag sitter och skall lyfta vänsterbenet vinklat eller rakt från golvet är en hart när omöjlig uppgift. Det känns som om någon hängt en 100-kilos tyngd runt lår och vad. Jag behöver en fysioterapeut som kan hjälpa mig att hitta rörelser som gör att ländryggen och magmusklerna kan lyfta benen. Den rörelsen är viktig att träna upp, för när jag går behövs just de musklerna. Jag måste orka att sträcka upp överkroppen så jag inte går kutryggigt som man ofta ser att äldre människor går, lutade över sina rollatorer. Jag vill gå rakryggat, med stora steg och utsträckta ben. Jag måste också orka att stampa ifrån med främre delen av foten. När jag står och borstar tänderna så tränar jag ofta att stå på tå. Jag byter fot och böjer mig ner och upp. PUH, det är tjatigt,. Ibland blir jag så gräsligt trött på allt som jag måste. Måste, måste. Men när jag märker att det hjälper blir jag glad.
Nu skiner solen in genom fönstret. Det lockar mig ut. En halvtimmas promenad med rollatorn kommer att sitta fint.